I veckan spred en del facebookvänner till mig en (verkar det) gammal artikel av en för mig helt okänd före detta tennisspelare vid namn Nisse Holm. Han förklarade att idrotten hade räddat honom från litteratur, och hur mycket bättre det var att ägna sig åt sport – som för honom representerade handling och verklighet – än åt det förment verklighetsfrånvända bokläsandet.
Nisse Holm framstår i artikeln som en stureplansversion av livscoachen Peter Nilsson i humorprogrammet ”Mammas nya kille”, vars karga livsvisdom från ett liv inom idrotten alltid utmynnar i rådet att köpa lite lösgodis och hyra filmen ”Die Hard”. Jag förbehåller mig misstanken att det hela är något slags internetbluff, men det är underhållande.
Jag försökte spela fotboll mellan 9 och 14 års ålder. En ytterst illa vald idrott, så här i efterhand. Jag har inga som helst egenskaper som skulle ha kunnat göra mig framgångsrik på någon position överhuvudtaget. Framför allt gillar jag inte att göra illa mig, vilket är närmast oundvikligt inom den rätt brutala kontaktsport som fotboll är. Jag var en usel spelare i ett sopigt lag, och borde nog ha slutat tidigare, men å andra sidan var det väl bra att jag rörde på mig.
Nu är det inte så att jag förvandlades till någon idrottshatare; jag gillar att titta på idrott på tv. Det är lysande underhållning. Fotboll, som egentligen är en ganska svår sport att älska, med sin brist på mål och sitt extremt invecklade taktiska spel, är ändå en av mina favoriter. Efter snart 30 års fotbollstittande inbillar jag mig att jag börjar förstå det lite grann.
Men det finns något jag gillar mer än själva sporten, och det är de svenska fotbollsplanerna. Nu pratar jag inte om Friends Arena eller ens Örjans vall i Halmstad, utan om de där små fjuttplanerna som ligger utkastade på landsbygden. Ju mer öde de ligger, och ju mer uppenbart det är att ytterst få personer någonsin besöker dem, desto mer romantiska blir de för mig. De ska dock vara välskötta, inte övergivna. Man ska ana att de faktiskt används ibland, men aldrig se det.
Strax utanför Märsta, längs järnvägen mellan Stockholm och Uppsala, ligger en av mina favoriter. Den verkar ligga mitt i skogen och har en liten, liten läktare som ser ut att rymma ungefär 18 personer. Mitt hjärta smälter varje gång jag ser den. Åvallen utanför Åmot, som ligger osannolikt idylliskt bland björk och asp i nordvästra Gästrikland, är en annan favorit i sin mygghärjade tidlöshet. Där jag bor nu, på den halländska landsbygden, finns massor av underbara små planer, med reklamplakat från extremt lokala företag och inga som helst människor.
Jag vet inte riktigt varför jag älskar de där planerna så mycket. Jag tror att de på något sätt representerar Sverige för mig, i all sin skönhet, ödslighet, inbundna tafflighet och barnsliga allvar. Det svenska ljuset faller liksom aldrig så vackert som över en välklippt, välkritad, folktom (vilket vackert ord, förresten) gräsplan i Limabacka. Det handlar absolut inte om nostalgi, eller en diffus längtan efter att något SKA hända på planen; det är själva frånvaron och tystnaden som är så sublim, av någon anledning.
Om Nisse Holm läste det här skulle han förmodligen vilja slå ett tennisracket i skallen på mig.
