loadingKatherine Heigl i samband med premiären av en tidigare film ("Killers" 2010). (Foto: AFP / Gabriel Bouys)
Katherine Heigl i samband med premiären av en tidigare film ("Killers" 2010). (Foto: AFP / Gabriel Bouys)
Kultur

Livet som vi sett det femtioelva andra gånger

Andreas Ziegler, för Epoch Times Sverige
  • Produktionsår: 2010
  • Produktionsland: USA
  • Regi: Greg Berlanti
  • Medverkande: Katherine Heigl, Josh Duhamel, Josh Lucas, Alexis, Brynn & Brooke Clagett, Hayes MacArthur, Christina Hendricks m fl.
  • Kom ut: 110511

  • Katherine Heigl är utan tvekan den nya drottningen av den romantiska komedin. Och här kommer alltså ytterligare en film. Denna gången spelar hon en kvinna som måste ta hand om ett barn och dessutom hitta kärleken samtidigt.

    Det är inte mycket mer komplicerat än så. Trots att hon bara spelat en rigid karriärskvinna en gång tidigare, i ”The Ugly Truth” (Robert Luketic, USA, 2009), börjar det redan bli en smula tröttsamt. Holly (Heigl) och Messer (Duhamel) är två singlar som är så olika de kan bli. Holly är, som sagt, en rigid karriärskvinna, medan Messer är en omogen kvinnotjusare. Det enda de har gemensamt är att deras bästa vänner är Peter (MacArthur) och Alison (Hendricks). När Alison och Peter dör, får Holly och Messer vårdnaden om parets dotter, Sophie (som spelas av Clagett-trillingarna). De är helt oförberedda på ansvaret, men gör ändå sitt bästa för att komma överens för Sophies skull. Jag vill inte avslöja slutet, men det är väl ändå inte så svårt att gissa sig till vad som kommer att hända?

    Är det bara jag som har svårt att fatta tycke för de här rigida karriärskvinnorna, det vill säga kvinnor som är fyrkantiga, pryda, neurotiska och som har en abnormalt hög standard för män? Beroende på hur man räknar, har Heigl spelat den här kvinnan ett antal gånger. Vill man vara riktigt elak, skulle man kunna påstå att hon spelar den här kvinnan i alla sina filmer. Det viktigaste i alla konventionella amerikanska filmer är att man sympatiserar med hjälten/hjältinnan. Men det gör inte jag med de här kvinnorna. Jag tycker de är avskyvärda och jag sitter och hoppas lite att de ska bli påkörda av en buss eller nåt. Eller att deras kärleksintresse ska råka ut för ett liknande öde, bara så att de slipper den här kvinnan. Det är nästan så att jag längtar tillbaka till den romantiska komedins vagga, när Julia Roberts’ fnask blir kär i sin torsk i ”Pretty Woman” (Garry Marshall, USA, 1990). Men bara nästan. Jag tål fortfarande inte den filmen.

    Nu finns det säkert många som tycker att Duhamels kvinnotjusare är en minst lika tröttsam och osympatisk karaktär. Och visst, den typen av karaktär finns det mycket ont att säga om också. Men Duhamel spelar med glimten i ögat, och lyfter filmen en gnutta. Men det är en liten gnutta det. Sanningen är att detta är en romantisk komedi som vilken annan som helst, vilket betyder att den inte är rolig, bjuder på väldigt få överraskningar och berättar samma historia som ett dussin andra filmer redan gjort. 

Mest lästa

Rekommenderat

loadingKatherine Heigl i samband med premiären av en tidigare film ("Killers" 2010). (Foto: AFP / Gabriel Bouys)
Katherine Heigl i samband med premiären av en tidigare film ("Killers" 2010). (Foto: AFP / Gabriel Bouys)
Kultur

Livet som vi sett det femtioelva andra gånger

Andreas Ziegler, för Epoch Times Sverige
  • Produktionsår: 2010
  • Produktionsland: USA
  • Regi: Greg Berlanti
  • Medverkande: Katherine Heigl, Josh Duhamel, Josh Lucas, Alexis, Brynn & Brooke Clagett, Hayes MacArthur, Christina Hendricks m fl.
  • Kom ut: 110511

  • Katherine Heigl är utan tvekan den nya drottningen av den romantiska komedin. Och här kommer alltså ytterligare en film. Denna gången spelar hon en kvinna som måste ta hand om ett barn och dessutom hitta kärleken samtidigt.

    Det är inte mycket mer komplicerat än så. Trots att hon bara spelat en rigid karriärskvinna en gång tidigare, i ”The Ugly Truth” (Robert Luketic, USA, 2009), börjar det redan bli en smula tröttsamt. Holly (Heigl) och Messer (Duhamel) är två singlar som är så olika de kan bli. Holly är, som sagt, en rigid karriärskvinna, medan Messer är en omogen kvinnotjusare. Det enda de har gemensamt är att deras bästa vänner är Peter (MacArthur) och Alison (Hendricks). När Alison och Peter dör, får Holly och Messer vårdnaden om parets dotter, Sophie (som spelas av Clagett-trillingarna). De är helt oförberedda på ansvaret, men gör ändå sitt bästa för att komma överens för Sophies skull. Jag vill inte avslöja slutet, men det är väl ändå inte så svårt att gissa sig till vad som kommer att hända?

    Är det bara jag som har svårt att fatta tycke för de här rigida karriärskvinnorna, det vill säga kvinnor som är fyrkantiga, pryda, neurotiska och som har en abnormalt hög standard för män? Beroende på hur man räknar, har Heigl spelat den här kvinnan ett antal gånger. Vill man vara riktigt elak, skulle man kunna påstå att hon spelar den här kvinnan i alla sina filmer. Det viktigaste i alla konventionella amerikanska filmer är att man sympatiserar med hjälten/hjältinnan. Men det gör inte jag med de här kvinnorna. Jag tycker de är avskyvärda och jag sitter och hoppas lite att de ska bli påkörda av en buss eller nåt. Eller att deras kärleksintresse ska råka ut för ett liknande öde, bara så att de slipper den här kvinnan. Det är nästan så att jag längtar tillbaka till den romantiska komedins vagga, när Julia Roberts’ fnask blir kär i sin torsk i ”Pretty Woman” (Garry Marshall, USA, 1990). Men bara nästan. Jag tål fortfarande inte den filmen.

    Nu finns det säkert många som tycker att Duhamels kvinnotjusare är en minst lika tröttsam och osympatisk karaktär. Och visst, den typen av karaktär finns det mycket ont att säga om också. Men Duhamel spelar med glimten i ögat, och lyfter filmen en gnutta. Men det är en liten gnutta det. Sanningen är att detta är en romantisk komedi som vilken annan som helst, vilket betyder att den inte är rolig, bjuder på väldigt få överraskningar och berättar samma historia som ett dussin andra filmer redan gjort. 

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024