Produktionsår: 2009
Produktionsland: Storbritannien
Regi: Oliver Parker
Medverkande: Colin Firth, Ben Barnes, Rachel Hurd-Wood, Emilia Fox, Ben Chaplin, Rebecca Hall m fl.
Kommer ut:100122
Notering: Detta är en import, vilket betyder att filmen saknar svensk text.

Historien om den evigt unge Dorian Gray är i samma anda som den om Doktor Jekyll och Mister Hyde; den handlar om människans korruption. Och britterna har valt att göra en film trogen romanförlagan, skriven av Oscar Wilde.

När amerikanerna ska göra en film av en gammal historia med fantasy-liknande element, väljer de oftast ett av två sätt att göra detta på. Ett av dessa sätt är att göra en uppdaterad version, där “Dracula 2000” (Patrick Lussier, USA, 2000) är ett av de mest tröttsamma exemplen. Det andra sättet är att de väljer att behålla rätt tidsperiod, i vilket fall de väljer att bara uppdatera lite (det är det enda sättet jag kan uttrycka det på). Ett exempel är van Helsings pilsprutande armborst i den fenomenalt kassa “Van Helsing” (Stephen Sommers, USA/Tjeckien, 2004). Ett annat exempel är de kampsportsinspirerade striderna i “Beowulf”(Graham Baker, USA, 1999). I samma film har Christopher Lambert ett armborst i varje hand, som värsta revolvermannen i en western. Ser det tufft ut? Nej. Blir det bättre av att Lambert har färgat håret vitt? Absolut inte.

Men detta är alltså en brittisk tolkning av en brittisk historia. De har valt att behålla rätt tidsperiod och att hålla specialeffekterna till ett minimum, i alla fall till största delen. Filmen handlar om den unge, och vackre Dorian Gray (Barnes). När han presenteras för den karismatiske Lord Henry Wotton (Firth), öppnas hans ögon för en ny och dekadent värld. Wotton talar om för honom att det enda som är värt något här i livet är ungdom och att tillfredsställa alla sina begär. Gray förstår då att han en dag kommer förlora sitt vackra yttre och säger att han skulle sälja sin själ för att få förbli så som han är. Han får snart reda på att hans önskan går i uppfyllelse; han åldras inte och blir närmast odödlig. Korruptionen återspeglas endast i en tavla hans vän, Basil (Chaplin) målat av honom.

Det är uppfriskande att se en tolkning av en gammal historia, som inte är fylld av smaklösa specialeffekter. Jag har inget emot specialeffekter, men nu för tiden verkar det som om de är viktigare än både manus och skådespelarinsatser. Och får jag välja mellan ett kammarspel som “12 edsvurna män” (“12 Angry Men”, Sidney Lumet, USA, 1957), som mestadels utspelar sig i ett enda rum, och specialeffektsspäckade “Terminator Salvation” (McG, USA/Tyskland/Storbritannien/Italien), kommer jag att välja kammarspelet varje gång.

I denna tolkning av historien om Dorian Gray får vi följa en ung mans själsliga korruption. Han går från att vara en ganska så oskyldig ung man, till en helt samvetslös varelse. Och på ytan ser han fortfarande ut som en välmående ung man. Tavlan av honom talar dock om för oss precis vilken typ av människa han egentligen är.

Skådespelarna får mycket svängrum i denna film; mycket fokus läggs på att skildra förhållandet mellan Gray och Wotton. Jag är van vid att se Firth spela struliga, men sympatiska, karaktärer. I denna film är hans karaktär den raka motsatsen; han är hänsynslös och cynisk. Och i slutändan får denna attityd ödesdigra konsekvenser för honom. Om det var upp till mig, skulle Firth få fler roller av detta slag, för han är mycket bra i denna roll.

Filmen lider dock av att den måste hålla en speltid på under två timmar. Det känns inte riktigt som att detta räcker för att berätta hela historien. Men det är fortfarande en riktigt bra film. Så är man ute efter ett mer vuxet alternativ till urvattnade vampyrfilmer som “Twilight” (Catherine Hardwicke, USA, 2008) är detta ett utmärkt val. Liknelsen är, å andra sidan, kanske felaktig, eftersom “Twilight” är en kärlekshistoria, medan “Dorian Gray” definitivt hamnar i kategorin rysare.