Kulturcenter kommunistpartiets propagandacell
Hamnen i Köpenhamn pryds av den Lilla sjöjungfrun, som 2012 besöktes av Kinas dåvarande ledare Hu Jintao med hustrun Liu Yongqing. Staden kan snart få ett kinesiskt kulturcenter, som ingår i kommunistpartiets propagandaoffensiv mot utlandet. (Foto: Keld Navntoft /AFP/GettyImages)


Kinesiska staten har köpt en fastighet i centrala Köpenhamn, som tidigare hyste Kungliga musikkonservatoriet. Där planerar den kinesiska ambassaden ett kinesiskt kulturhus.

Detta är djupt oroande.

Det låter kanske harmlöst att det 2 343 kvadratmeter stora huset, enligt Jyllandsposten, ska rymma bibliotek, utställningar, konserter och undervisning. Men vad är det för undervisning som kommer att ges, vilka böcker kan man låna i biblioteket, vilka konserter kan man lyssna på? Det bestämmer Kinas kommunistparti.

Det är inte bara till Köpenhamn Kina vill dela med sig av sin kultur. Kinas kommunistparti har direkt eller indirekt kontroll över kinesiska kulturcentra i många städer världen över. Enligt en artikel av Ola Wong i SvD med rubriken Kulturrevolutionen 2.0 *, storsatsar kommunistpartiet på att göra Kina till en kulturell supermakt. Som en del av satsningen ska man använda böcker och filmer om Lei Feng, en kommunistisk förebild under kulturrevolutionen, till att återigen forma massornas tänkande med.

Konfuciusinstitut har etablerats vid skolor och universitet i många av världens länder. Dessa används för att avdramatisera hotbilden från det ekonomiskt och militärt allt starkare Kina. I Sverige finns det idag sex Konfuciusinstitut eller dito klassrum (en mindre variant), i Danmark 5. I världen finns totalt 643 enheter enligt sajten Confusius Institute Online. De är underställda kommunistpartiet, via organet Hanban, och följer partiets doktriner. Exempelvis får utövare av den i Kina förföljda qigongmetoden Falun Gong inte arbeta på Konfuciusinstitut. Kommunistpartiet dikterar villkoren, även utanför Kinas gränser.

Denna utveckling är alarmerande. Även om kinesiska kulturcentra och Konfuciusinstitut ofta etableras i någon form av utbyte med Kina – Danmark har till exempel ett kulturinstitut i Peking sedan 2005 – vore det naivt att tro på en jämbördig relation. Det är inte konstigt om en och annan låter sig luras av den medvetna taktiken: att få landet att framstå som fredligt och ofarligt. Men sällan har uttrycket ”en ulv i fårakläder” passat bättre än på dagens Kina.

I en artikel i SvD ** drar Erping Zhang, chef för Association for Asian Research i New York, paralleller mellan dagens kinesiska och det fascistiska Italiens propagandamaskineri: ”Mussolinimodellen används av Peking till att infiltrera de västerländska samhällena – liksom det fascistiska Italien i propagandasyfte finansierade italienska språkskolor i Amerika på 1930-talet”.

I Kanada stängdes förra året ett Konfuciusinstitut, vid McMaster University i Hamilton, på grund av människorättsproblem. Bland skälen till stängningen anges att en anställd tvingades skriva under ett avtal för att få jobba där, i vilket hon intygar att hon inte utövar Falun Gong.

– Rekryteringen av lärare sker i Kina och vi kan inte acceptera sådana krav, sade Andrea Farquhar, vid McMaster till Epoch Times.

Kommunistpartiets utrikespropaganda har fyra strategiska syften.

För det första ska den kinesiska propagandan invagga grannländerna i tron att de inte har något att frukta av Kina. För det andra ska man försäkra sig om tillgången på energi och råvaror från andra länder. För det tredje syftar propagandan till att bygga allianser och försvaga Taiwans internationella kontakter. För det fjärde ska den befrämja en multipolär värld och försvaga USA:s globala makt. ***

Allt genomsyras av Deng Xiaopings råd till det kinesiska ledarskapet: ”Dölj era förmågor och bida er tid”. Därför putsar partiet på en skinande fredlig yta och tar gärna till referenser ur den kinesiska kulturtraditionen. När det ateistiska kommunistpartiet använder gamla kinesiska historier i propagandasyften har det emellertid tagit bort mycket avgörande element: det gudomliga inflytandet över livet på jorden och den andliga insikten hos den kinesiska befolkningen.

Den som vill ta del av de traditionella berättelserna från Kinas 5 000-åriga historia kan läsa om berömda personer, legender och idiom på epochtimes.se. Eller varför inte se en föreställning av Shen Yun, det New York-baserade danskompani som gjort succé världen över med sin show om den traditionella kinesiska kulturen. Tyvärr har Shen Yun inte fått hyra någon teatersalong i Köpenhamn, och det finns misstankar om att den kinesiska ambassaden utövat påtryckningar för att Shen Yun inte ska kunna framträda i den danska huvudstaden.

Nyheten om att den kinesiska staten köpt en lokal där man ska etablera ett kinesiskt kulturcentrum är alltså inte god. Den är tvärtom en varning om att det kommer att bli ännu svårare för köpenhamnare att skaffa sig en riktig uppfattning om den kinesiska kulturen, liksom om den kinesiska människorättssituationen. Danskarna kommer inte att få veta mycket av värde om förföljelsen av tibetaner, demokratiförespråkare, kristna grupper, Falun Gong-utövare, uigurer och andra förtryckta grupper på det gamla musikkonservatoriet. Kulturcentret blir ännu en kommunistisk propagandacell i den fria världen.

Fotnoter:
* 13/3 2014, baserad på Ola Wongs bok Pekingsyndromet
** ”Nya” Kina lika traditionellt som det gamla, Understreckare i SvD (2/3 2007)
*** Enligt artikel på engelska Wikipedia baserad på information från Joshua Kurlantzicks bok Charm Offensive och Derek J Mitchells China and the Developing World, båda utgivna 2007.