Nu är hösten här och kanske väntar också en kall och bister vinter. Det kan te sig deprimerande och tungt. Men dessa årstider kan också leda till något positivt i form av reflektion och mer tid till sig själv. Så är det i alla fall för mig.
På höstkanten och vintern brukar jag ofta dras till melankolisk musik som The Smiths, Morrissey, Antimatter, Wovenhand, Anathema och Nick Cave and the Bad Seeds. Det finns något hos dessa som gör att själen vaknar till liv; de berör en på ett djupt plan. När jag lyssnar på musiken och dess texter börjar jag automatiskt att reflektera över mitt liv och på den tid som var och den som ska komma. Då kan en viss form av ångest eller ångestladdade ögonblick komma fram, som sedan bearbetas i ens inre och man kan därmed lämna det förflutna bakom sig.
I höstmörkret tycker jag om att se filmer som berör mig och får mig att reflektera och ta till mig de budskap de förmedlar. För ett tag sedan såg jag ”Flickvänner från förr” (med Matthew McConaughey i huvudrollen), ”A beautiful mind” (med Russell Crowe) och ”Nyckeln till frihet” (med Tim Robbins). Filmerna fick mig verkligen att fundera över mitt eget liv, till exempel hur jag ser på min relation till familj och vänner, vad hopp, mod, passion och tålamod innebär, liksom vad det är att inte låta sig styras av rädslor och förtvivlan.
”Reflektion är den högsta formen av aktivitet”, sade Aristoteles. Och visst är det så. Vi människor är skapta för att kunna reflektera och lära oss av våra misstag och kriser och därmed gå vidare. Därför är det inte så konstigt att det finns så många filmer och böcker som inbjuder till reflektion.
Höstens och vinterns mörker gör att man ställer en del frågor: Jobbar och stressar jag för mycket? Tar jag hand om mig själv och min familj och upprätthåller mina relationer till mina vänner? Finns det något jag behöver förändra i mitt liv?
De här kalla årstiderna innebär också för mig att en massa böcker kommer att bli lästa och det blir mer tid till mig själv, eftersom somrarna oftast innefattar en massa aktiviteter och social interaktion. Att läsa böcker leder ofta till reflektion, liksom till mer visdom och fördjupad kunskap.
Nu inför hösten och vintern har jag en hel del böcker att läsa, till exempel ”Bergtagen” av Thomas Mann och ”När duvorna försvann” av Sofi Oksanen. Jag tänker också förkovra mig i samlade diktverk av William Wordsworth, William Blake, John Keats och W.B. Yeats.
Reflektion är för mig också att förstå varför man agerar som man gör och bli medveten om invanda mönster och inrotade vanföreställningar. Till våren och sommaren hoppas jag att det har blivit en ny människa av mig. Hur det blir med det återstår att se. En sak är dock säker: till dess tänker jag ta hand om mig själv så gott det går och skämma bort mig med lite tid till mig själv.