loadingKrönikör Susanne Willgren Lamm.
Krönikör Susanne Willgren Lamm.
Hälsa & Livsstil

Krönika: Kramar och pussar

Susanne Willgren Lamm

Min dotter som har en utvecklingsstörning har fått lära sig om julen och Jesus i skolan. Jag undrar så vad som pågår i hennes huvud. Hon säger ju inte så mycket. Jag undrar så vad hon tänker om julkrubban.

Jag känner inte till min dotters andliga djup – kanske är det att förminska det när jag föreställer mig hur hon föreställer sig krubban och stallet. Men, hon gillar ju verkligen bäbisar. Och får.

Det är möjligt att just det här högtidliga tillfället, Jesu födsel, inte tillät dylika utsvävninger, och kanske vore det till och med lite opassande, och inte i enighet med kulturen på den tiden och den platsen – men om stämningen tillät, och hon var där, så skulle hon krama och pussa honom och be att få ha honom i knät. Hon skulle, med sin allra mjukaste röst, smeka hans öron med ett m-ljud långt nedifrån bröstkorgen.

Sedan, när det var dags att lämna tillbaka honom skulle hon sätta sig i en av de vise männens knä och jollra. Och sedan hoppa över i näste vise mans knä. Därefter skulle hon sätta sig i den siste vise mannens knä. Och efter att ha suttit där ett tag skulle hon gå en kramrunda, pussa och krama alla omsorgsfullt, en efter en, och sedan börja om och gå en kramrunda till. Hon skulle ropa ”bye bye”, vinka och slänga ifrån sig slängpussar när hon gick därifrån. Om stämningen tillät det.

Hon tycker lika mycket om alla människor, förutom om dem som hon tycker ännu mer om. Jag ska inte säga att hon är som en ängel hela tiden, det är hon inte, men ganska ofta.

Jag minns ett speciellt tillfälle när hon var tre år. Hon satt på min arm och vi väntade på en väninna i Femmanhusets entré i Göteborg.

Vi hade stått där en liten stund när en förhårdnad kvinna kom fram till oss med slängigt kroppsspråk. Hennes hår var så frissigt att det nästan såg elektriskt ut, och hon luktade inte speciellt gott. Hon hade smutsiga jeanskläder på sig och hennes skelett stack upp i jeansskjortans axlar. Av allt i hela världen som den här människan hade kunna säga till mig, så sade hon: ”Ge mig alla dina pengar”.

Jag var inte på lysande humör den dagen. Jag blev överrumplad av att hon var så burdus. Jag tittade allvarligt på henne, svarade henne kort och klev undan ett steg. Tittade ut genom ingången i hopp om att min kompis skulle dyka upp.

Plötsligt påverkades min balans av att det lilla barnet på min arm släppte taget om min kropp, och jag gjorde en snabb kontring. I samma ögonblick insåg jag att dottern hade sträckt sig efter den burdusa kvinnan. Hon hade redan slått armarna kring hennes hals och gav henne en puss på kinden med sina runda barnkinder tryckta mot hennes ansikte.

Jag lossade försiktigt dottern från hennes huvud och klev bort. Jag försöker ju att skydda mitt barn mot människor som känns oförutsägbara och opålitliga.

Så såg jag hur hårdheten föll av den där damen. Hennes kropp hade slappnat av och jag upplevde henne inte alls som hotfull längre. Hon tittade på mig med värme i blicken och jag såg att hon redan älskade min dotter. Hårdheten föll av mig också. Vi tittade på varandra en stund, och sedan försvann hon tyst in i folkmassan.

Och med de orden önskar jag er alla en god jul!

Mest lästa

Rekommenderat

loadingKrönikör Susanne Willgren Lamm.
Krönikör Susanne Willgren Lamm.
Hälsa & Livsstil

Krönika: Kramar och pussar

Susanne Willgren Lamm

Min dotter som har en utvecklingsstörning har fått lära sig om julen och Jesus i skolan. Jag undrar så vad som pågår i hennes huvud. Hon säger ju inte så mycket. Jag undrar så vad hon tänker om julkrubban.

Jag känner inte till min dotters andliga djup – kanske är det att förminska det när jag föreställer mig hur hon föreställer sig krubban och stallet. Men, hon gillar ju verkligen bäbisar. Och får.

Det är möjligt att just det här högtidliga tillfället, Jesu födsel, inte tillät dylika utsvävninger, och kanske vore det till och med lite opassande, och inte i enighet med kulturen på den tiden och den platsen – men om stämningen tillät, och hon var där, så skulle hon krama och pussa honom och be att få ha honom i knät. Hon skulle, med sin allra mjukaste röst, smeka hans öron med ett m-ljud långt nedifrån bröstkorgen.

Sedan, när det var dags att lämna tillbaka honom skulle hon sätta sig i en av de vise männens knä och jollra. Och sedan hoppa över i näste vise mans knä. Därefter skulle hon sätta sig i den siste vise mannens knä. Och efter att ha suttit där ett tag skulle hon gå en kramrunda, pussa och krama alla omsorgsfullt, en efter en, och sedan börja om och gå en kramrunda till. Hon skulle ropa ”bye bye”, vinka och slänga ifrån sig slängpussar när hon gick därifrån. Om stämningen tillät det.

Hon tycker lika mycket om alla människor, förutom om dem som hon tycker ännu mer om. Jag ska inte säga att hon är som en ängel hela tiden, det är hon inte, men ganska ofta.

Jag minns ett speciellt tillfälle när hon var tre år. Hon satt på min arm och vi väntade på en väninna i Femmanhusets entré i Göteborg.

Vi hade stått där en liten stund när en förhårdnad kvinna kom fram till oss med slängigt kroppsspråk. Hennes hår var så frissigt att det nästan såg elektriskt ut, och hon luktade inte speciellt gott. Hon hade smutsiga jeanskläder på sig och hennes skelett stack upp i jeansskjortans axlar. Av allt i hela världen som den här människan hade kunna säga till mig, så sade hon: ”Ge mig alla dina pengar”.

Jag var inte på lysande humör den dagen. Jag blev överrumplad av att hon var så burdus. Jag tittade allvarligt på henne, svarade henne kort och klev undan ett steg. Tittade ut genom ingången i hopp om att min kompis skulle dyka upp.

Plötsligt påverkades min balans av att det lilla barnet på min arm släppte taget om min kropp, och jag gjorde en snabb kontring. I samma ögonblick insåg jag att dottern hade sträckt sig efter den burdusa kvinnan. Hon hade redan slått armarna kring hennes hals och gav henne en puss på kinden med sina runda barnkinder tryckta mot hennes ansikte.

Jag lossade försiktigt dottern från hennes huvud och klev bort. Jag försöker ju att skydda mitt barn mot människor som känns oförutsägbara och opålitliga.

Så såg jag hur hårdheten föll av den där damen. Hennes kropp hade slappnat av och jag upplevde henne inte alls som hotfull längre. Hon tittade på mig med värme i blicken och jag såg att hon redan älskade min dotter. Hårdheten föll av mig också. Vi tittade på varandra en stund, och sedan försvann hon tyst in i folkmassan.

Och med de orden önskar jag er alla en god jul!

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024