Vi plockade slånbär på Marstrandsön när ett rådjur dök upp på klippan. I skymningstimmen är det svårt att avgöra storlek och avstånd, så först tyckte jag att den var större än vad den var, att det var en hjort.

Jag hade inte sett rådjur på Marstrand förut, men de är tydligen där hela tiden. Under alla dygnets timmar är de där, rådjuren, i alla väder. Sol, moln, västlig vind 4 meter per sekund, regn, dugg, sydvästlig vind 7 meter per sekund och regn, hagel, byar upp till 22 meter per sekund, snålblåst, ett rådjur, storm, dimma, dis, kulingvarning, mulet och växlande molnighet.

Även färgerna är svåra att urskilja, och trots att man inte tänker sig att rådjur hör hemma främst på en klippa så var det ändå en perfekt kamouflerad varelse som tuggade och tittade på oss.

Var är rådjuren hela tiden? Tillsammans med flugor, myggor, fåglar och varandra, klockan tre, sju eller tolv. Vi staplar ved och ser till att det är varmt när det är kallt, att det är ljust när det är mörkt. Om det är för ljust ser vi till att det blir lite mörkare. Men inte rådjuren.

Varje gång jag har varit på Marstrand har de där rådjuren varit där också, jag har bara inte vetat om att de finns. Världen är så full av saker, föremål, varelser.

Luften är säkert full av dofter som mänskliga näsor inte känner. Marken är full av märkliga ting som mänskliga ögon inte ser.

På hösten syns saker lite tydligare. Allt som var grönt blir rött, orange, brunt, gult och lila. Bladen som hängde tillsammans i ett träd har singlat ned ett och ett. Lärkbarren som var fästa på en gemensam kropp har trillat ned ett och ett. Svampar som existerade som ett trassel under marken skjuter upp en och en. De bubblar ut ur marken, och världen med löv, barr och svampar är helt prickig och fläckig. Ett sådant myller av föremål. Hur många blad, hur många barr, hur många svampar finns det egentligen? Oräkneliga. Ett oändligt antal.

På vintern ser det ganska öde ut. Man ser i princip bara en sak. Ett snötäcke.