I förra veckan försvann människorättsadvokaten Jiang Tianyong på väg hem till Peking från Changsha. Ingen med insikt i saken tror något annat än att han har kidnappats av myndigheterna.
Jag skriver ”kidnappats”, för inga officiella bud har kommit än, och det kan dröja innan de kommer. Kinas rättsväsende är sannerligen inte ett rättsväsende i vår mening. Annars skulle det knappast ha uppstått en helt egen genre av advokater – de som ägnar sig åt ”weiquan”, alltså att försöka tvinga de kinesiska myndigheterna att faktiskt följa de lagar som ändå på papperet gäller i landet. Det är ett av Kinas absolut farligaste jobb, med avseende på risken för förföljelse och repressalier.
Blir han Kinas förste postkommunistiske ledare? – China Uncensored
Vi har på senare tid publicerat tre långa intervjuer med kinesiska advokater som ägnar sig åt sådant här arbete, inklusive att ta sig an att försvara personer i fall där kommunistregimen överhuvudtaget inte vill att någon förhandling ska ske. Den senaste intervjun i serien var just med Jiang Tianyong, och tidigare har vi även publicerat intervjuer med Tang Jitian och Liu Lianhe. Deras berättelser är mycket belysande, intressanta och djupt skakande dokument över Kina under kommunistpartiet – i all sin stillsamma saklighet.
Något som slår en är att de här tre männen är den sortens människor som de flesta andra samhällen skulle vara överlyckliga över att kalla sina söner – de är orädda, engagerade, patriotiska, samvetsgranna och djupt moraliska. Detta trots att de växt upp i ett samhälle där kommunistpartiet systematiskt smulat sönder moralen så till den grad att de enda vapen som regimen kan föreställa sig för att stoppa den skenande korruptionen och omoralen är 1984-bevakning, politiska utrensningar och ett ”socialt kreditsystem”.
Men i Kina är dessa advokater regimens fiende nummer ett – för att de har mage att försöka få den att följa sina egna lagar. De utsätts för vartenda verktyg i partistatens enorma repressionslåda. Kan de inte köpas med förmåner hotas de och trakasseras. Man använder deras familjer och arbetskamrater emot dem, berövar dem möjligheten att tjäna sitt uppehälle, isolerar och diskriminerar.
Och när det inte hjälper kidnappas, misshandlas, torteras, hjärntvättas och fängslas de, trots att de inte begått en enda illegal handling.
Jiang Tianyong sätter fingret obarmhärtigt på punkten: ”[Regimen] fruktar folk som har en känsla av ansvar gentemot samhället och som arbetar för allas bästa. Faktiskt tycker säkerhetspolisen att de som inte söker berömmelse och egenintresse är de jobbigaste, för de kan inte köpas… Kommunistregimen älskar folk som arbetar för pengar.”
Vem, exakt, är det då som gör detta, och varför? Ja, Kinakännare har i dag en stark tendens att skylla Xi Jinping personligen för den ökande repressionen mot olika delar av civilsamhället. Man ser att förtrycket tilltagit sedan han kom till makten, samtidigt som han själv tillskansat sig allt mer personlig makt, och lägger sedan ihop två och två.
Men kanske är verkligheten mer komplex. Kina styrs trots allt av ett leninistiskt system med ”kollektivt ledarskap” i form av de sju männen i Politbyråns ständiga utskott, som har olika ansvarsområden.
Dessutom är det ett enormt land, både till yta och folkmängd, och de ansvariga partikadrerna på varenda nivå är människor, alla med sina egna lojaliteter och intressen, och de sitter i många fall långt från Peking. Det finns ett tillspetsat kinesiskt uttryck som säger att centralregeringens order inte når utanför partihögkvarteret Zhongnanhais portar.
I en komplex byråkrati som präglas så mycket av gråzoner, signaler och personliga nätverk, snarare än lagar och regler, blir det mycket viktigt vem som faktiskt ska utföra de centrala besluten ute på de många lokala nivåerna. I vissa fall kanske en partikader har rent privatekonomiska skäl att sätta sig lite på bakhasorna när en reform ska rullas ut. Men ibland kanske det är ett rent existentiellt hot som gör att samme partikader känner sig tvungen att direkt undergräva och motarbeta den nya ledningen. Kanske han till exempel med goda skäl fruktar att hållas ansvarig för uppenbara brott mot landets lagar som han begått med den förra ledningens goda minne.
Förföljelsen av den andliga metoden falungong är ett av de mest flagranta exemplen på ett sådant brott, där massor av partitjänstemän på olika nivåer har del i skulden. Där byggdes en hel illegal polisorganisation, 610-byrån, upp, som rapporterade direkt till partiledaren Jiang Zemin själv. Nu tycks det dock knaka i fogarna, både för förföljelsen i allmänhet och 610-byrån i synnerhet.
”Säkerhetspolis och folk inom rättssystemet måste vara medvetna om att inte en enda av deras ledare är redo att skriva under de illegala handlingar som de verbalt uppmanas utföra”, säger Tang Jitian. ”Ta dokumenten från 610-byrån, till exempel. Från början utfärdade 610-byrån dokument när de gav order, men senare gav organisationen bara muntliga instruktioner, av rädsla för att bli avslöjade. Om skriftliga instruktioner utfärdas så samlas de genast in igen efter att folk har fått se dem, och förstörs. Dessa instruktioner är ju trots allt illegala.”
Och, som han konstaterar: ”När det är advokater inblandade blir det svårt för regimen att dölja sina illegala aktiviteter.” Utifrån ett sådant perspektiv kan man fråga sig vilka element inom partistaten som har störst anledning att frukta de här advokaterna och deras arbete.
Jiang Zemin odlade enligt många observatörer en enorm korruptionskultur, med sig själv som nav, när Kina under hans tid vid makten kröp ut ur kulturrevolutionens skugga och växte till världsekonomins draglok. Under Hu Jintaos administration tyder mycket på att det system som Jiang etablerade levde vidare, mer eller mindre oförändrat. Gemensamt ansvar för enorma människorättskränkningar verkar vara ett lika självklart kitt i dessa nätverk som gemensamma ekonomiska intressen.
Det är dessa nätverk som Xi Jinping med sina utrensningar nu försöker rasera, för att i stället kunna fylla statsapparaten och militären med personer som är lojala mot honom. Det är ett enormt projekt, och det är kanske först när och om han lyckats med det fullt ut – eller åtminstone nått något slags ”tipping point” – som vi får reda på vad han egentligen vill med Kina.
Tills dess måste han i sann partitradition upprätthålla en bild av att Kina under partiets ofelbara ledning flyter på i stort sett helt enligt planerna, oavsett om han i verkligheten kanske skulle bli helt tagen på sängen av något som hans antagonister i ständiga utskottet hittar på. Det ständiga lösenordet för dagens kinesiska kommunistparti är ju ”stabilitet”.
Med detta i åtanke bör man vara öppen för möjligheten att vi faktiskt inte vet exakt vem som ligger bakom olika uttryck av repression i det kinesiska samhället.
