Visst är det trevligt att laga mat. Det kan vara avkopplande och till och med lite spännande. Men att göra det varje dag – ursäkta att jag säger det – kan vara ganska tjatigt men jag är oerhört tacksam att jag får äta mig mätt.

Idag äter vi för att må bra. Att äta och laga hälsosam mat har blivit till en livsstil. Förr i världen åt man för att mätta hunger. I de högre stånden var maten förstås en källa till njutning, ja rent av till frosseri.

Minns att historieböckerna beskrev hur man använde långa fågelfjädrar för att framkalla kräkningar vid stora middagar. Efter att man fått upp en hel massa matrester så kunde man sedan sätta i sig en till laddning mat. Usch, jag blir illamående av blotta tanken.

Våra förfäder skulle nog göra stora ögon om de fick se dagens gourmetmat upplagd på tallrikar. Pyttesmå potatisanrättningar vid sidan om en köttbit och lite sås ringlat vid sidan om några korslagda grönsaksstavar.

Idag är matlagning inte bara en nödvändighet utan också för många en stort intresse, kreativ konst och till och med en hälsometod. Allt fler blir väl bevandrade i ämnet näringslära och experter på avslöja livsmedelsfusk.

Idag lever många i välfärd med god tillgång på mat. Tyvärr har maten blivit allt fattigare på näring men desto rikare på tillsatser.

Jag växte upp på den tiden när kostcirkeln var populär. En komplett och nyttig måltid skulle innehålla en lagom mängd livsmedel från alla cirkelns bitar. Det var rätt enkelt på den tiden.

Visst fanns det bantningsmetoder då också. Flygvärdinnedieten hörde jag talas om. Om jag inte minns fel så handlade den om att man ganska radikalt drog ner på kaloriintaget under några veckor. Man blev smal snabbt för att lika snabbt återgå till sin gamla matchvikt så fort man började äta som vanligt igen.

Dagens dieter är mer avancerade och kräver en hel del kunskap om näringslära. Nu har vi tack och lov också ett hälsotänk vid sidan av vår strävan efter viktnedgång. Vi vill ju inte bara bli smala utan också må bra.

Min matlagningskonst eller matlagningsförmåga, eller vad jag nu ska kalla det, har jag inte fått tack vare någon naturlig fallenhet.

Jag försöker så gott jag kan men att snabbt och lätt hitta på något hyfsat hälsosamt att äta är alltid lite av en utmaning när jag går där bland kyldiskarna inne i matbutiken. Det kan kännas lite tjatigt att alltid behöva tänka på mat. När man precis röjt undan disken så vet man att snart är det dags igen att släpa fram kastruller och grytor.

Ibland känner jag mig inspirerad. Det är extra spännande och lite roligt när det väntas gäster. Med åren har jag lärt mig att inte hetsa upp mig så mycket – det är inte hela världen om inte matlagningen blir perfekt. Jag vet ju att mina nära och kära inte kommer hem till mig på grund av min matlagning.

Men tack vare mina trogna supportrar i familjen och kanske främst då min man, har mitt självförtroende vid spisen stärkts med åren. Det är nästan rörande att höra hur maken hyllar min kokkonst när jag lagat någon av hans favoriträtter; stekt falukorv, ugnspannkaka eller stuvade makaroner.

Trots att hans mamma verkligen var en duktig matlagerska som kunde trolla fram både slottsstek och välskapta hembakade kakor så bedyrar alltid maken att det jag serverar honom  är det godaste han någonsin ätit. Är det inte kärlek så säg?