När nyheten kom i veckan att Apple på Kinas order censurerat bort New York Times appar från sin kinesiska appstore så kändes det lite som de senaste tre iphone-släppen: man orkar inte riktigt höja på ögonbrynen längre.
Att högprofilerade amerikanska tech- och internetjättar går på pumpen ekonomiskt eller moraliskt i Kina har i stort sett blivit ett bakgrundsbrus det senaste årtiondet eller så. Att Apple nu lägger sig på rygg och rullar runt för kommunistpartiet känns faktiskt nästan lite anakronistiskt år 2017.
LEDARE: Det är hela världens problem nu
Och för den som alls följer utvecklingen kan Mark Zuckerbergs löpturer i Peking-smoggen och Twitters försök med en militärt anstucken Kinachef (som dessutom avgick efter ett halvår) framstå som obotligt optimistiska. Har de inte avskräckts det minsta av till exempel Ebays, Ubers, Googles och Windows trista Kinaerfarenheter? Och känner de inte vartåt de politiska vindarna blåser?
Ett företag som Facebook har ju dessutom knappast missat att Kina, i frånvaron av de blockerade västerländska originalen, byggt upp ett helt eget, synnerligen dynamiskt ekosystem, med appar som WeChat – där gränserna mellan sociala medier, snabbmeddelanden, rabattkuponger, betaltjänster och orwellsk big data-insamling allt mer löses upp. Hur mycket skulle kineserna egentligen bry sig om Facebook om de fick det nu?
Dessutom blir det ju allt tydligare att Kina snarast tänkt sig exportera sin allt mer framgångsrika modell för ett väloljat, yttrandefrihetsfritt diktatur-internet, och inte låta några västerländska företag komma in på den egna marknaden och skapa oreda. Föreställningen om att ett företag som Facebook ska komma in och liksom ingjuta västerländska demokratiska värderingar i kineserna bara genom att inkludera dem i ”konversationen” känns numera inte bara gravt världsfrånvänd – den känns närmast mossig.
Kina tycks inte ha något som helst intresse av att låta utländska företag etablera sig och dominera någon marknad; regimen kan agera med total frihet när det gäller att gynna inhemska alternativ – och gör det också. Eftersom Kina inte har något oberoende rättssystem, och staten och kapitalet bokstavligen sitter i samma båt, tycks det vid det här laget ganska naivt att tro att man som utländskt företag ska kunna dundra in och dominera bara för att man tycker att man är bäst på det man gör.
Självklart måste Zuckerberg, Cook et consortes försöka – det handlar ju om en marknad som motsvarar en femtedel av jordens befolkning. Det måste bara kännas så hopplöst ibland. Apple har fått stå och snällt se sig akterseglas på Kinas smartphonemarknad av inte bara första generationens inhemska rivaler som Huawei och Xiaomi, utan även av de här i väst totalt okända uppstickarna Oppo och Vivo.
Ovanstående sätter även onekligen ljuset på frågan om hur Kinas och USA:s ekonomiska relation egentligen kommer att se ut om några år. Nyligen var ju Alibaba-kejsaren Jack Ma (som byggt sitt imperium på kommunistpartiets sluga gynnande av det inhemska och motarbetande av det utländska) på besök i Trump Tower, och lovade då att ordna en miljon jobb – till USA. Även om experter avfärdar det här utspelet som mestadels PR, så är det onekligen en händelse som ser ut som en tanke.
Och vill man få sin invanda bild av USA-Kina-relationen ännu lite mer rubbad kan man ju läsa om hur Kinas ”glaskung”, bilglasmogulen Cao Dewang, nyligen valde att investera en miljard dollar i fabriker i USA.
Orsak? Jo, trots de lägre lönekostnaderna i Kina så leder andra kostnader, som mark, skatter, energi och logistik, till att det i slutänden faktiskt blir dyrare att tillverka i Kina!