loading
Hälsa & Livsstil

Krönika: Något kom väl emellan

Hans Bengtsson, Epoch Times Sverige

Kom närmare, kära läsare. På den här platsen ska du varje vecka få se lite mer av oss – en i sänder – som arbetar med den svenska webbutgåvan av den internationella tidningen Epoch Times.

Vi ska dela med oss av våra egna tankar och funderingar, berätta saker ur våra egna liv och ur våra egna perspektiv. Lite personligare än vad man kan vara i den vanliga nyhetsrapporteringen. Vi hoppas att du ska få trevlig läsning!

Hans Bengtsson, chefredaktör.

I lördags hade vi en närmast unik ledig dag, hustrun och jag, efter en ganska arbetsfylld sommar. Planen var att äntligen bege oss ut i naturen och kanske tälta, vädret hade inte lockat till några vildmarksäventyr att tala om tidigare. Men vi blev så tagna av det lugn som av någon sensomrig anledning rådde i hemmet, att vi stannade där hela dagen.

Kanske berodde stillheten också på att vi redan i början av dagen gick inåt istället för utåt. Inåt, i böckernas värld. Det var på tiden.

Bakgrunden är att mitt nattduksbord är mig en ständig källa till dåligt samvete – utöver den säkerhetsrisk det innebär att alltid ha det överbelamrat med böcker, tidningar och en mängd annan bråte i form av pennor, glasögon och dito fodral, nycklar och papperslappar som en gång i tiden bar viktig information. Och mobiltelefonen förstås, som väckarklocka.

Litteraturen ligger där för att jag någon gång känt att den vore viktig, kanske av någon slags bildningsplikt, att läsa. Men eftersom jag oftast somnar så fort jag lagt huvudet på kudden, blir det sällan många sidor vända. Och högen växer och växer. Tills den då och då glider som ett jordskred ner på golvet, efter att ha blivit alltför snett lastad. Vid städandet kan några av exemplaren ställas tillbaka i bokhyllan men oftast lastas de upp igen, likt tegelstenar i ett boktorn som jag drömmer om att klättra upp i, ett klokskapens och bildningens Babels torn, som aldrig kan bli verklighet.

I lördags fick jag i alla fall betat av lite av högen. Jag provade den ena boken efter den andra, men ingen föll mig riktigt på läppen. Jag sökte även i bokhyllan, läste några rader i ett antal böcker, som alla ställdes tillbaka. Tills jag hittade det jag sökte, en bok som talade rakt till mig, som varken kändes konstlat påhittad, som mycken skönlitteratur kan göra, eller alltför krasst och tråkigt realistisk som en del av faktalitteraturen är, utan en reportagebok som med själ och hjärta, intelligens och känsla berättade något viktigt om livet.

Boken är känd; den heter Balkan Express och är även den ett dåligt samvete – jag borde ju läst den för massor av år sedan. Men något kom väl emellan. Den skrevs av journalisten och författarinnan Slavenka Drakulić och handlar om kriget i före detta Jugoslavien i början på 1990-talet. Boken kom ut på svenska 1994. När jag nu äntligen fick grepp om dess mjuka pocketpärmar kunde jag knappt släppa den; det ena korta och närvaroladdade kapitlet efter det andra slukades. Det har sagts mycket om boken, den har berömts som skildring av det postkommunistiska krigets fasor, men det som berörde mest – och som är fallet med de flesta riktigt bra och angelägna böcker – var att den bar på ett starkt vittnesmål från själva livet; hur det är att vara människa. Säkert blev just Slavenka Drakulićs  berättelse om livet extra stark eftersom hon och de människor hon skildrade befanns sig i en så pressad och förvirrande situation i ett land som var på väg ut ur det förtryckande kommunistiska systemet och in i ett annat krigiskt kaos; färgerna, smakerna, dofterna, ljuden och känslointrycken blir starkare i skarpa lägen.

Det finns några böcker som förändrat världen, eller i varje fall starkt påverkat några av de människor som lever i den. Detta var definitivt en sådan. Sådana böcker stannar inte i de olästa högarna på nattduksborden. De går in i oss, i våra hjärtan och hjärnor, i våra celler, och stannar där.

De liksom strålar ut sina berättelser långt efter att de ställts in i bokhyllan. När de står där, år efter år, räcker det att man ser bokryggarna för att på ett ögonblick återuppleva dem i sitt inre. Då växer världen ytterligare en liten bit, av bara farten.

Men för att hitta de odödliga böckerna måste man ibland ta en lördag helledigt, och bara njuta av friheten, en fika på uteplatsen och känna att man kan göra precis vad man vill. Kanske måste man till och med få lite långtråkigt där i solskenet. Då får det oväntade chansen att bryta igenom vardaglighetens pansar, det är då världen kan förändras, inom oss.

Mest lästa

Rekommenderat

loading
Hälsa & Livsstil

Krönika: Något kom väl emellan

Hans Bengtsson, Epoch Times Sverige

Kom närmare, kära läsare. På den här platsen ska du varje vecka få se lite mer av oss – en i sänder – som arbetar med den svenska webbutgåvan av den internationella tidningen Epoch Times.

Vi ska dela med oss av våra egna tankar och funderingar, berätta saker ur våra egna liv och ur våra egna perspektiv. Lite personligare än vad man kan vara i den vanliga nyhetsrapporteringen. Vi hoppas att du ska få trevlig läsning!

Hans Bengtsson, chefredaktör.

I lördags hade vi en närmast unik ledig dag, hustrun och jag, efter en ganska arbetsfylld sommar. Planen var att äntligen bege oss ut i naturen och kanske tälta, vädret hade inte lockat till några vildmarksäventyr att tala om tidigare. Men vi blev så tagna av det lugn som av någon sensomrig anledning rådde i hemmet, att vi stannade där hela dagen.

Kanske berodde stillheten också på att vi redan i början av dagen gick inåt istället för utåt. Inåt, i böckernas värld. Det var på tiden.

Bakgrunden är att mitt nattduksbord är mig en ständig källa till dåligt samvete – utöver den säkerhetsrisk det innebär att alltid ha det överbelamrat med böcker, tidningar och en mängd annan bråte i form av pennor, glasögon och dito fodral, nycklar och papperslappar som en gång i tiden bar viktig information. Och mobiltelefonen förstås, som väckarklocka.

Litteraturen ligger där för att jag någon gång känt att den vore viktig, kanske av någon slags bildningsplikt, att läsa. Men eftersom jag oftast somnar så fort jag lagt huvudet på kudden, blir det sällan många sidor vända. Och högen växer och växer. Tills den då och då glider som ett jordskred ner på golvet, efter att ha blivit alltför snett lastad. Vid städandet kan några av exemplaren ställas tillbaka i bokhyllan men oftast lastas de upp igen, likt tegelstenar i ett boktorn som jag drömmer om att klättra upp i, ett klokskapens och bildningens Babels torn, som aldrig kan bli verklighet.

I lördags fick jag i alla fall betat av lite av högen. Jag provade den ena boken efter den andra, men ingen föll mig riktigt på läppen. Jag sökte även i bokhyllan, läste några rader i ett antal böcker, som alla ställdes tillbaka. Tills jag hittade det jag sökte, en bok som talade rakt till mig, som varken kändes konstlat påhittad, som mycken skönlitteratur kan göra, eller alltför krasst och tråkigt realistisk som en del av faktalitteraturen är, utan en reportagebok som med själ och hjärta, intelligens och känsla berättade något viktigt om livet.

Boken är känd; den heter Balkan Express och är även den ett dåligt samvete – jag borde ju läst den för massor av år sedan. Men något kom väl emellan. Den skrevs av journalisten och författarinnan Slavenka Drakulić och handlar om kriget i före detta Jugoslavien i början på 1990-talet. Boken kom ut på svenska 1994. När jag nu äntligen fick grepp om dess mjuka pocketpärmar kunde jag knappt släppa den; det ena korta och närvaroladdade kapitlet efter det andra slukades. Det har sagts mycket om boken, den har berömts som skildring av det postkommunistiska krigets fasor, men det som berörde mest – och som är fallet med de flesta riktigt bra och angelägna böcker – var att den bar på ett starkt vittnesmål från själva livet; hur det är att vara människa. Säkert blev just Slavenka Drakulićs  berättelse om livet extra stark eftersom hon och de människor hon skildrade befanns sig i en så pressad och förvirrande situation i ett land som var på väg ut ur det förtryckande kommunistiska systemet och in i ett annat krigiskt kaos; färgerna, smakerna, dofterna, ljuden och känslointrycken blir starkare i skarpa lägen.

Det finns några böcker som förändrat världen, eller i varje fall starkt påverkat några av de människor som lever i den. Detta var definitivt en sådan. Sådana böcker stannar inte i de olästa högarna på nattduksborden. De går in i oss, i våra hjärtan och hjärnor, i våra celler, och stannar där.

De liksom strålar ut sina berättelser långt efter att de ställts in i bokhyllan. När de står där, år efter år, räcker det att man ser bokryggarna för att på ett ögonblick återuppleva dem i sitt inre. Då växer världen ytterligare en liten bit, av bara farten.

Men för att hitta de odödliga böckerna måste man ibland ta en lördag helledigt, och bara njuta av friheten, en fika på uteplatsen och känna att man kan göra precis vad man vill. Kanske måste man till och med få lite långtråkigt där i solskenet. Då får det oväntade chansen att bryta igenom vardaglighetens pansar, det är då världen kan förändras, inom oss.

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024