Lv Mengzheng som levde mellan åren 946-1011 under Songdynastin, utsågs till premiärminister tre gånger av två kejsare. Han var inte rädd för att säga sanningen till sina överordnade och ge ärliga råd, och sina underlydande behandlade han med vänlighet och tolerans. Han var känd som den storslagne premiärministern.
I sin barndom hade Lv Mengzheng påverkats av sin familjetradition som visade respekt för gudar och buddhor, och behandlade människor med stor medkänsla. Vid de kejserliga examinsproven rankades han för sin prestation på de lärdes lista som nummer 1.
När han första gången deltog vid hovet som nyutnämnd ämbetsman, pekade en för honom okänd person finger åt honom och fällde en förolämpande kommentar. Lv vände bort huvudet och betedde sig som om han inte hade hört något.
När en nära kollega försökte ta reda på vem den personen var, hindrade Lv honom och sade:
– Det är bättre för mig att inte veta hans namn, annars måste jag kanske kämpa för att glömma bort det.
Hans kollegor blev alla imponerade.
När Lv blev statsminister frågade han en dag sina söner:
– Vad säger folk om hur jag sköter mitt arbete som statsminister?
En av hans söner svarade:
– Ditt rykte är bra men de känner inte till dina talanger. Folk säger att du inte gör någonting utan delegerar ditt ansvar och makt till dina kompetenta kollegor. Far, vi tycker inte att det är rättvist.
Lv svarade med ett leende:
– Glöm min talang. Jag tillsattes för att kejsaren litar på att jag kommer att välja de riktigt duktiga och kompetenta personerna till regeringsposterna. Min plikt som statsminister är att driva en regering med de bästa talangerna som vår dynasti har, annars skulle jag vara försumlig!
Som premiärminister levde Lv ett enkelt liv. En gång avskedade han en korrupt ämbetsman från dennes tjänst. Under det kejserliga hovmötet fick kejsaren emellertid höra att ämbetsmannen aldrig skulle manipulera lagen för pengars skull då han var känd för sin rikedom.
Det sades också till kejsaren att Lv hade missbrukat sin makt genom att vidta åtgärder mot denne ämbetsman som en gång tackade nej till pengar som den mindre välbärgade Lv hade begärt. Kejsaren trodde det här och återinsatte den anklagade ämbetsmannen.
Lv förde inte fram några argument för att försvara sig. Efter en tid hittades fler bevis av andra ämbetsmän på mannens korruption, och den här gången avsattes han för gott. Kejsaren berättade om nyheten för Lv som bara gav ett mycket enkelt svar: ”jag visste det”.
Som statsministern rekommenderade Lv de bästa människor till att tjäna kejsaren oberoende av vilka personer som kejsarens personligt gillade. En gång frågade kejsaren om Lv kunde rekommendera någon till en ambassadörspost utomlands, men han gillade inte den kandidat som Lv föreslagit.
Nästa dag ställde kejsaren samma fråga igen och Lv namngav samma person. Kejsaren var inte nöjd och avslog förslaget. När samma fråga ställdes av kejsaren på den tredje dagen, lade Lv fram ett långt rekommendationsbrev för samma kandidat.
I raseri kastade kejsaren iväg brevet och skrek:
– Varför är du så envis?
Lv plockade upp brevet och svarade lugnt:
– Jag tror att den här personen är den som bäst kan utföra uppdraget. Jag törs inte sätta nationen i fara bara för att behaga Ers majestät.
Då ändrade kejsaren till slut sitt sinne och utnämnde kandidaten till ambassadör och han utförde uppdraget framgångsrikt.
Allmänheten i Kina minns Lv för att skriva en berömd ”uppmaningens sång”, som berättar för folk hur man skall vara nöjd och respektfull, tro på att gott belönas med gott och ont med ont, och att vara barmhärtig.
Han var en from buddhist som utövade sin tro dagligen och predikade buddism till sina anhöriga. Han lärde sina barn att leva ett enkelt liv och att vara flitiga, ha respekt för gudarna och himlen.
Han trodde att de som förstår sig på karma frivilligt kommer att göra sitt bästa för att vara snälla, vilket i slutändan kommer att medföra verkligt välstånd till dem och deras ättlingar.
