En kvinna som har överlevt tortyr och extrema sexuella övergrepp, och som har flytt från Kina till Thailand, vill nu att världen ska få veta hur den kinesiska regimen inrättat en avdelning i ett arbetsläger för män där kvinnliga Falun Gong-utövare skulle utsättas för sexuella övergrepp. Hon har publicerat en redogörelse för sina erfarenheter på Falun Gong-webbsidan Minghui.org, som den här artikeln bygger på.

Den 7 januari 2000 greps den då 32 år gamla Yin Lipin och dömdes till ett år och sex månader i arbetsläger. Hon fördes till tvångsarbetslägret Tieling.

Under de följande nio månaderna skickades hon från Tieling till Liaonings tvångsarbetsläger och sedan till arbetslägret Masanjia.

Längs vägen fick hon utstå olika tortyrmetoder, sömnbrist, och överväldigande mängder dagligt arbete. Hennes vikt rasade från 75 till 61 kilo, och hon började kräkas blod regelbundet.

Dörren var öppen för Yin att få lindrigare behandling – hon kunde ge upp sin tro på Falun Gong, gå med på vad myndigheterna kallade att ”transformeras”. Men hon vägrade göra detta.

Den 19 april 2001 – vid den tiden hade Yin suttit fängslad i över 15 månader av de 18 månader hon dömts till – sammankallades Yin och 9 andra interner som hade vägrat att bli transformerade och blev tillsagda att de skulle förflyttas.

En av vaktkaptenerna sade med ett snett leende: ”Vi skickar er till en plats där ni kan utöva Falun Gong bättre.”

Yin gick till en av vakterna som hade ansvaret för hennes grupp och bad henne tyst att inte misshandla Falun Gong-utövare längre.

Yin tittade på en annan vakt, i hennes egen ålder, som hade haft ansvaret för de fångar som plågade henne och hon kände medlidande med henne. Hon kramade henne och viskade i hennes öra att hon till sist skulle behöva betala för att hon skadade andra; hon borde sluta.

Vakten sade till henne, med tårar i ögonen: ”Säg till dem att du är sjuk. Du är sjuk.” Yin insåg senare att vakterna visste vad som väntade dem.

En buss tog gruppen kvinnliga Falun Gong-utövare till Zhangshis arbetsläger för män.

”Man fick oss att stå på rad på lägrets gård,” sade Yin Liping. ”Två poliser som såg mycket starka ut höll uppropet. Sedan läste en av dem upp en lista med regler. Han sade: ’Om Falun Gong-utövare som vägrar att transformeras dör, kommer deras död att räknas som självmord.’ Detta sades vara order från [dåvarande kommunistpartiet ledare] Jiang Zemin. Vakten lät väldigt hård. Jag minns inte de andra reglerna som lästes upp.”

Gruppen fördes till en vit byggnad och deras blodtryck kontrollerades. En av dem fördes bort, och nio stannade. Det fanns ett vaktkontor bredvid metallstänger med en spärrad dörr. Bortom dörren fanns en korridor med rum som ledde ut från den.

De nio togs in och de sattes i var sitt rum. Yins rum hade en stor säng och ett träskåp att hänga kläder i.

Det fanns redan fyra män i hennes rum. När hon gick längs korridoren för att gå på toaletten, såg hon ett stort rum med 30 män som sov på golvet. Yin var rädd och undrade vad hon gjorde på det här stället.

Klockan 10 på kvällen bad hon de män som var i hennes rum att gå därifrån så att hon kunde lägga sig och sova. ”Sova?” sade en medelålders man, och skrattade. ”Ska du sova? Ingen får sova utan att ha ’transformerats’. En kvinna ’utbildades’ här i 18 dagar och fick inte sova. Till slut blev hon galen.”

Då hörde Yin Liping skrik från korridoren från en utövare som hette Zhou Guirong. ”Hon ropade mitt namn om och om igen,” sade Yin Liping. ”Jag gjorde en kraftansträngning och sprang ut ur rummet och såg att Zhou hade flytt ut i korridoren. Jag höll Zhou hårt och släppte inte taget.”

”De manliga fångarna slog oss upprepade gånger. Mitt högra öga svullnade på grund av misshandeln och mina kläder revs sönder och slets av. Zhou och jag drogs båda tillbaka till våra celler. Jag blev slagen av 4 eller 5 män och blev omtöcknad. Slutligen tvingades jag ligga raklång på sängen. En man satt på mig och slog mig. Jag blev yr och förlorade medvetandet.”

”När jag återfick medvetandet upptäckte jag tre män som låg bredvid mig och deras händer och kroppar var över hela mig. Två stod mellan mina ben, en spelade in på video och den andra tittade på videon. De var mycket fula i munnen. Jag visste inte hur många fler som var vid mina fötter. De skrapade mig på hälarna och skrattade. De sade fula ord och en av dem sade hela tiden: ”Spela inte död. Du måste avsäga sig Falun Gong även om du är död!”

”Jag trodde inte mina ögon,” sade Yin. ”Jag kräktes blod och det var blod överallt.”

”Jag hörde Zhou Guirongs skräckslagna skrik i cellerna. Hon skrek ”Liping”. Det borde vara mitt namn. Det kändes som om jag var i en dröm. Men det var inte en dröm. Jag var säker på att det inte var någon dröm. De skräckfyllda skriken förde mig tillbaka till detta fruktansvärda helvete på jorden.

”Jag kunde plötsligt inte höra något ljud och jag kunde inte se någonting. Jag kämpade för att ställa mig upp och sökte efter den välbekanta rösten. Någon slog mig i huvudet med en klädgalge av trä, och jag kände plötsligt varm vätska som rann nerför ansiktet.

”Jag kämpade mg upp. Jag hade inga tankar om att leva eller dö. Ingenting kunde stoppa mig. Jag slog emot rumsdörren så hårt som möjligt medan fångarna slog mig på kroppen. Jag ropade, ’Zhou Guirong’. Och då rusade hon in i mitt rum. Hon höll upp mig. Och sedan sprang vi till dörren i slutet av korridoren.

”Vi gjorde allt vi kunde för att trycka upp metalldörren. Då öppnades metalldörren till sist. Vi var båda allvarligt skadade. Inför de här poliserna var vi inte rädda för döden längre. Vi frågade dem. ’Är det här ett kinesiskt arbetsläger? Varför behandlar Kina oss som ligister? Har du en mor, en syster, en dotter, mostrar? Dessa handlingar, representerar de vårt land?”

”Om de här männen inte lämnar våra rum kommer jag att minnas den här dagen. Det är den 19 april 2001, och du var i tjänst i kväll. Om vi kommer ut härifrån levande kommer vi att stämma dig. Och om vi dör här kommer våra andar aldrig att låta dig leva i fred. Vår tolerans är inte obegränsad.’ Polisen kallade dit de manliga fångarna och sade till dem att låta oss sova ensamma den natten.

”Vi togs till mitt rum och fyra interner lämnades kvar för att bevaka oss. Vi höll oss vakna hela natten tittade på varandra med tårar i ögonen. Vi kunde höra ljudet av skrikande och bankande på dörrar från andra rum.

”Nästa dag kom de fångar som hade torterat mig natten innan tillbaka till rummet med en videokamera. Den här gången hade de med sig en kvinna. De hade en massa Falun Gong- böcker. De läste ett stycke och förklarade det sedan på ett sätt som var förolämpande mot Falun Gong. Och sedan läste de ett annat stycke och gav en annan förklaring.”

”Sedan frågade en man som hade misshandlat mig natten innan varför jag inte studerade tillsammans med dem. Så drog han ner mig på sängen och fortsatte att slå mig och fråga mig varför jag inte studerade med dem. ’Vill du inte vara en Falun Gong-utövare?’”

”Jag sade att jag inte hade begått något brott, och detta är inte en plats där jag ska studera. Varför måste jag vara inspärrad för att studera ?

”Fångarna skrev ner allt jag sade och frågade sedan om vad de skrev ner var korrekt. Och sedan var det dags att äta. Men jag kunde inte äta någon mat där, och min kropp var mycket svag.”

”Och sedan var det kväll och samma sak hände som kvällen innan. De började tortera mig som kvällen innan – sexuella övergrepp. Polisvakterna hade bytts ut, de var inte desamma som kvällen innan.

”Zhou Guirong blev slagen och hon sprang till mitt rum. Jag reste mig upp och kräktes blod. I det ögonblicket upphörde alla ljud. Och då ropade och skrek Zhou Guirong mitt namn. Och sedan rapporterade polisen till gruppledaren och därefter lät de Zhou Guirong stanna och ta hand om mig.”

”Men de hade inte glömt att förfölja Zhou och fortsatte att studera Falun Gong-texter med henne på ett ondskefullt sätt. Zhou hade inte sett en Falun Gong-bok på länge och skulle ta den, men jag sade: ’Vi kan inte studera här, det är en förödmjukelse.’ Hon lade ner boken. ’När vi kommer tillbaka hem ska vi att studera Falun Gong väl, sade jag.”

”De djävlarna lät oss inte vara i fred på natten. Och sedan sade en man att hennes huvud och kropp var väldigt varma, låt henne inte dö. Varenda en av dessa män kom för att känna på min temperatur och alla var tysta. Jag kommer inte ihåg hur jag klarade mig genom den natten.”

”På tredje dagen mindes plötsligt Zhou och jag Ren Dongmei, som aldrig hade varit gift. Hon låstes in i den innersta cellen. Vid den tiden hade Zhou och jag inga tankar på döden. Vi rusade ut i korridoren och ropade Rens namn. Jag hittade vakterna och sade till dem att Ren var oskuld. Jag bad dem att skona henne: ”Ni har också döttrar, eller hur?”

”I flera år skrev jag inte ner detaljerna om vad jag gick igenom där. Mitt sinne skulle kollapsa om jag försökte. Jag vågade inte, och ville inte tänka på det. Varje gång jag kom att tänka på det drabbades jag av djup skräck och smärta.”

”Senare fick jag veta att innan vi skickades dit fanns det 33 utövare som hade skickats dit och ’transformerats’ på det sättet. Några bröt samman. Den brutala förföljelsen av Falun Gong-utövare pågick oavbrutet i flera år.”

Av den grupp på nio kvinnor som utsattes för sexuella övergrepp i Zhangshis arbetsläger för män vet Yin Liping att Zhou Guirong och Su Juzhen senare dog av tortyr. Su hade fått ett mentalt sammanbrott.

Dr Jingduan Yang, psykiater i Philadelphia, har behandlat tortyroffer från Kinas arbetsläger och även intervjuat flera överlevande från det ökända arbetslägret Masanjia.

Yang sade att de svårigheter Yin Liping hade med att skriva ner sin berättelse är vanliga hos offren för sådana allvarliga övergrepp.

– Detta är vad man kallar posttraumatiskt stressyndrom. Ett symptom är att bli bedövad, undvika, att inte höra eller se på något som påminner en om vad man utsatts för. Hon lever i ständigt skräck och ångest. Det här är vanliga symtom, sade Yang.

– Konsekvenserna av den här typen av övergrepp är fruktansvärda. Man kan knappast mäta vad som har gjorts mot dem. Det förstör en persons självkänsla. Det planterar rädsla och skräck inuti personen fysiskt och känslomässigt och kognitivt.

– Den här rädslan finns alltid inuti personen och kan aktiveras när som helst, om något på minsta vis påminner dem om traumat. Det förändrar permanent hur de interagerar med människor. Även om de tas bort från platsen där övergreppen skedde och lever på en trygg plats, har de mardrömmar, flashbacks och skräck, sade Yang.

Översatt från engelska