loadingStudenter på Himmelska fridens torg strax före den blodiga massakern 4
Studenter på Himmelska fridens torg strax före den blodiga massakern 4
Opinion

Likgiltighet och hopp på Himmelska fridens torg 20 år efteråt

D.J. McGuire

Så har det varit 4 juni än en gång, ännu en årsdag av massakern på Himmelska fridens torg som en stor del av världen inte uppmärksammar. Det är än mer smärtsamt här i väst eftersom denna årsdagen – den tjugonde – är en av de viktigare. Det smärtar att se dem som så modigt gav sina liv bli så grymt bortglömda.

Ironin här – och detta bör vi komma ihåg – ligger i att vi detta år, mer än något annat år bortsett från 1989, verkligen kan säga att de som mördades inte dog förgäves. Ty oavsett vad resten av världen tänker om blodbadet på Himmelska fridens torg är det kinesiska kommunistpartiet räddare än någonsin för massakern.

Det kan tyckas märkligt att det är på det viset. Trots allt har kadrerna tillbringat de senaste två decennierna med att sudda ut vad som den våren hände på Himmelska fridens torg från Kinas historieböcker och har på ett tämligen briljant vis anslutit den tidigare icke-kommunistiska eliten till regimen. Likaså verkar de ha övertygat en stor del av världen att gå vidare och omfamna 2000-talets ”nya” Kina. Under ytan är det dock fullständigt klart att det tryck som fick folk att ta sig ut på gatorna 1989 egentligen aldrig har försvunnit. De gick bara under jorden och har därför har kadrerna blivit som besatta av dem.

Vi minns studenterna från 1989, men kommunistpartiet minns också arbetarna, bönderna, pensionärerna och andra vanliga kineser som anslöt sig till demonstrationerna (ja, det är plural – det anses att en av tio kinesiska medborgare deltog i någon av de demonstrationer som pågick i hundratals städer och kommuner det året). Kadrerna visste hur de skulle hantera de intellektuella. Bland annat en dos radikal nationalism gjorde susen där.

Går man emellertid utanför Peking, Shanghai, Hongkong eller Shenzhen är det annan historia. Ilskan, rädslan och frustrationen finns där fortfarande och bemöts inte med vänliga ord och uppmuntran utan av partisanktionerat våld och korruption. Faktum är att KKP:s plan att vinna över de intellektuella i städerna gjorde situationen på landsbygden värre – eftersom det var bönder och arbetare som tvingades betala för KKP:s planer.

Detta är den verkliga orsaken till att händelserna på Himmelska fridens torg än idag måste förbli begravda i det förflutna. Alltför många människor utanför städerna kommer ihåg vad som faktiskt hände, och har inget intresse av att glömma. Vi som bor och arbetar utanför Kina ser sällan detta, mycket för att kadrerna inte har råd att låta oss se det. På samma sätt som de hårdföra kommunisterna i Europa såg sina regimer kollapsa när världen utanför uppmärksammade folks ilska skulle också KKP kollapsa om det utländska stöd man är så beroende av ändrades till en önskan och en hjälp till kineserna att ta sitt land tillbaka.

För att förhindra detta har därför kadrerna säkerställt att 4 juni passerar tyst förbi – eller för att vara mer exakt, att något annat distraherar vår uppmärksamhet. I åratal har det krävts väldigt lite för att åstadkomma detta. Detta år skrämde dock årsdagen kadrerna så mycket att de uppenbarligen tillät (och kanske till och med uppmuntrade) sin koreanska koloni att bli en kärnvapenmakt – ett tämligen vågat tärningskast som, om de inte är försiktiga, kan leda till att fler människor avslöjar deras knep.

Att KKP kände sig tvingade att låta Kim Jong-il skrämma hela den fria världen, vända Sydkorea permanent bort från den Pekingvänliga inställning man haft det senaste decenniet, och nästan få Obamaadministrationen att inta en aggressiv hållning är ett tecken på hur desperat regimen var att hålla årsdagen för Himmelska fridens torg borta från förstasidorna. Om de fortsätter att vara så rädda för den 20 år gamla massakern bör inte frihetsälskarna vara alltför modfällda.

Dessutom, trots allt vad KKP vill få oss att tro, är framtiden ljus för motståndarna till kommunismen. Efter två decennier av korruption som spätts på av de ekonomiska framgångarna står regimen nu inför en recession som kan göra att tiotals miljoner partimedlemmar blir av med de tveksamma extrainkomster de anser sig ha rätt till. Indien och USA förflyttat sig närmare än någon gång under de senaste 40 åren, samtidigt som det KKP-allierade Pakistan förlorar trovärdighet i snabbare takt än man blir av med territorium till talibanerna. Japan och Sydkorea står nu stabilt i antikommunistlägret och till med Taiwan tycks, trots den kommunistvänliga nationalistregeringen, återvända till sina antikommunistiska rötter.

Samtidigt hänger den historiska symbolen för det blodiga förtrycket överallt. Osynligt men obestridligt påminner den tiotals miljoner kineser att det en gång fanns en annan väg. Genom det som regimen kände att den måste göra för att hålla det förflutna borta kan vi verkligen se att det (förflutna) fortfarande är starkt nog för att ge vägledning nu och i framtiden. Kommunismen i Kina kommer att falla; frågan är bara hur mycket tid, blod och tillgångar som måste förloras innan så sker. Den frågan kan bara besvaras av dem som hjälpte till att påskynda slutet för den europeiska kommunismen men som än som länge inte har gjort detsamma med den kinesiska kommunismen – det vill säga vi. 

D.J. McGuire är grundare av China e-Lobby och författare till boken Dragon in the Dark: How and Why Communist China Helps Our Enemies in the War on Terror

Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/17882/

 

Mest lästa

Rekommenderat

loadingStudenter på Himmelska fridens torg strax före den blodiga massakern 4
Studenter på Himmelska fridens torg strax före den blodiga massakern 4
Opinion

Likgiltighet och hopp på Himmelska fridens torg 20 år efteråt

D.J. McGuire

Så har det varit 4 juni än en gång, ännu en årsdag av massakern på Himmelska fridens torg som en stor del av världen inte uppmärksammar. Det är än mer smärtsamt här i väst eftersom denna årsdagen – den tjugonde – är en av de viktigare. Det smärtar att se dem som så modigt gav sina liv bli så grymt bortglömda.

Ironin här – och detta bör vi komma ihåg – ligger i att vi detta år, mer än något annat år bortsett från 1989, verkligen kan säga att de som mördades inte dog förgäves. Ty oavsett vad resten av världen tänker om blodbadet på Himmelska fridens torg är det kinesiska kommunistpartiet räddare än någonsin för massakern.

Det kan tyckas märkligt att det är på det viset. Trots allt har kadrerna tillbringat de senaste två decennierna med att sudda ut vad som den våren hände på Himmelska fridens torg från Kinas historieböcker och har på ett tämligen briljant vis anslutit den tidigare icke-kommunistiska eliten till regimen. Likaså verkar de ha övertygat en stor del av världen att gå vidare och omfamna 2000-talets ”nya” Kina. Under ytan är det dock fullständigt klart att det tryck som fick folk att ta sig ut på gatorna 1989 egentligen aldrig har försvunnit. De gick bara under jorden och har därför har kadrerna blivit som besatta av dem.

Vi minns studenterna från 1989, men kommunistpartiet minns också arbetarna, bönderna, pensionärerna och andra vanliga kineser som anslöt sig till demonstrationerna (ja, det är plural – det anses att en av tio kinesiska medborgare deltog i någon av de demonstrationer som pågick i hundratals städer och kommuner det året). Kadrerna visste hur de skulle hantera de intellektuella. Bland annat en dos radikal nationalism gjorde susen där.

Går man emellertid utanför Peking, Shanghai, Hongkong eller Shenzhen är det annan historia. Ilskan, rädslan och frustrationen finns där fortfarande och bemöts inte med vänliga ord och uppmuntran utan av partisanktionerat våld och korruption. Faktum är att KKP:s plan att vinna över de intellektuella i städerna gjorde situationen på landsbygden värre – eftersom det var bönder och arbetare som tvingades betala för KKP:s planer.

Detta är den verkliga orsaken till att händelserna på Himmelska fridens torg än idag måste förbli begravda i det förflutna. Alltför många människor utanför städerna kommer ihåg vad som faktiskt hände, och har inget intresse av att glömma. Vi som bor och arbetar utanför Kina ser sällan detta, mycket för att kadrerna inte har råd att låta oss se det. På samma sätt som de hårdföra kommunisterna i Europa såg sina regimer kollapsa när världen utanför uppmärksammade folks ilska skulle också KKP kollapsa om det utländska stöd man är så beroende av ändrades till en önskan och en hjälp till kineserna att ta sitt land tillbaka.

För att förhindra detta har därför kadrerna säkerställt att 4 juni passerar tyst förbi – eller för att vara mer exakt, att något annat distraherar vår uppmärksamhet. I åratal har det krävts väldigt lite för att åstadkomma detta. Detta år skrämde dock årsdagen kadrerna så mycket att de uppenbarligen tillät (och kanske till och med uppmuntrade) sin koreanska koloni att bli en kärnvapenmakt – ett tämligen vågat tärningskast som, om de inte är försiktiga, kan leda till att fler människor avslöjar deras knep.

Att KKP kände sig tvingade att låta Kim Jong-il skrämma hela den fria världen, vända Sydkorea permanent bort från den Pekingvänliga inställning man haft det senaste decenniet, och nästan få Obamaadministrationen att inta en aggressiv hållning är ett tecken på hur desperat regimen var att hålla årsdagen för Himmelska fridens torg borta från förstasidorna. Om de fortsätter att vara så rädda för den 20 år gamla massakern bör inte frihetsälskarna vara alltför modfällda.

Dessutom, trots allt vad KKP vill få oss att tro, är framtiden ljus för motståndarna till kommunismen. Efter två decennier av korruption som spätts på av de ekonomiska framgångarna står regimen nu inför en recession som kan göra att tiotals miljoner partimedlemmar blir av med de tveksamma extrainkomster de anser sig ha rätt till. Indien och USA förflyttat sig närmare än någon gång under de senaste 40 åren, samtidigt som det KKP-allierade Pakistan förlorar trovärdighet i snabbare takt än man blir av med territorium till talibanerna. Japan och Sydkorea står nu stabilt i antikommunistlägret och till med Taiwan tycks, trots den kommunistvänliga nationalistregeringen, återvända till sina antikommunistiska rötter.

Samtidigt hänger den historiska symbolen för det blodiga förtrycket överallt. Osynligt men obestridligt påminner den tiotals miljoner kineser att det en gång fanns en annan väg. Genom det som regimen kände att den måste göra för att hålla det förflutna borta kan vi verkligen se att det (förflutna) fortfarande är starkt nog för att ge vägledning nu och i framtiden. Kommunismen i Kina kommer att falla; frågan är bara hur mycket tid, blod och tillgångar som måste förloras innan så sker. Den frågan kan bara besvaras av dem som hjälpte till att påskynda slutet för den europeiska kommunismen men som än som länge inte har gjort detsamma med den kinesiska kommunismen – det vill säga vi. 

D.J. McGuire är grundare av China e-Lobby och författare till boken Dragon in the Dark: How and Why Communist China Helps Our Enemies in the War on Terror

Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/17882/

 

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024