Det händer säkerligen de flesta lite då och då att den ena strumpan av ett par försvinner spårlöst i tvätten, eller pennan som aldrig dyker upp, trots att man nästan är bergsäker på att den är någonstans i rummet eller i väskan eller någon annanstans.
Tidigare försvann en strumpa lite då och då. Men nu försöker jag alltid ta för vana att titta en extra gång i tvättmaskinen eller torktumlaren så att inte några kläder finns kvar. Och när jag är klar i tvättstugan och vandrar upp mot lägenheten, tar jag också alltid för vana att titta bakom mig så att inga kläder ramlar ur tvättkassen. Men det har likväl hänt att den ena strumpa emellanåt har försvunnit spårlöst.
Pennorna är nog ändå värst. Det är alltid någon av mina favoritpennor som försvinner. Jag älskar att skriva med gelpennor och ironiskt nog är det de som försvinner titt som tätt. Mina tråkiga bläckpennor eller stiftpennor försvinner sällan. Bara under de senaste två åren har jag säkert tappat bort fler än tio pennor. En kvinna som jag pratade med sade att hon tappar bort ett tiotal pennor i månaden. Så där ligger jag i lä.
Ibland glömmer man pennan på något ställe eller på ett möte någonstans. Ibland lånar man ut den och glömmer bort den eller bryr sig inte om att fråga efter den. Kanske borde man ha mer koll på sina grejer och inte låta tankspriddheten och virrigheten ta överhand. Men det är lättare sagt än gjort.
Det är otroligt mycket saker som man har blivit av med under sitt liv, det kan röra allt från CD-skivor till tröjor. Ibland har jag lånat ut saker och glömt bort att jag lånat ut dem och till råga på allt har personen jag lånat ut dem till också glömt bort vem vederbörande lånade dem av.
En gång råkade jag glömma min mobiltelefon vid sätet under en bussresa. Men som tur var hade busschauffören tagit hand om den och lycklig som jag var kunde jag åka och hämta den. Sedan den gången tar jag alltid för vana att vara säker på att jag har telefonen med mig innan jag lämnar platsen där jag är.
Jag har ett ställe i min garderob där jag lägger alla överblivna strumpor (omaka par). Och i dag gick jag dit för att se om jag kunde lyckas matcha några i högen. Det var mer strumpor än jag trodde att jag hade. Jag lyckades matcha ihop tio par strumpor. Men det finns fortfarande sex strumpor som väntar på sin make. Men dessa har jag inte lyckats hitta och kommer förmodligen aldrig att göra det. Kanske kan jag använda dem som städtrasa eller något liknande.
Personligen är jag ganska ordningsam och gillar struktur och ha ordning på saker och ting. Men likväl försvinner pennorna och strumporna. Det är det ultimata mysteriet. Inte nog med det – det är alltid de bästa strumporna eller de nyinköpta pennorna och de man fullkomligt älskar att skriva med – som försvinner. Aldrig är det strumporna som det börjar bli hål i eller pennorna där bläcket håller på att ta slut. Det måste vara ödets ironi som spelar mig ett spratt.