Den 3:e augusti avled Arthur Lee, sångare i det legendariska 60-talsbandet Love i leukemi i sin hemstad, Memphis, Tennessee. För den stora massan är han kanske inget känt namn, men för modern populärmusik har det han gjorde med sitt band på 60-talet haft stor betydelse, och han har väldigt många hängivna beundrare bland andra musiker såväl som fans av det sena 60-talets popmusik.
För ungefär en månad sedan gick Pink Floyds mest legendomspunna medlem Syd Barret ur tiden, och trots att han inte varit musikaliskt aktiv sen 70-talet och levt i total tillbakadragenhet gavs det stor uppmärksamhet. Kanske för att hans band, efter det att han lämnat det, blev en av rockhistoriens bäst säljande och mest långlivade institutioner. Troligen föddes begreppet ”dinosaurie” med syftning på ett rockband just i och med Pink Floyd.
Loves öde blev ett helt annat. Efter tre legendariska album, ”Love”, ”Da Capo” och ”Forever Changes”, på skivbolaget Elektra mellan 1966 och 1967, och en skiftande uppsättning medlemmar, föll bandet samman, både på grund av inre slitningar, medlemmarnas kaotiska liv och det faktum att skivbolaget i stället valde att satsa sina resurser på The Doors, ett band som börjat som förband åt Love, men skulle komma att överträffa dem stort i fråga om berömmelse. Love ville inte heller turnera eller egentligen spela utanför Los Angeles, vilket försvårade för dem att bli kända. Ytterligare en skiva kom ut på Elektra, och Lee gjorde några skivor för bolaget Blue Thumb, men med ett helt nytt band och ett avsevärt förändrat sound.
Sedan dess har Arthur Lee dykt upp sporadiskt, ibland med soloskivor och ibland med olika banduppsättningar som han kallat Love, men det skulle dröja ända till 90-talet innan han fick den uppmärksamhet han förtjänade, då han spelade in ett nytt Love-album, ”Five String Serenade”, och kom att turnera uppbackad av bandet Baby Lemonade (för övrigt titeln på en Syd Barret-låt….), framförande många av sina klassiska låtar från 60-talet.
Till skillnad från många andra 60-talsartister som åker runt på nostalgiturnéer för fans från den tiden och kasserar in på gamla listhits, så har Lee hela tiden varit en underjordisk legendar, och han hittade många nya, unga fans med de här turnéerna, förutom den skara som genom åren hittat de gamla skivorna och förälskat sig i gruppens säregna, på samma gång vackra och mörka sound. Det har sagts om dem att de musikaliskt var en bild av båda sidorna av det sena 60-talet i USA: Å ena sidan rörelsen mot fred och andlighet hos många unga, och å andra sidan de kraftiga rasmotsättningarna och den politiska och sociala oron.
1996 åkte Lee i fängelse för att ha avlossat ett skjutvapen i luften i sitt dåvarande hem i Californien. När han släpptes 2001 fortsatte han att turnera, men förra året konstaterades att han drabbats av leukemi. Flera välgörenhetskonserter hölls för att samla in pengar till hans sjukvårdskostnader, men trots att han blev den första i delstaten Tennessee att behandlas med stamceller, så förvärrades hans sjukdom och han avled den 3 augusti. Han blev 61 år.
Förutom att ha varit en stor inspirationskälla för ovan nämnde Syd Barret och The Doors, så anses han även ha banat vägen och varit en förebild för andra kända artister som Sly Stone, Jimi Hendrix, Rick James och Lenny Kravitz. Även det svenska bandet Soundtrack Of Our Lives finns i Lee´s beundrarskara. Love var ett av de första rasblandade banden som blev stora i USA, och deras mest kända skiva, den rikt orkestrerade ”Forever Changes”, har i flera olika omröstningar bland musikkritiker om tidernas rockskiva kommit mycket högt, ibland rentav högst.
