I dag startar FN:s klimatkonferens i Köpenhamn. Den har föregåtts av både förhoppningar och pessimism. Vissa menar att politikerna måste lyckas på mötet för att jorden ska ha en framtid, andra varnar för att man inte kommer att åstadkomma något av större betydelse.
Det är viktigt och bra att världens ledare – till och med Kina kommer tydligen – träffas och diskuterar förutsättningarna och lösningarna för vår gemensamma framtid på jorden. Men det finns risker med de enorma förhoppningar som ställs på mötet. Dels att man inte kommer fram till det önskade resultatet. Dels, och ännu viktigare, att det starka fokus som ligger på klimatfrågan ställer andra och lika viktiga globala frågor i skuggan. Till exempel fick toppmötet i Rom i oktober om världshungern inte tillnärmelsevis samma uppmärksamhet, trots att väl ingen egentligen anser frågan mindre angelägen.
Klimatet är en viktig fråga. Därom råder inga tvivel. Vilka faktorer som ligger bakom klimatets förändringar är en fråga som inte bara de lärde utan också politiker, opinionsbildare, tyckare och tänkare av alla det slag vill yttra sig om. Och svaren skiftar. Det råder en hyfsad politisk enighet om FN:s internationella klimatpanels slutsatser om att människans aktiviteter ligger bakom utsläpp av gaser som orsakar klimatförändringar. Det finns även ett tämligen stort motstånd mot denna konsensus utanför de snävare politiska kretsarna, där man menar att det är en fråga om ett naturligt förlopp, bortom människans påverkan. Det avslöjande som kallas ”Climategate”, där man menar att inflytelserika forskare bluffat om klimatfakta, har gett kritikerna vatten på sin kvarn.
Men ännu viktigare är de faktorer man menar ligger bakom klimatets förändring. Man talar mycket om utsläppsmål och –kvoter. Man talar mindre om den livsstil som orsakar dem, och många andra miljöproblem, såsom konsumismen, de drifter och beteenden som ligger bakom den, och tillväxtens hela problematik.
Låt oss inte fastna i den debatten, den är allt för komplex för att avhandlas här. Den viktiga frågan i sammanhanget är hur människan ska leva på jorden för att skapa en bra framtid. I detta har såväl förespråkare som kritiker av klimatteorierna, liksom alla åskådare, ett stort ansvar.
Till det krävs en förmåga att söka det gemensamt bästa och se lite längre än näsan räcker (till exempel nästa val). Det kräver välvilja. Men också att man inte är naiv. Kina kommer till toppmötet. Jättestaten som vill bli som väst, om än inte demokratiskt, så åtminstone ekonomiskt. Det är bra att Kina är med i båten, men man får inte falla i farstun för det, utan ställa samma krav på det landet som på alla andra, och inte tro att den röda draken plötsligt blivit grön. Här har Sverige som ordförandeland i EU ett extra stort ansvar under konferensen.
Det klimat världens ledare verkligen behöver diskutera är samarbetsklimatet. Hur olika länder, av skilda karaktärer och styrka, ska kunna jobba för framtiden sida vid sida. Det kräver tolerans och ödmjukhet, men också fasthet och mod. Till exempel modet att ställa krav på grundläggande mänskliga rättigheter i alla världens länder, även i dem vi är beroende av för billig produktion av konsumtionsprodukter. Respekten för människan, och den omvärld hon är beroende av för sin levnad, kommer i sin tur att gagna det meteorologiska klimatet. Börjar man i rätt ände blir vägen mot målet lättare.
