Ibland vill man bara ta det lugnt en stund. Koppla av jobb och problem. Fly vardagen för en parallell (o-)verklighet ett tag.
En god bok är, som man säger, aldrig fel men ägnar man hela dagarna åt produktion och konsumtion av text, är tevens bild- och ljudflöde mera lockande när man sjunker ihop i soffan.
Det senaste halvåret har hustrun och jag förlorat oss i en halvgammal tv-serie. Vänner sändes mellan 1994 och 2004. Men det var knappt att produktionen blev av, att döma av responsen från det pilotavsnitt som gjordes innan inspelningarna drog igång på riktigt. Vänner ansågs av testpubliken ”inte vara särskilt underhållande, smart eller originell”, enligt en intern rapport som tv-bolaget NBC upprättade. Ingen av de sex ledande rollinnehavarna gjorde heller något lysande intryck på publiken.
Tydligen rättade man till något. Serien kom att gå i tio säsonger med totalt 236 avsnitt. Den har sänts på tv i cirka 50 länder, i många fall på flera kanaler i varje land. I bland annat Sverige sänds den fortfarande regelbundet. Skådespelarna blev både rika och berömda. Jennifer Aniston som spelade den bortskämda Rachel Green drog de sista två säsongerna in en miljon dollar per avsnitt.
Vad man kan lära av detta?
Att någon uppenbarligen trodde på idén tillräckligt mycket för att satsa på serien trots den svala testpubliken. Att man inte ska gå på det första intrycket utan leta efter djupare förnimmelser. Att gamla klyschor håller än.
Kanske var det också sådana principer som gjorde serien till den succé den blev. Fler än jag och ”fruan” (sydhalländska för hustrun) vill ta det lugnt ibland, låta oss roas lite lagom, lära känna människor som finns på ett lagom avstånd – bakom tv-skärmen – där de inte kan ställa till verkliga problem för oss, och vars beteenden vi kan ha åsikter om utan att det egentligen spelar någon roll.
Serien handlar, som sina många likar (till exempel Seinfeldt) inte om något särskilt. Några människor lever sina liv, jobbar, umgås med varandra, hittar och förlorar kärleken och hittar den igen. De är sams och osams och sams igen, men – eller kanske tack vare det – hela tiden i grunden vänner, med all den konflikt, vånda, humor och kärlek som bygger sann vänskap och får en människa att bli lite mognare för varje dag som går.
Det är kanske också den största charmen med sådan underhållning. Man vet att det slutar okej men kan ändå få en dos spänning, några goda skratt och lite sentimental gråt på vägen.
Att vi hamnade i detta beroendeförhållande till Vänner beror på att det finns så mycket annat på tv, som verkligen inte handlar om vänskap. Till exempel satt jag i fredags, helt slut efter en lång arbetsvecka, och zappade mellan kanalerna i hopp om att hitta någon lättsam och humoristisk underhållning som kunde lyfta mina sinnen inför helgen. Det enda jag hittade var mord, mord, mord och jag blev rätt låg.
Jag är högst medveten om att verkligheten innehåller både död och elände – ibland i rikliga mått; detta faktum går inte att blunda för. Men när någon försöker fredagsunderhålla mig med enbart fientlighet och våld sluter jag mina ögon. En sådan realitet vill inte jag inse. Var sak har sin plats och sin tid. Om jag ska se en påhittad verklighet vill jag hellre ha en trevlig och vänskaplig än en rå och fruktansvärd. Vardagen kräver ändå sitt.
