Alla vet att ironi är vanligt förekommande i vår vardag och något som man ofta tar till i ett underhållande syfte, för att lätta upp stämningen och kanske rent av för att undvika konflikter eller av ren självbevarelsedrift.
Ironi betyder förstås att man ”omkastar”, vilket innebär att man överdriver och således ska man inte tolka det sagda bokstavligen. Vi som är födda på 70-talet har benämnts den ”ironiska generationen”. Och för oss är ironi ett påtagligt inslag i våra liv och något som vi växte upp med.
Ironi är nära besläktad med stilfiguren hyperbol, överdrift: ”Alla älskar den filmen”, ”Jag ser dig jämt på stan”, ”Du sitter alltid framför datorn”, ”Den här datorn väger ett ton” och så vidare.
Motsatsen till hyperbol är litotes, underdrift: ”Jag fick bara 36000 kronor i lön efter skatt den här månaden”, ”Jo, lite känner jag till om ämnet” (fast man egentligen kan ganska mycket om det), ”Äh, det gjorde inte så ont” (fast det gjorde ont) och så vidare.
Men självklart älskar nog inte alla just den filmen, man kan inte jämt se någon på stan och det är i praktiken omöjligt att alltid sitta framför datorn. Och de 36000 kronorna kanske i det här sammanhanget var den högsta lön som man någonsin har fått. Således ska man inte heller tolka hyperboler och litoteser bokstavligt.
Det är emellertid inte alltid entydigt huruvida det är en hyperbol, metafor eller synekdoke (en retorisk figur). Synekdoke är ett överordnat eller underordnat begrepp där till exempel Amerika blir USA och ABC blir hela alfabetet.
Dessa stilfigurer fyller självklart en viktig social funktion och är något som ingår i en etablerad gemenskap. Vårt sociala liv förutsätter således en gemenskap i föreställningar och värderingar. Livet skulle bli ganska tråkigt och förutsägbart om vi inte ironiserade, skämtade och överdrev eller underdrev med hjälp av språket.
De här stilfigurerna ser vi också ständigt i filmer, tv, reklam, litteraturen, bloggar och andra texter och är ett viktigt inslag i retorikens värld. Och vill man därför hävda sig och nå fram med sitt budskap handlar det om att skapa ett engagemang så att läsaren, tittaren eller lyssnaren helt enkelt rycks med.
Att överdriva och underdriva är något som vi ständigt gör när vi interagerar med våra nära och kära, kolleger och vår omgivning. Är man riktigt hungrig så är man helt enkelt ”hungrig som en varg”. Magre Kalle är ”smal som en sticka”. När klämkäcka Lisa sätter igång så ”skrattar man så att man dör” eller ”ligger dubbelvikt”. Och är man riktigt trött så är man ingenting annat än ”dödstrött”.
Det är ju förstås inte bara med ord som vi överdriver och underdriver; vårt kroppsspråk avslöjar oss ständigt. Vem har inte gjort citattecken med fingrarna för att påvisa ironin i det vi vill ha sagt? Vem har inte spelat mer förvånad än vad man är eller spelat ledsen som en hund för att få som man vill eller få medkänsla? Och vem har inte sagt ”jaså!” eller ”jaha!” lite för överdrivet eller underdrivet?
Litoteser kan man också ta till för att visa sin överlägsenhet och därmed inte förlora ansiktet. Ett typiskt exempel är den klassiska sketchen i filmen ”Yrrol” där två män försöker koppla in en stereo men dock inte lyckas att få igång den, samtidigt som deras respektive fruar är i bakgrunden. När den ena frun säger att man kan koppla så här och den andra säger att man kanske kan trycka på on-knappen (och stereon sätts igång) så drar självklart männen till med: ”Man kan ju göra så… men det är inte rätt.” Ett annat exempel är riddaren i Monty Pythons galna värld som förlorar båda armarna och som sedan säger att ”det är bara ett köttsår”.
Egentligen är det inte svårt att förstå varför vi ständigt använder dessa stilfigurer. Som sociala människor vill vi bli förstådda och nå ut med våra budskap, bli omtyckta, få uppmärksamhet, känna samhörighet, kärlek och vänskap och leva ut vår personlighet.
Personligen känner jag att jag överdriver ganska ofta. Hur många gånger har inte just den där måltiden varit den godaste jag någonsin ätit? Hur många gånger har inte just den filmen varit den bästa jag sett? Hur många gånger har jag inte ”väntat i evigheter” på bussen eller tåget?
Nu är det nog dags att avsluta krönikan och fixa till lite kvällsmat innan jag svälter ihjäl. Och ikväll kommer jag nog ha avslutat den mest fascinerade boken jag någonsin läst. I morgon är min lediga dag och då har jag bestämt mig för att inte göra någonting. Sådant är livet. Ständigt drar man till med dessa hyperboler och litoteser.
