Den svenska vintern är lika lynnig som den svenska sommaren. Lika snopen som man kan bli när åskmolnen plötsligt tornar upp sig på himlen lagom till att man packat upp pickninckkorgen på badstranden, lika snopen blir man när det nyligen uppdragna skidspåret töat bort över en natt.

För den förväntansfulla motionären är en utebliven skidtur förstås en besvikelse men för den som jagar skidmil i benen inför Vasaloppet är det en katastrof.

Jag har följt min make och hans skidkamraters jakt på hyfsade skidspår under många år i vår lilla by. Visst har det varit flera vintrar med skidbrist men jag kan inte minnas att snötillgången varit så ombytlig som den hittills har varit i vinter. Ena dagen har det vräkt ner snö och varit kallt och dagen därpå har det droppat från taken.

Jag vill gärna tro det bästa men ibland befarar jag att de oroande klimatförändringarna kan sätta stopp för de arrangerade skidloppen i framtiden.

För den som är i desperat jakt på skidspår finns det inga gränser för hur långt man kan bege sig för att få uppleva några mil fin skidåkning.

Glädjen är förstås stor när den efterlängtade snön har bäddat in vår by. Ryktena går snabbt när någon hygglig person dragit upp några kilometer skidspår och man äntligen kan få möjlighet att slipa på formen inför Vasaloppet.

Men säg den glädje som vara för evigt. Den lömska vintern tillåter inte för många dagars ohämmad skidglädje. Ånej, blidväder och slask gör snabbt spåren sladdriga och när det sedan fryser på igen så är risken överhängande för farliga vurpor i isiga backar.

En Vasaloppsåkare ger dock inte upp för lite bakslag i vädret. Jag tror att jakten på snö härdar och bidrar till den mentala styrka som krävs för att klara av den nio milen i fädrens spår.

Jag har ofta funderat på vad som driver de beundransvärda och målmedvetna skidåkarna som kämpar med alla de utmaningar som ett långlopp på skidor innebär. För mig känns tanken att piska mig fram så många mil ganska avlägsen.

Men jag har ju sett min mans strålande ögon medan han målande beskrivit de vedermödor han fått uppleva mellan Sälen och Mora. Det är som om allt det jobbiga förbytts till ett fantastiskt äventyr,  tröttheten är bortglömd och självklart har han redan bestämt sig för att åka loppet nästa år igen.

Men det finns förstås de som först i hög ålder tagit upp skidåkningen på allvar. Kanske tillhör jag den kategorin. Så vem vet, undrens tid är ännu inte förbi.