Ryssland försvinner. Likaså Japan. Delar av Europa står på tur.
Det är inte stigande vatten från ett allt varmare klimat som hotar. Problemet är mera grundläggande. Ryssar, japaner, liksom många européer, får inte tillräckligt många barn. Födseltalen över stora delar av den euroasiatiska kontinenten är avsevärt lägre än 2,1, som står för en bibehållen befolkningsstorlek.
För att motverka ytterligare minskning har flera länder vidtagit politiska åtgärder för att uppmuntra till reproduktion, såsom generös barnledighet och bättre barnomsorg. Sådana saker är viktiga oavsett hur ett lands födseltal ser ut, och löser inte i sig problemet med att länderna håller på att försvinna.
Födseltalen är mycket låga ibland annat Taiwan, (1,14) Sydkorea (1,21), Japan (1,21), Ukraina (1,26), Polen (1,28), och Italien (1,31). På 1970-talet hade bara 24 länder mindre än 2,1 barn per familj. I dag ryms mer än 70 länder i denna grupp.
Det vore globalt sett oansvarigt att förespråka en ny babyboom. I en tid av klimat- och energikris, skulle jorden inte klara av en för stor befolkning. Kvinnor som får barn, i synnerhet i den industrialiserade delen av världen, har en stor påverkan på den globala uppvärmningen. Amerikanska kvinnor som får barn skapar sju gånger så stora koldioxidutsläpp som kinesiska kvinnor som får barn.
Lösningen ligger inte i att producera fler människor utan i en jämnare fördelning av dem. Problemet med de försvinnande länderna är migration. Länder där det föds få barn måste förlita sig på utländsk arbetskraft för att möta arbetsmarknadens behov. Deras inkomster har, trots en minskning på grund av den globala ekonomiska krisen, i någon mån hjälpt till att bygga en bro över förmögenhetsklyftan mellan de rika och de fattiga delarna av världen.
Men utländsk arbetskraft kan bara tillfälligt lösa de djupare liggande problemen. Endast genom att sänka barriärerna för medborgarskap, såsom Tyskland gjorde år 2000, kan de krympande länderna återställa sina ekonomier och bli mer dynamiska internationella aktörer.
Det blir inte lätt att övertala Ryssland att välkomna stora mängder kineser i Sibirien, eller Italien att ta emot fler nigerianer. Den bittra immigrationsdebatten i USA visar att rädsla och främlingshat kan stå i vägen för praktiska lösningar även i stora invandringsländer. Befolkningsspridning är emellertid målet. Med dragkraft från ekonomiska behov och tryck från befolkningstätheten i syd byggs redan nästa folkomflyttningsvåg upp.
Istället för att sitta och se situationen utveckla sig, behöver världens ledare ta initiativet. Vi har haft globala toppmöten om befolkning, rasism och miljö. Nu är det mycket angeläget med ett toppmöte som kan samordna invandringspolitik, förbättra integrationen av invandrare och hantera den oundvikliga rekylen av främlingsfientlighet.
USA:s president Barack Obama, själv son till en invandare, borde leda initiativet. Genom att jobba för ett migrationstoppmöte kan han visa att USA är berett att samspela med andra. Det vore också ett lämpligt sätt att spendera det politiska kapital Nobels fredspris ger honom, och garantera honom status som en global ledare.
John Feffer är redaktör för Foreign Policy in Focus. www.fpif.org.
Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/25343/
