När de anlände till fabriken konfiskerade arbetsgivaren deras pass för att hindra dem från att fly. Tio personer trängs i ett litet rum, de sover på britsar, och det är fullt med vägglöss. Det finns inga duschar, vatten är bara tillgängligt några timmar per natt. Det finns inga element eller någon värmekälla, ens under den iskalla vintern. Efter frukosten, bestående av pitabröd och te, måste de arbeta 13 timmar om dagen. Semester existerar inte.
Detta är beskrivningen av Musa Garment fabriken, som drivs av israeler i Jordanien, och som lämnats i den USA-baserade organisationen National Labor Committee’s (NLC), senaste rapport. Fabriken tillverkar kläder till modekedjor i Israel.
De anställda, merparten utländska arbetare från Bangladesh och Indien, avslutar arbetet med att sy i etiketter i plaggen där det står ”Made in Israel”.
Efter en noggrann undersökning i Jordanien 2005-2006, fann NLC arbetare som jobbade under slavlika villkor, och dokumenterade fall av misshandel och våldtäkt.
Situationen förbättrades efter rapporten, och NLC har nu etablerat kontakter i landet. Sedan dess har de fått dagliga telefonsamtal, från arbetare som klagat på sina arbetsvillkor. Det var ett sådant tips som ledde dem till Musa Garment.
Företrädare för NLC träffade arbetare som tidigare hade arbetat på fabriken, men nu återvänt till Bangladesh. De berättade att de deporterades, efter att de hade gått ut i strejk i protest mot de dåliga arbetsförhållandena. NLC pratade med var och en av dem separat, för att bekräfta historien, de kontrollerade också uppgifterna med arbetare som var kvar i fabriken i Jordanien. Vittnesmålen var samstämmiga.
– Vi har sett en kraftig acceleration av denna ”tävling mot botten”, sade han. Han berättar att cirka två miljoner jobb inom tillverkningsindustrin har försvunnit i USA sedan december 2007, när lågkonjunkturen började. Detta ger företagen en ursäkt att flytta utomlands. Dessa jobb kommer aldrig tillbaka, säger han.
NLC arbetar också med många fall i Kina:
– Kina drar ner världsekonomin med hjälp av usla löner och förmåner, och brist på arbetsrätt, säger Kernaghan. Han menar att kinesiska fabriksarbetare tvingas till långa arbetsdagar för en liten lön, och att även biltillverkare bara tjänar cirka 7 kronor i timmen.
– Det finns sex miljoner bengaliska gästarbetare runt om i världen. Det uppmanar till missbruk, eftersom arbetarna är försvarslösa. Som främlingar i ett nytt land känner de inte till lagarna, talar inte språket och är skuldsatta på grund av att de måste betala en förmögenhet för att smugglas utomlands.
Arbetarna i Musafabriken bad om att deras pass skulle återlämnas, eller att åtminstone få en kopia, men det hjälpte inte. Även när männen begärde att en drickfontän skulle installeras i fabriken, sade en arbetsledare till dem att om de fortsatte prata så där skulle de få sina könsorgan bortskurna.
Efter en strejk blev några arbetare gripna och deporterade. Nu hotade arbetsledarna också med fängelse.
Kobi Hayat, ägaren till modekedjan Pashut, vars kläder är producerade på Musa Garment, berättade för Epoch Times att de inte vet var deras produkter är tillverkade, och att de tar hjälp av en underleverantör.
De bad om ett möte med underleverantören, för att få en förklaring, och be honom anlita andra fabriker.
Ägarna av Musa Garment, som tidigare blivit utfrågad av den israeliska tidningen Ha’aretz, svarade med att säga att NLC: s rapport var falsk, och att arbetarna ljög. De utvecklade det inte vidare.
http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/20952/
