Vägen, som går genom Småland, kantas av många sjöar, stengärdsgårdar och rösen. Alla ihopsamlade stenar vittnar om hårt arbete. Här bland stenarna i närheten av Älmhult ligger Carl von Linnés födelseplats Råshult, som numera är ett kulturreservat.
Förra veckans trädgårdsbesök var på Gunnebo Slott och Trädgårdar där landskapet är konstruerat med hjälp av vallar och träd för att skapa utsikter, vilka vill visa oss ett pastoralt landskap. På Råshult har man återskapat enligt gamla markslagsstrukturer.
– Det är två olika saker, det här är mera ”the real thing” säger Michael Michaëlsson som med sin fru Lena ansvarar för reservatets återskapande och skötsel.
”Kärlek till örter”
Vi sitter på terrassen och ser ut över komministergården Råshults ägor. Vid borden under äppleträden slår sig besökare ned för att njuta av den goda maten. Spridda engelska och franska ord når våra öron. Det var här på Råshult som lille Carl tog sina första staplande steg. Så här skev han långt senare:
”Trädgården som min far, kyrkoherden herr Nils Linnaeus, här anlagt hade fler örter än någon trädgård i Småland haft, och denne trädgård har med modersmjölken inflammerat min håg med en outsläcklig kärlek till örter.”
Bakom en häck av lavendel växer åbrodd (Artemisia abrotanum), flerårig växt med starkt doftande blad, släkt med malört och romersk malört (Artemisia pontica).
– Örtagården ligger i ett läge som finns på kartmaterialet, men kålträdgården vet vi inte riktigt, men den ligger historisk rätt i förhållande till byn, berättar Michael Michaëlsson.
I örtagården finns idag ett urval av medicinalväxter och kryddväxter som fanns under Carls uppväxt.
Förutom örtagården och kålgården finns här en humlegård, fruktträdgård och lustgården. Lustgården var en kärleksgåva från Nils till den nyblivna makan Christina. Den lilla trädgården föreställde en matsal. Det är bjudning, bordet är dukat och åtta gäster sitter runt omkring. Buskar representerade gästerna och växterna maträtterna, det har Nils berättat för sin bror Samuel i ett brev.
I mitten ligger den gamla komministerbostaden som numera är en hembygdsgård, ett litet museum.
Födelsehuset brann ner ganska tidigt. Senare byggdes en ny komministergård upp som nu har stått där i omkring 260 år. Gården blev senare en hembygdsgård. Det var i samband med Linnés 300-års jubileum, år 2007, som miljön ändrades från hembygdsgård till en mer autentisk gård.
Tanken med Råshults kulturreservat är att man ska kunna gå omkring i landskapet och trädgårdarna och få någon slags förståelse om varför en ung kille väljer den bana som Linné gjorde. En annan tanke är att man ska knyta ihop trädgårdarna med köket; man går runt i trädgården och sedan blir man serverad det som man sett växa i trädgårdarna.
– Men landskapet har trätt fram ur skuggorna rätt mycket de sista tjugo åren. Det är vår huvudsakliga uppgift att arbeta med ängarna, men det har blivit rätt mycket trädgårdar nu, så där går det mycket tid, säger Michaëlsson som arbetat här i tjugotvå år.
Det som sedan Linnés (1707-1778 ) tid finns kvar på Råshult och kan visa på hur det då såg ut, är ängarna.
Michael Michaëlsson en av förvaltarna av kulturreservatet Linnés Råshult
– I vissa fall är det samma kloner och genetiska individer, berättat Michaëlsson som avbryter sig när en formation av gäss gör en överflygning, och ropar med lugna stämmor till varandra. Han fortsätter:
– Det är träden och örterna på ängarna. Lindarna som växer i stenrösena, kommer med nya stammar allteftersom de gamla ruttnar ner. Men som individer är de medeltida, de här lindarna, långt före Linné. Rotsystemet är så gammalt även om de ovanjordiska delarna undan för undan byts ut mot nya.
Frun Lena Michaëlsson kommer med kaffe och samtalet glider helt över på ängarna, ett samtalsämne som verkligen betyder något för familjen Michaëlsson och Ann Sjöstedt som säsongsarbetar för femte året på Råshult.
– Det var väldigt spännande att få vara med om ängsskötsel, det var ju helt nytt för mig. Det var spännande och är fortfarande, särskilt spännande är det med växterna, säger Ann Sjöstedt.
Man skulle lätt kunna förledas och tro att ängen är ett naturligt tillstånd, men den är utpräglad kulturmark. Ängen är som en stor trädgård som måste skötas året om.
Innan vitsipporna slår ut, städas hela ängen. Löv som inte förmultnat, kvistar och liknande eldas upp på stigarna. I mitten av juli slås ängen, men det är inte bara gräset och örterna som blir foder till djuren, utan även träd och buskar beskärs och torkas till foder.
Michael Michaëlsson en av förvaltarna av kulturreservatet Linnés Råshult
Ängen gödslas aldrig utan den beskattas varje år på gräset och örterna och då kan växter, som inte kan konkurrera i en mer kväverik miljö, klara den här störningen, att ängen slås och det gröna tas bort. Efter att allt skördats på ängarna släpps djuren ut där för att beta efterskörden. Detta är viktigt för ängen, för många växter behöver bli nedtrampade av djuren för att kunna gro.
De växter som finns på ängarna är av samma arter som Linné beskriver i Smålands naturalhistoria. Om dagsläget för många växter säger Michaëlsson:
– De finns inte längre, för det är ju höga hundkex, maskrosor och andra kvävegynnade arter som tar över framför alla de här små, smalbladiga, lågväxande örterna.
Att Gamla stan, slott eller en stenmur är kulturhistoria är lätt att förstå. Men växterna som växer på de här ängarna har levt sida vid sida med människan i många hundra år, så de är också kulturhistoria.
– Fast det krävs lite mera kunskap för att veta och förstå det, säger Michaëlsson.
Det förstår nog tjänstemännen på UNESCO, för en ansökan har inlämnats om att miljöer som påverkats av Linné, såsom Råshult och Hammarby i Uppsala, är kulturarv. Det betyder att ängarna på Råshult kan bli ett världsarv eftersom de är ett minne efter Carl von Linné. Linné åstadkom något unikt. Han skapade ett internationellt gångbart språk för att namnge en växt enligt ett system, vilket gjorde honom till världens mest berömde svensk.
Innan avfärden från Råshult går jag en runda på stigarna vid ängarna. Jag kommer inte många steg in på den första ängen förrän tårar helt överraskande börjar falla på mina kinder. På väg till bilen möter jag Ann Sjöstedt och berättar det för henne och hon säger:
– Det är många som berörs av ängarna.
