Sverige är fantastiskt: Slogan har använts av många och under en lång tid. Men den står sig. Efter sommarens semester känns den synnerligen användbar som utgångspunkt för en krönika som denna.
Uttrycket har funnits med så länge jag kan minnas, men måste ju ha ”skapats” någon gång. Jag googlade lite men hittade ingen helt säker källa. Dock nämner krönikör Jan Bergsten i NSD att den lanserades den 8 mars 1977 av Sveriges turistråd och Postverket.
Kampanjen måste ha lyckats. Begreppet lever och frodas. Det används i såväl positivt hyllande som ironiskt kritiserande sammanhang. Det har gjorts sketchvinjetter (Helt apropå), skivor (Thore Skogman), satiriska politiska kampanjaffischer (om Fredrik Reinfeldt) och mycket mer med namnet. Om den som kläckte begreppet hade krävt royalty för användandet, vore han eller hon rik som ett troll nu.
Nåväl. Att jag kom in på detta ämne beror på min accelererande okunskap. När hustrun och jag under de mörka årstiderna suttit i tv-soffan och försökt hänga med i På Spåret och andra frågesportsprogram har luckorna i den elementära bildningen om vårt land uppenbarats. Särskilt de mindre och halvstora städerna har vållat oss stor genans.
Det kan i någon mån skyllas på att vi tagit vårt eget land lite för givet, medan vi mera girigt sörplat i oss information om fjärran och mer exotiska länder. Inte för att vi rest jorden kors och tvärs, långt därifrån, men den mentala inställningen har varit utåtriktad enligt de väletablerade principerna att gräset är grönare på andra sidan och att man gärna går över ån efter vatten.
I sommar lappade vi över några kunskapsluckor. Bilen fick utgöra både bostad – baksätena plockades ur och beredde plats för en lagom stor madrass – och farkost. Småland skannades av. Såväl Carl von Linnes som Astrid Lindgrens första bostäder besågs och vi besökte ett möbelvaruhus med blågul image. Kungahögarna utanför Uppsala bestegs lite senare och jag insåg att jag inte är ensam att veta lite om Sverige. Våra historiker vet också förfärande lite om vad som egentligen hände i vår tidiga historia. Det mesta är gissningar. Mycket är spekulationer. Och en hel del av det man tror sig veta är nog fel. Så brukar det vara. Hur som helst var det storhistoria som givetvis måste respekteras och vördas.
Men minst lika viktigt var sista resdagens morgondopp i sjön Vikern i utkanten av ammunitionsorten Gyttorp (vars radhus har vågformade tak – bara det!) strax utanför den mysiga trästaden Nora. Det var vederkvickande, vattnet var rent, klart och lagom varmt och hustrun som dittills inte varit så förtjust i sötvattensbad fick en ändrad hållning i frågan.
Nu hoppade jag över S:t Anna skärgård, som besöktes längs vägen. Arkipelagen ligger stillsamt några mil sydost om Söderköping, i en del av ostkusten som jag aldrig haft anledning att bevista. Det var ett vackert möte. Trakten var dramatisk och vittnade om en äventyrlig historia, men fördenskull inte skrytsam, bullrig eller pretentiös, som vissa andra fina kustområden. Den skrevs upp på listan för återbesök.
Nu viker sommaren undan. Skolorna börjar och solen bleknar. Man kan bara beklaga. Visst, jag borde storsint säga att hösten också har sin tjusning, särskilt i den vackra september med alla dess färger, men allteftersom åren går får jag allt svårare för mörkret. Utlandsresorna lockar som medel för att förkorta lidandet. Men det finns sätt att hålla livsandarna vid liv även inom landets gränser, och det är att göra det jag så ofta tjatar om men alltför sällan tar mig tid till i vardagen: gå utomhus!
Utanför husväggarna gestaltas reklamslogans realitet dagligen, året om. Det gäller bara att ha ögonen öppna!
