loadingSusanne Larsson är legitimerad sjuksköterska med intresse för traditionella hälsometoder. Hon har skrivit artiklar om Hälsa för Epoch Times sedan 2007.
Susanne Larsson är legitimerad sjuksköterska med intresse för traditionella hälsometoder. Hon har skrivit artiklar om Hälsa för Epoch Times sedan 2007.
Hälsa & Livsstil

Krönika: Om vår längtan efter tröst

Susanne Larsson - Epoch Times

Livet är inte alltid en dans på rosor. Vi möter prövningar från vaggan till graven. När vi var barn var det självklart att vi sökte tröst hos föräldrarna, syskonen eller fröken på dagis. Men vi slutar aldrig att längta efter tröst. Verklig tröst finns varken i vinglaset eller i den lugnande tabletten. Men det går att uppmuntra sig själv och även våga öppna sig för andra. Kanske kommer trösten från det håll du minst anar.

Ingen undgår livets törnar. Ibland handlar det om vardagliga motgångar, ibland om större prövningar. Det är inte konstigt att vi då längtar efter tröst och en uppmuntrande klapp.

När vi stöter på patrull försöker vi oftast bita ihop och gå vidare. Men innerst inne så finns det en olycklig liten flicka eller pojke som vädjar om sympati.

För en tid sedan såg jag ett tv-program där man intervjuade en enastående tjej som övervunnit svåra prövningar. Mot alla odds och med en, som hon själv sa, skruttig kropp, hade hon nu de senaste åren klarat av att genomföra otroliga strapatser och bestiga höga berg. Hon strålade av livskraft trots att hon varit utsatt för svåra övergrepp och flera års felbehandling i vården.

Hon berättade att hon brukar pynta sitt liv både bokstavligt och bildligt. Hon tog varje chans att ge sig själv det där lilla extra som förgyllde hennes liv, som att äta glass till frukost.

En känd figur som jag kommer att tänka på när det handlar om tröst är Pippi Långstrump som med sin pappa borta på de sju haven och med sin mamma uppe i himlen, fick trösta sig själv.

Jag får alltid tårar i ögonen när jag ser den där scenen där hon på julaftonen i sin ensamhet säger ”God Jul Pippi” till sig själv.

Det konstiga i tillvaron är att man som vuxen förväntas dölja att man blir ledsen. Det är liksom inte okej att erkänna att den där sårande kommentaren från kunden, chefen eller arbetskamraten gjorde ont.

Jag minns att jag i många år brukade bita ihop så hårt att jag nästan inte kunde andas för att hålla gråten borta inför omgivningen.

Ibland fungerade det men ledsenheten försvann ju inte för det. I stället satte den sig någonstans i kroppen, ofta i magen, och gjorde ont.

Idag är jag ärligare mot mig själv och omgivningen. Jag ser det inte längre som en svaghet hos mig själv när jag blir ledsen. Jag kan till och med känna en viss ömhet för den där lilla flickan i mig som förväntar sig att världen ska vara en lycklig plats där alla är snälla mot varandra.

Nu har jag också lärt mig att andra inte kan förstå hur jag känner mig om jag inte berättar det för dem. När jag har vänt mig till andra för stöd och förståelse så får jag det ibland – men inte alltid.

Men jag kan alltid vända mig till mig själv. Göra som Pippi. Jag kan pynta med något som gör mig gott. En skön stärkande promenad, lyssna på min favoritmusik, dricka en kopp varm choklad, läsa en bra bok eller bara gråta en skvätt. Ja, varje själ vet vad den längtar efter.

På en kurs i personlig utveckling som jag gick för många år sedan lärde mig vår livskloka lärare att vi varje dag skulle ge oss själva en uppmuntrande klapp på kinden och säga något snällt. Det kanske låter fånigt men det fungerar faktiskt.

Ibland är det bara gråt som hjälper. Tårar vidgar hjärtat och sköljer det rent. Jag brukar säga till mig själv att det som gör mig ledsen hjälper mig att bli lite klokare och snällare mot andra.

Vi kan vara tröstare för både andra och oss själva. Jag tror faktiskt att man tröstar sig själv när man tröstar andra.

Det är inte farligt att bli ledsen men det kan vara farligt att låtsas som om att vi inte är det. Kanske skulle det inte finnas lika många deprimerade människor i världen om vi vågade be om tröst.

Mest lästa

Rekommenderat

loadingSusanne Larsson är legitimerad sjuksköterska med intresse för traditionella hälsometoder. Hon har skrivit artiklar om Hälsa för Epoch Times sedan 2007.
Susanne Larsson är legitimerad sjuksköterska med intresse för traditionella hälsometoder. Hon har skrivit artiklar om Hälsa för Epoch Times sedan 2007.
Hälsa & Livsstil

Krönika: Om vår längtan efter tröst

Susanne Larsson - Epoch Times

Livet är inte alltid en dans på rosor. Vi möter prövningar från vaggan till graven. När vi var barn var det självklart att vi sökte tröst hos föräldrarna, syskonen eller fröken på dagis. Men vi slutar aldrig att längta efter tröst. Verklig tröst finns varken i vinglaset eller i den lugnande tabletten. Men det går att uppmuntra sig själv och även våga öppna sig för andra. Kanske kommer trösten från det håll du minst anar.

Ingen undgår livets törnar. Ibland handlar det om vardagliga motgångar, ibland om större prövningar. Det är inte konstigt att vi då längtar efter tröst och en uppmuntrande klapp.

När vi stöter på patrull försöker vi oftast bita ihop och gå vidare. Men innerst inne så finns det en olycklig liten flicka eller pojke som vädjar om sympati.

För en tid sedan såg jag ett tv-program där man intervjuade en enastående tjej som övervunnit svåra prövningar. Mot alla odds och med en, som hon själv sa, skruttig kropp, hade hon nu de senaste åren klarat av att genomföra otroliga strapatser och bestiga höga berg. Hon strålade av livskraft trots att hon varit utsatt för svåra övergrepp och flera års felbehandling i vården.

Hon berättade att hon brukar pynta sitt liv både bokstavligt och bildligt. Hon tog varje chans att ge sig själv det där lilla extra som förgyllde hennes liv, som att äta glass till frukost.

En känd figur som jag kommer att tänka på när det handlar om tröst är Pippi Långstrump som med sin pappa borta på de sju haven och med sin mamma uppe i himlen, fick trösta sig själv.

Jag får alltid tårar i ögonen när jag ser den där scenen där hon på julaftonen i sin ensamhet säger ”God Jul Pippi” till sig själv.

Det konstiga i tillvaron är att man som vuxen förväntas dölja att man blir ledsen. Det är liksom inte okej att erkänna att den där sårande kommentaren från kunden, chefen eller arbetskamraten gjorde ont.

Jag minns att jag i många år brukade bita ihop så hårt att jag nästan inte kunde andas för att hålla gråten borta inför omgivningen.

Ibland fungerade det men ledsenheten försvann ju inte för det. I stället satte den sig någonstans i kroppen, ofta i magen, och gjorde ont.

Idag är jag ärligare mot mig själv och omgivningen. Jag ser det inte längre som en svaghet hos mig själv när jag blir ledsen. Jag kan till och med känna en viss ömhet för den där lilla flickan i mig som förväntar sig att världen ska vara en lycklig plats där alla är snälla mot varandra.

Nu har jag också lärt mig att andra inte kan förstå hur jag känner mig om jag inte berättar det för dem. När jag har vänt mig till andra för stöd och förståelse så får jag det ibland – men inte alltid.

Men jag kan alltid vända mig till mig själv. Göra som Pippi. Jag kan pynta med något som gör mig gott. En skön stärkande promenad, lyssna på min favoritmusik, dricka en kopp varm choklad, läsa en bra bok eller bara gråta en skvätt. Ja, varje själ vet vad den längtar efter.

På en kurs i personlig utveckling som jag gick för många år sedan lärde mig vår livskloka lärare att vi varje dag skulle ge oss själva en uppmuntrande klapp på kinden och säga något snällt. Det kanske låter fånigt men det fungerar faktiskt.

Ibland är det bara gråt som hjälper. Tårar vidgar hjärtat och sköljer det rent. Jag brukar säga till mig själv att det som gör mig ledsen hjälper mig att bli lite klokare och snällare mot andra.

Vi kan vara tröstare för både andra och oss själva. Jag tror faktiskt att man tröstar sig själv när man tröstar andra.

Det är inte farligt att bli ledsen men det kan vara farligt att låtsas som om att vi inte är det. Kanske skulle det inte finnas lika många deprimerade människor i världen om vi vågade be om tröst.

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad (föräldraledig)

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024