De flesta bedömare verkar överens om att G20-mötet i kinesiska Hangzhou var ganska substanslöst. Kan ni ens dra er till minnes en enda nyhet ni har läst som faktiskt handlade om mötets innehåll (förutom klimatavtalet, som ju hände innan mötet)? Nej, fokus har i stället varit på ytan, och där anser sig kommunistregimen uppenbarligen ha inkasserat en rungande seger.
Enligt en artikel i Foreign Policy var öppningsdagen av G20-mötet den mest censurerade dagen på kinesiska sociala medier under de senaste 12 månaderna – inklusive årsdagen av massakern på Himmelska fridens torg. Knappt en enda liten kommentar som uttryckte annat än total förtjusning över evenemanget undslapp regimens censorer.
G20-mötet: Kina och världen har inget sätt att bli av med skulder
Och eftersom Hangzhouborna själva fått sina rörelser så kringskurna – somliga blev rentav bortkörda – så kunde de inte störa den glansfulla bilden med sin fysiska uppenbarelse inför tillresta journalister heller. Xi Jinpings minsta rörelse liverapporterades i statliga medier, som givetvis deklarerat mötet en formidabel framgång. Kommunistpartiets mått på framgång är ju också, som torrt konstateras i en artikel i Fortune, väldigt annorlunda än resten av världens.
I det hårt kontrollerade manuset ingick en inledningsgala signerad kommunistpartiets (tydligen numera) hovregissör Zhang Yimou, ”APEC”-blå himlar och allt annat som Kinas regims PR-folk tydligen tror att världen ska betrakta som ovedersägliga belägg för Kinas storhet.
Men just på grund av detta enorma fokus på yta, och den vid det här laget välbekanta, närmast paniska skräcken för avvikande röster, så blir de små sprickorna – såväl de avsiktliga som de oavsiktliga – också följaktligen det mest intressanta.
Till de oavsiktliga får väl troligen räknas Xi Jinpings lilla verbala groda under ett tal, där något om att lätta på jordbrukspolitiken tydligen blev något i stil med ”ta av sig kläderna” – en fras som givetvis sedermera blev censurerad när folk började skoja om den på internet. Är det något en diktatur verkligen fruktar så är det ju humor.
Den här ”incidenten” och dess efterspel är liksom kommunistpartiets PR-hysteri i ett nötskal: hur mycket man än försöker lägga verkligheten tillrätta så har den en obehaglig tendens att förbli oberäknelig.
Till de avsiktliga får dock nästan garanterat skymfen mot Obama – som förvägrades en röd matta och fick gå ut ur bakdörren ur sitt plan vid ankomsten – räknas. Med den sanslösa nivå av förberedelser som lagts ner, skulle det här bara ha ”råkat” hända? Knappast.
Och den som tror att en sådan uppenbar småaktighet på något vis skulle vara meningslös, eller under kommunistpartiets värdighet, har inte förstått hur förvridet dess tänkande är: Förutom att man man har en diktaturs fulla kombination av narcissism, extrem lättstötthet och förskrämdhet, så befinner man sig också i ett konstant mentalt krigstillstånd på precis alla fronter, där USA är huvudfienden. Den som vill fördjupa sig i den aspekten kan läsa Joshua Phillips artikel i vår engelskspråkiga upplaga.
Det är slutligen bara att konstatera att den kombination av bedövande pompa och drakoniska säkerhetsåtgärder som definitivt etablerades med Peking-OS 2008 fortfarande är vad regimen tror bäst manifesterar vilket förträffligt system kommunistpartiets diktatur är. Gapet mellan propagandafasaden och verkligheten är förvisso inte längre lika avgrundsdjupt som det var på Maos tid, då folk faktiskt svalt ihjäl bakom kulisserna, men mekanismerna är precis desamma.
