Vi var festklädda och förväntansfulla när vi skulle ge oss iväg till goda vänner på grillfest. När vi gick mot bilen kände vi plötsligt den skarpa lukten av brandrök och himlen förmörkades snabbt av ett stort rökmoln som vällde in över byn.
Det verkade som om branden kom från det håll dit vi skulle, och vår festglädje förbyttes snabbt mot oro. I bilen sade maken plötsligt med bestämd röst:
– De känns inte rätt att åka och roa sig när det brinner någonstans. Jag skulle hellre vilja hjälpa till att släcka branden.
Strax därefter fick vi höra att det var en skogsbrand som härjade flera mil ifrån oss och allmänheten ombads att hålla sig borta från brandområdet.
Visst förstår jag att folk inte kan komma hur som helst och störa brandsläckningsarbetet men det kändes fint ändå att makens första tanke var att hjälpa till i stället för att roa sig.
Ja, sommarens torka har fått sina konsekvenser och den sköna värmen kändes inte lika skön när vi under de heta sommarveckorna kunde iaktta hur gräsmattan och växterna torkade ihop i den brännande hettan.
– Hösten kommer tidigt, sade maken bistert då han såg hur naturens grönska alltför tidigt antog höstens sprödhet och färg.
Inte heller var det lika roligt att se hur vår bysjö liksom krympte ihop framför våra ögon. Sjön som vi får vårt dagliga dricksvatten ifrån.
Några dagar tidigare har vi besökt en marknad i trakten. Marknader brukar vara trevliga men den här dagen grumlades nöjet av hårda trombliknande vindar som fick marknadstälten att lyfta. De stackars knallarna hade fullt upp med att försöka få kontroll över sina marknadsstånd. Den oberäkneliga vinden var skrämmande och fick oss att tänka på vilken förödelse tromber kan ställa till med.
Den här sommaren kommer jag att minnas som exceptionell. De fantastiska ljumma kvällarna, de sköna baden i rejält uppvärmt badvatten och den livgivande solen som lyst så generöst över oss soltörstande svenskar.
Men solens kraft är oerhörd och det är inte utan att jag darrar till lite av respekt, när jag tänker på hur liten och obetydlig jag som människa är på planeten jorden, och hur utelämnad jag är inför naturens element.
I skrivande stund hör jag på radion att ett jordskalv skakat ett område i ett av världens hörn och man vet ännu inte hur många människor som kan ha omkommit i jordbävningen. Det här är bara ett av de senaste dagarnas rapporterade skalv.
På bara ett ögonblick kan oräkneliga liv släckas ut och människans verk jämnas med marken.
Plötsligt skäms jag lite över mig själv och bestämmer mig för att verkligen anstränga mig mer att ta vara på livet och sluta gnälla över småsaker.