Häromdagen såg jag en stjärnklar himmel, det var längesedan det var så klart och vackert. Det var på en plats som med minnenas hjälp blir mig allt kärare med tiden.
Minnen är märkliga. Ibland minns man fragment av en mycket specifik händelse, ofta förknippat med en känsla. Som en stillbild ackompanjerad av ett stycke känslomelodi. Vad gör minnen värdefulla? Vad är värt att minnas och vad vill man glömma? Är minnen verklighet eller bara något som lever kvar i sinnet. Hur vore det att vara utan minnen? Vem är jag då?
Och varför samlar vi ofrivilligt minnen? Varför är det så smärtsamt för många att förlora minnet. Vem är jag utan minnen?
Sista tiden har det varit mycket prat om demens och sviktande minne. Såg den aktuella filmen Amour som handlar om ett äldre par där åldrandet visar sitt fulare ansikte. Deras kärlek är fortfarande stark och blir olidligt smärtsam när minnena av livet och den älskade inte längre är vackra.
Viljan att skapa och bevara vackra minnen finns inte enkom i filmens värld. Visst bär vi alla på oönskade, jobbiga och tragiska minnen men de flesta bevarar främst de ljusa och glada minnena förknippade med vällustkänslor. Jag kan ändå inte låta bli att fundera över just vem vore jag utan minnen?
Ett tanketåg drar igång och dundrar fram i rusande fart med ett helt släp av följdfrågor. När man föds har man inga minnen, ändå är man ofta då som mest älskad, lyckligt ovetande om sin omvärld och sig själv tills man formar minnen genom sinnen och känslor. Är jag då mina minnen, det jag levt och upplevt? Och hur har jag valt att se på och hantera livets alla företeelser? Vilka konsekvenser får mina minnen – läs erfarenheter – för framtiden? Formas identiteten av summan minnen? Utgörs jag främst av vad andra har för minnen av mig? Kan jag bli och vara en helt annan person, som en nyfödd, om jag plötsligt förlorar minnet av den jag var tidigare? Och vem var jag dessförinnan? Vem vet, och skulle det göra skillnad månntro om någon visste? Inte vet jag.
Hur som helst, men innan saker och ting blir minnen är det faktiskt något som händer och känns här och nu. Det kan vara värt att påminna sig om att det faktiskt är vad vi väljer och hur vi lever som så småningom blir till minnen. Du kan själv välja ganska mycket hur dina framtida minnen ska se ut, dem du ska leva med så länge du kan minnas.