Jag gillar att se på filmer, långfilmer vill säga, så man kan se hela händelseförloppet under en och samma kväll. Jag hade två biobiljetter sedan ett år tillbaka och de skulle gå ut inom en vecka eller två. En trogen väninna, som inte har så mycket hum om filmvärlden, för hon är ”kulturell”, ställde upp. Hon ser inte mycket på tv eller filmer överhuvudtaget så hon litade totalt på mitt omdöme när vi bestämde oss för att se filmen ”Spy”, regisserad av Paul Feig, en fredagskväll.
Jag hade sett på internet att det inte fanns så många filmer att välja mellan och då tiderna har varit lite dystra för oss, tänkte jag att det kunde vara på sin plats med något roligt. I trailern på internet ansågs filmen vara rolig och underhållande. Sagt och gjort, vi tågade iväg till Filmstaden och intog våra platser i biosalongen.
Det var många år sedan jag var i någon av de nya biograferna så jag upptäckte ganska omgående att jag borde ha tagit med öronproppar. Volymen på reklaminslagen var i det närmaste hörselskadlig men som tur var hade jag näsdukar som jag stoppade i öronen. Jag hoppades att när den riktiga filmen började skulle det bli lite bättre. Duken var stor och man sögs in i handlingen med full kraft tack vare just den höga volymen och de snillrika infallsvinklarna med kameran, som förde oss med full fart in i händelseförloppet.
Det kan sägas att min väninna hör lite dåligt så hon tyckte att volymen var precis så bra som den kunde vara. Det var nog det enda goda med filmen för hennes del, för hon satt som förstelnad under hela filmen för att hinna uppfatta händelseutvecklingen som i rasande fart förde oss till en värld med CIA-spioner och skurkar med sina livvakter.
Filmen handlar om hur en uppfinningsrik kvinnlig CIA-agent skjuter ihjäl skurkar, med hjälp av andra skurkar, och räddar livet på sina manliga CIA-kollegor. Den något knubbiga Melissa McCarthy, Susan Cooper i filmen, som jag sett i den roliga tv-serien om Mike & Molly, spelar huvudpersonen, en utbildad CIA-agent. Tyvärr har hon på grund av sina fina IT-kunskaper fått stanna vid datorn i ett källarkontor fullt med ohyra, som läderlappar och råttor. Därifrån fick hon guida en manlig agent via filmkameran och en öronsnäcka i hans spännande liv, eftersom hon ser allt som han gör i sin dator och kan varna honom för faror.
I en episod blir den charmige agenten Bradley Fine, spelad av Jude Law, avrättad och in träder Melissa McCarthy för att hämnas hans död och skaffa tillbaka atombomben som skurkarna tagit. Det blir en riktig actionfilm där även den svenske Björn Gustafsson har en roll som livvakt, eller pojkvän, till den mordiska kvinnliga atombombstjuven.
Han syns under mycket kort tid på filmduken innan han blir nedmejad av andra tjuvaktiga skurkar. Han beskylls för att vara en mesig svenne av Melissa, och klämmer fram mycket trovärdigt några snyftande ord innan hans saga är slut. Han borde ha fått en större roll för han är så söt, och bra spelade han också.
Ganska så bedövade traskade vi ut ur salongen, och min väninna utbrast: ”Det var den värsta filmen jag har sett i hela mitt liv”. Det tror jag faktiskt är sant för i hennes agenda ingår inte actionfilmer. Hon älskar att se teaterpjäser, ta lugna promenader i slottsparker, besöka museer och konstutställningar och i allmänhet vistas hon i miljöer som är främmande för denna typ av scener, där dialogen ofta består är svordomar eller korthuggna fula ord.
Jag själv var också en aning omtumlad men kunde följa med i filmens löpande likvidering av atombombstjuvens livvakter när de avrättades av andra terrorister som ville åt bytet. Klart, det fanns också lite tvivelaktiga scener med Melissa för hur skulle en så knubbig kvinna kunna hiva upp sig med armkraft in i en flygande helikopter med sina över 100 kilos vikt för att få tag i atombomben och pengarna? Jag frågar bara.
Vi, min väninna och jag, diskuterade hur olika man kan tolka filmtrailern som lockar en att gå och se den. Det stod bland annat ”Varning för skrattkramper” i påannonseringen men man måste verkligen ha talang för att hinna med att uppfatta alla de olika nyanserna i replikerna och inse att det de sagt var roligt. Det krävdes en stor portion av humor hos den som skulle få skrattkramper av att se denna film. Jag inbillar mig att jag har humor men denna film kunde inte tvinga mig till annat än ibland dra på munnen.
Orsaken kan finnas i dialogen till filmen för jag har aldrig hört så mycket fula ord i någon film och så mycket dödande. Tittare borde varnas för inslag som kan vara stötande för personer med moraliska värderingar. Filmen var tillåten från 15 års ålder och jag har svårt att inte tro att pojkar i den åldern kanske identifierar sig med agenterna från en välkänd amerikansk säkerhetsorganisation, och även brittisk sådan fanns med. Det var verkligen ingen god reklam till organisationernas image.
Jag kände mig skyldig till att ha valt ut en film som inte alls motsvarade våra förväntningar men det är ett dilemma att välja film baserat på andras omdömen. Jag tog kontakt med min väninna dagen efter och hon tycks inte ha fått men av att ha sett filmen.
På hemvägen träffade vi på en liten påverkad tjej med piercad underläpp som berättade om sitt livsöde så vi fördes snabbt tillbaka till verkligheten i Sverige. Utan arbete och med föräldrarna långt borta, som inte kunde hjälpa henne, försökte hon se det positiva i sin situation. Det verkliga livet kan vara lika dramatisk som en actionfilm, visade det sig.
