I Kina brukade han besöka karaokebarer efter arbetet och fick mängder av färskt lammkött levererat till dörren som muta. Numera bor han i det kinesiskdominerade området Flushing i New York, där han hankar sig fram med ett enkelt arbete.

Zhang Kaichen, 55 år, har bott i USA sedan i slutet av 2009. Hans asylansökan är fortfarande under prövning. Han har inte fått något stöd från USA:s regering och den amerikanska underrättelsetjänsten har heller inte visat något intresse. Detta är mycket förvånande med tanke på hans gamla liv. Zhang är nämligen avhoppare från det kinesiska kommunistpartiet och var under ett årtionde dess propagandadirektör i staden Shenyang i Liaoningprovinsen.

Under en lunch i en restaurang i Flushing berättar han sin historia för Epoch Times.

Som chef för partikommitténs propagandaavdelning var Zhangs arbete att se till att partilinjen implementerades i alla medier. Han besökte platser där tvångsvräkningar ägde rum, där till exempel någon kunde ha misshandlats för att få dem att lämna sitt hem eller någon kanske hade tänt eld på sig själv som protest, och bad journalisterna att dra.

“Vem är din arbetsgivare?”, kunde han fräsa till. De berättade det för honom. ”Det finns inga nyheter här. Om ni rapporterar detta kommer stadens partikommitté ta itu med er”, kunde han säga. Han behövde inte säga mycket mer, alla visste vad detta innebar.

Nu befinner han sig på den motsatta sidan där han ger svidande kritik och fördömer det kinesiska kommunistpartiets hotfullhet som han menar kontrollerar Kina. Han medverkar i tv i program för oliktänkande för att avslöja det inre arbetet inom den hemliga propagandaapparaten. Han håller också offentliga tal om att övergången till demokrati i Kina är oundviklig och att partiet måste, och kommer, att kollapsa.

En första åtgärd när han trädde fram var att offentligt träda ur kommunistpartiet genom Tuidang-rörelsen. Tuidang är en frivilligorganisation som uppmuntrar folk att hoppa av kommunistpartiet och dess tillhörande organisationer. Zhang var hedersgäst på ett av deras möten och mottog ett officiellt diplom som visar att han klippt sina band till partiet. Han tycker att kommunistpartiet inte är någonting annat än en ond maffia som vill öka sin egen makt.

Efter att Zhang bevittnat maoismens vilda härjningar i Kina, började han inom sig ifrågasätta det som hände. Detta var 1973. Tvivlet låg där och pyrde inom honom lite vagt och fick ny fart 1989 när massakern på Himmelska fridens torg ägde rum. Vid den tiden behövde han emellertid ett arbete och hans goda kunskaper i det kinesiska språket gjorde att den statliga propagandaindustrin blev ett attraktivt val. Förmånerna var mycket bättre än vad en vanlig tjänstemannalön erbjöd och han kom in i en klubb för dem som var herrar på täppan.

Han var tillfredsställd med lögnerna, besöken på karaokebarerna och det färska lammköttet fram till 2006. En kollega gav honom då en omstörtande programvara, ”Free Gate”, med vilken man kunde få obegränsad tillgång till internet. Han började utforska de verkliga nyheterna om Kinas senaste problem under kommunistpartiets styre. På kontoret kunde han dagligen titta på webbsidor som den kinesiska upplagan av Epoch Times, liksom Radio Free Asia, New Tang Dynasty Television och Voice of America. När han kom hem på kvällen fortsatte han att läsa.

Fröet från 1973 fick en chans att växa. 2007 vaknade Zhang upp från illusionen och insåg att systemet var så ruttet att det inte gick att reparera.

– I min ungdom förstod jag kommunistpartiets essens, systemet och dess ideologi, sade han.

Han trodde att saker och ting förbättrades under årtiondena. Han förstod senare att kommunistpartiet från hans ungdom är vad kommunistpartiet är i dag.

– Det var exakt så här: Deng Xiaoping är Mao Zedong. Jiang Zemin är Mao Zedong. Hu Jintao är Mao Zedong.

Han kunde inte längre kunde stanna kvar i Kina.

– Det här samhället är inte i behov av folk som säger sanningen eller törstar efter kunskap. Partiet är sanningen. Partiledarna är kunskap. De är standarden. Du måste ovillkorligt följa dem, sade han.

Zhang visste detta eftersom han hade varit en av partitopparna vars ord de underordnade lydde.

– Vi hade en informationsgrupp. Vi kallade in medierna och sade: ”Ni måste göra stor propaganda om reform och öppenhet, producera positiv propaganda hur denna politik har utvecklats.” Sedan skulle han tillägga att de inte skulle skriva ”någonting negativt” om kommunistpartiets ekonomiska politik.

De flesta journalisterna förstod vad som gällde.

– Ibland behövde vi inte säga så mycket. De är tränade och väldigt smarta nu, sade Zhang.

Ett standarddirektiv som ”Det är dags att propagera för Femårsplanen” blev genast korrekt publicerat i medierna.

– De visste hur dessa nyheter skulle rapporteras, sade han.

Zhang bevittnade en incident som var särskilt upprörande för mediakontrollerande kadrer. Den handlade om hur den andliga gruppen av Falun Gong-utövare hackade sig in på ett kabel-tv-nät och sände en dokumentär om hur kommunistpartiet hade iscensatt en självbränning, kastat skulden på Falun Gong och använde detta för att fortsätta piska upp hat mot Falun Gong.

– Propagandatjänstemän satt genast ihop att team. Partiet har total kontroll över medierna så vem kan göra detta? Det var ofattbart för mig att förstå, utan motstycke. Jag var chockerad, sade han.

Samtidigt hyste Zhang ännu fler negativa tankar om systemet. Om högrankade tjänstemän på propagandakontoret fick vetskap om hans alternativa tankegångar var han rädd att man skulle eliminera honom i tysthet.

– De skulle bara hävda att jag var galen och skicka mig till ett mentalsjukhus, sade han.

Medan han utvecklade hat mot systemet och fruktan att bli upptäckt växte, började han ge vaga antydningar om att han hade en sjukdom, fick ett falskt läkarintyg och snackade sedan in sig så att han fick två års sjukskrivning med halv lön.

Han tröttnade aldrig på att läsa alternativa nyheter hemma. Han började läsa åtta timmar om dagen, stärkte sina åsikter, beväpnade sig själv med mer information och började tänka ut en plan att fly Kina.

Han ville förena sig med aktivister och intellektuella som skarpt kritiserade det kinesiska kommunistpartiet och vars åsikter han läste på internet. Några av dessa var Wei Jingsheng, Cheng Xiaonong, Cheng Pokong, Cao Changqing, Yuan Hongbin, Wu Fan, Wu Guoguang som alla levde i förskingring och regelbundet kritiserade det kinesiska kommunistpartiet.

– Om jag inte lämnade Kina skulle jag alltid plågas av detta… hur tufft det än är var jag tvungen att stå ut med det, sade han.

Zhang uttrycker livligt sitt förakt mot regimen och reflekterar ofta över den kinesiska befolkningens enorma lidanden. Han berättar om bönder som hängde sig när de inte hade råd till universitetsavgifterna till sina barn.

– Detta är det verkliga Kina som dina västerländska politiker och affärsmän inte nämner något om, sade han.

Dagens Kina är, enligt honom “en våldsam köttkvarn för alla däri”.

– Det är ett fängelse för alla. Kadrerna har inte rätt att tänka själv och säga vad de tycker och tänker. På den platsen kan man inte uttrycka sina tankar.

Han använder en kinesisk ordlek för att karaktäriserar kommunistpartiets grepp om makten, men också hur man kan bryta det.

– Partiet gillar att använda ordet ”geming”, det kinesiska ordet  för revolution. ”Geming” består av två stavelser, den första kan betyda ”flå”, ”slita av” eller ”ta” och den andra betyder ”liv”.

– Hur ser framtiden ut? Det finns bara en väg: revolution (geming). Det enda sättet för kommunistpartiet är att ta sitt liv, sade Zhang.

Översatt från engelska