loadingEn kvinna på den bergiga gränsen till den nordliga indiska delstaten Jammu och Kashmir. (Venus Upadhayaya / The Epoch Times)
En kvinna på den bergiga gränsen till den nordliga indiska delstaten Jammu och Kashmir. (Venus Upadhayaya / The Epoch Times)
Utrikes

Kvinnor i krig: osynliga offer i Indien-Pakistankonflikten

Venus Upadhayaya, Epoch Times

Kvinnor som lever i samhällen i det oroliga gränsområdet mellan Indien och Pakistan har lidit i decennier. Men många har inte hört deras berättelser mittibland diplomatin och de pågående stridigheterna i regionen.

Under konflikten mellan de två grannländerna över den oroliga regionen Jammu och Kashmir har många liv förstörts. Familjer splittrades när Kashmirs gräns drogs 1947-1949 och drogs om 1965 och 1971. Även om varje medlem i familjen blev ett offer för splittringen har kvinnorna drabbats särskilt hårt.

– Kvinnor som bor på den oroliga gränsen har fått stå ut oerhört mycket som en följd av den 60-åriga långa konflikten mellan Indien och Pakistan, säger Seema Shekhawat, professor vid Mumbais universitet.

Svårigheterna handlar om att kvinnor ofta förflyttas, beskjuts med eld och granater, överlever genom att odla mark bland landminor och lever ett oroligt och onormalt liv alltför nära gränsen där strider råder, säger hon.

Amnesty International konstaterar att kvinnor i området också våldtas och utsätts för andra sexuella övergrepp.

Djupt rotade sociala könsfördomar och fattigdom gör livet extra svårt för kvinnor vid dessa oroliga gränser. Även regionen är svårtillgänglig eftersom den är extremt bergig med få människor.

Shekhawat säger att kvinnors talan är avgörande för att förstå problemet.

– De är inte bara offer för splittringen utan lider mer akut på grund av deras ställning i ett samhälle där allt, inklusive deras rättigheter, ses genom ett patriarkalt system, säger Shekhawat.

Många av samhällena är fortfarande underutvecklade och utvecklingen går sakta. Många har bara sett vägar och transportmedel dyka upp under de senaste två decennierna. Tung snö på vintrarna isolerar ytterligare regionerna på högre höjder.

Farhana (som egentligen heter något annat) vet hur svårt livet kan vara och fruktar repressalier från sitt samhälle och de militanta. Som invånare i Kashmir är hon född i det svåra bergsområdet i Himalayas Lohai Malhar, i staden Billawar i den indiska delstaten Jammu och Kashmir. Hennes svåra liv i det farliga området blev ännu värre när hennes make dog.

– En dag hade min man lite ont och det fanns inget sjukhus i närheten dit vi kunde ta honom. Han dog inom 20 timmar, säger Farhana.

Unga änkor i regionen blir ofta tjänare för stora gemensamma familjeklaner och blir älskarinnor till sin döda makes bröder. Men med hjälp av anhöriga lyckades Farhana fly till det lägre bergsområdet Shivalik. Hon gick den svåra vägen med sina två söner och började ett nytt liv där, borta från könsrelaterad utsatthet och med nya gränsuppror i regionen.

– Det var viktigt för mig att lämna min by Lohia Malhar. Stämningen där hade blivit mycket farlig, säger Farhana.

Hennes problem slutade dock inte här. En dag försvann hennes äldste son, som då var 15 år. När en ung pojke försvinner i Jammus och Kashmirs bergstrakter är det högst sannolikt att han har fallit offer för illegal gränsverksamhet. Han kom mirakulöst nog tillbaka förra året, nio år efter att han försvann.

– Varje dag och natt i nio år bad jag för att han skulle komma tillbaka, säger Farhana.

De nio åren var traumatiserande för Farhana. Inte bara hade hon förlorat en son utan polisen kom också ofta och frågade henne om hans vistelseort. När helst hon blev tillfrågad svarade Farhana med svävande röst på den lokala dialekten: ”Han har gått ut.”

– Han kom tillbaka förra året och jag fick honom att gifta sig så att han kan slå sig ner. Han har ett barn nu.

Hon ler och pekar på de små skorna som ligger på verandan i hennes nya betonghus i låglandet.

Farhanas yngste son arbetar sex månader per år i ett kylrumsförråd i Mumbai och resten av året arbetar han på den lilla biten mark som hans mor köpt genom att sälja mjölk.

Klädd i jeans och gymnastikskor är han på väg ut med sina vänner för att spela cricket.

– Jag har två kor och en buffel. Jag uppfostrade mina barn när jag arbetade i boskapsskjul och på gårdar för andra människor här. Jag har alltid sagt till mina söner att det är acceptabelt att äta endast en gång per dag, men det är illa om man äter med pengar som man tjänat på fel sätt, säger Farhana.

Farhana vill inte att hennes svärdotter ska möta samma öde som hon. Farhana är därför glad att hennes sons fru har ansökt om att få studera på universitet.

– Det borde finnas fler arbetstillfällen för kvinnor som vi. Min svärdotter bör utbilda sig och få ett jobb.

Eftersom kvinnor inte har tillgång till arbetsmarknaden på samma sätt som män och inte har samma rättigheter, har kvinnor som Farhana lidit enormt på grund av myndigheternas strikta kontroll, utsatta byar och militanta rebeller.

De traditionella vägarna mellan de båda länderna har länge varit stängda, men öppnades nyligen på nytt och busslinjerna började fungera. Många kvinnor började berätta om svårigheterna och motsägelserna som skett på grund av förändringen som skett vid gränserna.

I en sådan buss mellan Poonch i Indien och Rawalakote i Pakistan färdades Rabia Bi, alias Satya Devi. Hon var en av de otaliga kvinnor som var offer i kriget mellan Pakistan och Indien 1947 och efterföljande gränspolitiken mellan de två fientliga grannarna. Hennes berättelse skildras i boken ”Women in Indian Borderlands”.

Rabia var bara 10 år gammal när hennes hinduiska familj tvingades att flytta från Pakistan till Indien. Hon försvann från sin familjs karavan när den jagades av plundrare. Hon plockades senare upp av en gammal muslimsk kvinna som lät Rabia gifta sig med hennes son. Rabia konverterade till islam och fick en ny identitet.

”Jag är fångad i ödets gjutform. Nu måste jag spendera resten av mitt liv med honom (maken) och med min familj där. Vem vet bättre än oss eller våra familjer att dessa gränser inte har dragits på geografiska områden utan de har så brutalt passerat genom våra liv”, säger Rabia Bi (Satya Devi) i boken.

Sextio år senare besökte Rabia, då hustru, mor och mormor, sina överlevande syskon, en bror och en syster och andra medlemmar av hennes släkt som bor i Poonchdistriktet i Indien.

Enligt professor Shekhawat har öppnandet av några av de traditionella vägarna gjort det möjligt för vissa familjer, men inte alla, att återförenas.

– Det finns ett behov av att öppna alla de traditionella vägarna för att underlätta återförening av splittrade familjer. De tragiska berättelserna om gränskvinnorna gör att den mänskliga aspekten bör ses som viktigare än hårdnackad politik om territorium och strategiskt tänkande, säger hon.

Enligt Shekhawat måste gränserna göras till en kontaktpunkt och bli ”platser där inte bara stater möts utan också människor”.

Artikel på engelska

Mest lästa

Rekommenderat

loadingEn kvinna på den bergiga gränsen till den nordliga indiska delstaten Jammu och Kashmir. (Venus Upadhayaya / The Epoch Times)
En kvinna på den bergiga gränsen till den nordliga indiska delstaten Jammu och Kashmir. (Venus Upadhayaya / The Epoch Times)
Utrikes

Kvinnor i krig: osynliga offer i Indien-Pakistankonflikten

Venus Upadhayaya, Epoch Times

Kvinnor som lever i samhällen i det oroliga gränsområdet mellan Indien och Pakistan har lidit i decennier. Men många har inte hört deras berättelser mittibland diplomatin och de pågående stridigheterna i regionen.

Under konflikten mellan de två grannländerna över den oroliga regionen Jammu och Kashmir har många liv förstörts. Familjer splittrades när Kashmirs gräns drogs 1947-1949 och drogs om 1965 och 1971. Även om varje medlem i familjen blev ett offer för splittringen har kvinnorna drabbats särskilt hårt.

– Kvinnor som bor på den oroliga gränsen har fått stå ut oerhört mycket som en följd av den 60-åriga långa konflikten mellan Indien och Pakistan, säger Seema Shekhawat, professor vid Mumbais universitet.

Svårigheterna handlar om att kvinnor ofta förflyttas, beskjuts med eld och granater, överlever genom att odla mark bland landminor och lever ett oroligt och onormalt liv alltför nära gränsen där strider råder, säger hon.

Amnesty International konstaterar att kvinnor i området också våldtas och utsätts för andra sexuella övergrepp.

Djupt rotade sociala könsfördomar och fattigdom gör livet extra svårt för kvinnor vid dessa oroliga gränser. Även regionen är svårtillgänglig eftersom den är extremt bergig med få människor.

Shekhawat säger att kvinnors talan är avgörande för att förstå problemet.

– De är inte bara offer för splittringen utan lider mer akut på grund av deras ställning i ett samhälle där allt, inklusive deras rättigheter, ses genom ett patriarkalt system, säger Shekhawat.

Många av samhällena är fortfarande underutvecklade och utvecklingen går sakta. Många har bara sett vägar och transportmedel dyka upp under de senaste två decennierna. Tung snö på vintrarna isolerar ytterligare regionerna på högre höjder.

Farhana (som egentligen heter något annat) vet hur svårt livet kan vara och fruktar repressalier från sitt samhälle och de militanta. Som invånare i Kashmir är hon född i det svåra bergsområdet i Himalayas Lohai Malhar, i staden Billawar i den indiska delstaten Jammu och Kashmir. Hennes svåra liv i det farliga området blev ännu värre när hennes make dog.

– En dag hade min man lite ont och det fanns inget sjukhus i närheten dit vi kunde ta honom. Han dog inom 20 timmar, säger Farhana.

Unga änkor i regionen blir ofta tjänare för stora gemensamma familjeklaner och blir älskarinnor till sin döda makes bröder. Men med hjälp av anhöriga lyckades Farhana fly till det lägre bergsområdet Shivalik. Hon gick den svåra vägen med sina två söner och började ett nytt liv där, borta från könsrelaterad utsatthet och med nya gränsuppror i regionen.

– Det var viktigt för mig att lämna min by Lohia Malhar. Stämningen där hade blivit mycket farlig, säger Farhana.

Hennes problem slutade dock inte här. En dag försvann hennes äldste son, som då var 15 år. När en ung pojke försvinner i Jammus och Kashmirs bergstrakter är det högst sannolikt att han har fallit offer för illegal gränsverksamhet. Han kom mirakulöst nog tillbaka förra året, nio år efter att han försvann.

– Varje dag och natt i nio år bad jag för att han skulle komma tillbaka, säger Farhana.

De nio åren var traumatiserande för Farhana. Inte bara hade hon förlorat en son utan polisen kom också ofta och frågade henne om hans vistelseort. När helst hon blev tillfrågad svarade Farhana med svävande röst på den lokala dialekten: ”Han har gått ut.”

– Han kom tillbaka förra året och jag fick honom att gifta sig så att han kan slå sig ner. Han har ett barn nu.

Hon ler och pekar på de små skorna som ligger på verandan i hennes nya betonghus i låglandet.

Farhanas yngste son arbetar sex månader per år i ett kylrumsförråd i Mumbai och resten av året arbetar han på den lilla biten mark som hans mor köpt genom att sälja mjölk.

Klädd i jeans och gymnastikskor är han på väg ut med sina vänner för att spela cricket.

– Jag har två kor och en buffel. Jag uppfostrade mina barn när jag arbetade i boskapsskjul och på gårdar för andra människor här. Jag har alltid sagt till mina söner att det är acceptabelt att äta endast en gång per dag, men det är illa om man äter med pengar som man tjänat på fel sätt, säger Farhana.

Farhana vill inte att hennes svärdotter ska möta samma öde som hon. Farhana är därför glad att hennes sons fru har ansökt om att få studera på universitet.

– Det borde finnas fler arbetstillfällen för kvinnor som vi. Min svärdotter bör utbilda sig och få ett jobb.

Eftersom kvinnor inte har tillgång till arbetsmarknaden på samma sätt som män och inte har samma rättigheter, har kvinnor som Farhana lidit enormt på grund av myndigheternas strikta kontroll, utsatta byar och militanta rebeller.

De traditionella vägarna mellan de båda länderna har länge varit stängda, men öppnades nyligen på nytt och busslinjerna började fungera. Många kvinnor började berätta om svårigheterna och motsägelserna som skett på grund av förändringen som skett vid gränserna.

I en sådan buss mellan Poonch i Indien och Rawalakote i Pakistan färdades Rabia Bi, alias Satya Devi. Hon var en av de otaliga kvinnor som var offer i kriget mellan Pakistan och Indien 1947 och efterföljande gränspolitiken mellan de två fientliga grannarna. Hennes berättelse skildras i boken ”Women in Indian Borderlands”.

Rabia var bara 10 år gammal när hennes hinduiska familj tvingades att flytta från Pakistan till Indien. Hon försvann från sin familjs karavan när den jagades av plundrare. Hon plockades senare upp av en gammal muslimsk kvinna som lät Rabia gifta sig med hennes son. Rabia konverterade till islam och fick en ny identitet.

”Jag är fångad i ödets gjutform. Nu måste jag spendera resten av mitt liv med honom (maken) och med min familj där. Vem vet bättre än oss eller våra familjer att dessa gränser inte har dragits på geografiska områden utan de har så brutalt passerat genom våra liv”, säger Rabia Bi (Satya Devi) i boken.

Sextio år senare besökte Rabia, då hustru, mor och mormor, sina överlevande syskon, en bror och en syster och andra medlemmar av hennes släkt som bor i Poonchdistriktet i Indien.

Enligt professor Shekhawat har öppnandet av några av de traditionella vägarna gjort det möjligt för vissa familjer, men inte alla, att återförenas.

– Det finns ett behov av att öppna alla de traditionella vägarna för att underlätta återförening av splittrade familjer. De tragiska berättelserna om gränskvinnorna gör att den mänskliga aspekten bör ses som viktigare än hårdnackad politik om territorium och strategiskt tänkande, säger hon.

Enligt Shekhawat måste gränserna göras till en kontaktpunkt och bli ”platser där inte bara stater möts utan också människor”.

Artikel på engelska

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024