I västerlandets möte med det nya, öppnare Kina de senaste årtiondena har sikten allt som oftast grumlats av en soppa av varierande delar idealism och girighet. I den där soppan flyter en del osmälta tankar omkring.
En sådan tanke blir tydlig varje gång vi beklagar oss över att Kinas ”ekonomiska liberalisering” inte följs av en ”politisk liberalisering”. Det tycks underförstått som om den senare per automatik skulle följa på den förra. Eller att den förra åtminstone skulle underlätta för den senare.
Att det rakt motsatta skulle kunna vara sant är något som sällan sägs rent ut.
Kinas brittiska kärnkrafts-besvikelse – China Uncensored
I en anspråkslös men ganska grundlig essäserie som Epoch Times publicerat över de senaste veckorna redogör ekonomen och sociologen Cheng Xiaonong hur ”privatiseringen” av Kinas statliga bolag gick till. Och, lite som en bisats, förklarar han samtidigt klockrent varför den här osmälta tanken om att ekonomisk liberalisering per automatik främjar politisk dito är så formidabelt verklighetsfrånvänd.
”I Kina sitter staten och kapitalet inte bara i samma båt – de går praktiskt taget inte att skilja åt.”
Man kan kort sammanfatta Kinas ekonomiska modell sedan Kommunistpartiets maktövertagande så här: Först avskaffade de det privata ägandet. Sedan, när de själva slutligen insåg att deras socialistiska modell verkligen inte fungerade, delade de ut den tidigare stulna egendomen till sina egna.
Rent konkret skedde det genom att de små och medelstora statliga företagen ”privatiserades” i en process som i princip innebar att man lät cheferna belåna dem som om de vore deras egna, köpa upp dem och sedan betala av lånen med vinsterna från driften.
I de stora, viktiga, strategiska företagen, som nu klättrar allt högre på Fortune 500, nöjde man sig med att dela ut aktier gratis till de partikadrer som till exempel hjälpt med att godkänna att de börsnoterades, och sätta deras familjemedlemmar på chefspositioner. På det här viset skapades ett imperium som har partiet som sitt ena ansikte och näringslivet som sitt andra. I Kina sitter staten och kapitalet inte bara i samma båt – de går praktiskt taget inte att skilja åt.
Att man fortfarande håller fast vid marxismens dogmer på ytan handlar så klart bara om att ha något slags skynke att dra över vad som egentligen är ett enda gigantiskt rån, där de med rätt kontakter blivit enormt rika. Visst, massor av vanliga kineser har också fått en högre materiell standard, men, som det heter i Orwells ”Djurfarmen”: Alla djur är jämlika, men vissa djur är jämlikare än andra.
”Den röda elit som har Kina i ett järngrepp har det auktoritära systemet att tacka för allt. De har absolut ingenting att vinna på politisk liberalisering.”
Så nu sitter den kinesiska kommunisteliten i en perfekt sits: den har tack vare landets auktoritära system kunnat genomföra den här absurt orättfärdiga ”reformen”; via samma diktatursystem kan den fortsätta att kväsa alla eventuella protester mot situationen och bekvämt styra allt i den riktning som gynnar den. Privatiseringsreformen får faktiskt inte ens beforskas i dagens Kina – ämnet är för känsligt, av förståeliga skäl.
Naturligtvis kan man argumentera (som många gör) att rofferi är grunden till all kapitalism, och att det här bara är ett lite tydligare, snabbare och mer drastiskt exempel på det i vår närtid. Men poängen med denna text är inte heller att försöka utmåla kommunistpartiets kapitalism som värre än någon annan.
Poängen är att den röda elit som har Kina i ett järngrepp har det auktoritära systemet att tacka för allt. De har absolut ingenting att vinna på politisk liberalisering. De har tvärtom allt att förlora på ett system där någon plötsligt skulle kunna börja ställa dem till svars, och där det kunde uppstå konkurrenter utanför systemet.
”Ekonomisk liberalisering, såsom den genomförts i Kina, har inte avancerat den politiska liberaliseringen en millimeter.”
Kommunistpartiet är givetvis ingen monolit; det pågår hela tiden maktkamper. Men de som har makt och pengar i Kommunistpartiets Kina har kunnat skaffa sig det så mycket enklare – och kan behålla det så mycket enklare – än vad som är fallet i de flesta demokratier. Hotet om att svepas med i nästa utrensning (partistatens baksida) hanterar man genom att flytta familj och tillgångar utomlands.
Håller Kinas skuldbubbla till sist på att spricka?
De som skapat sig sin egen förmögenhet från grunden sedan reformerna har i sin tur bara kunnat göra det genom att dra nytta av, och på olika sätt inlemmas i, det här systemet, och har alltså inte heller något större intresse av att det förändras. Kinas internetcensur har till exempel varit en direkt förutsättning för att inhemska företag och lösningar som WeChat, Alibaba och Sina Weibo har kunnat blomstra på det sätt som de gjort, ohotade av de sedan tidigare etablerade globala konkurrenterna.
Hur man än ser på den kinesiska modellen och dess framtid borde man åtminstone kunna enas om en sak: Ekonomisk liberalisering, som den genomförts i Kina, har inte avancerat den politiska liberaliseringen en millimeter. Tvärtom har den använts som ett sätt för diktaturen att befästa sin makt.
