Det kinesiska kommunistpartiet (KKP) har ofta anklagat västvärlden för dubbelmoral vad gäller mänskliga rättigheter. I själva verket borde partiet rikta kritiken mot sig självt.
Medan det anklagar många andra regeringar för att tillämpa ”hegemoni när det gäller utrikespolitik och inrikes demokrati”, är KKP noggrant med att självt tillämpa en helt motsatt politik. Det är inställsamt mot utlänningar och obarmhärtigt mot det egna folket.
Ta till exempel de regler som KKP utfärdade för att förebygga och kontrollera aids vid hamnar och gränskontroller. Reglerna föreskriver att kinesiska medborgare, som uppehåller sig utomlands i mer än ett år, ska genomgå ett aidstest när de anländer till Kina. Däremot är utlänningar och kineser som förvärvat utländskt medborgarskap befriade från dessa karantänsbestämmelser.
Dessutom anger Kinas officiella rapport om nationell livsmedelssäkerhet och -kvalitet, som publicerades den 17 augusti 2007, att över 99 procent av de exporterade livsmedlen nådde upp till kraven, medan siffran för inhemska livsmedel endast var 77,9 procent. Detta är ännu ett slående exempel på regimens diskriminering av det egna folket.
Under den stora hungersnöden mellan 1958 och 1962 svalt över 30 miljoner kineser ihjäl. Under de åren spenderade KKP 2,3 miljarder yuan (cirka 2 miljarder kronor) på bistånd till andra kommunistiska länder. Om pengarna istället hade använts till mat till Kinas fattiga hade många kunnat räddas.
KKP har också tillämpat dubbelmoral i utrikespolitiken. Demokratiska länder kritiseras ofta hårt medan det tagit parti för skurkstater. Kina har publicerat dokument rörande situationen för mänskliga rättigheter i USA, men det har aldrig publicerat dokument som handlar om situationen för mänskliga rättigheter i Nordkorea, Sudan eller Burma. Tvärtom har KKP ofta tagit parti för diktatoriska regimer som Serbien och Irak i kritiska situationer. Men när cirka 200 000 kineser i Kambodja massakrerades av Röda Khmererna på 1970-talet, och 1998 när många kineser i Indonesien mördades, våldtogs och fick sina hem nedbrända av upprorsmakare, förblev KKP tyst.
Inte nog med att KKP tillämpar dubbelmoral, många kineser har också blivit tränade att anamma en liknande ideologi när de uttrycker sin patriotism.
Till exempel har en del kineser vid upprepade tillfällen visat starkt förbittring mot ”de tibetanska separatisterna”, som om deras främsta uppdrag var att bevaka den egna nationens suveränitet och territoriella integritet, utan hänsyn till det faktum att Dalai Lama åtskilliga gånger upprepat att han inte har någon avsikt att förklara Tibet självständigt. I motsats till det, har samma grupp kineser aldrig uttryckt något avståndstagande vad gäller Mao Zedongs överlämnande av Mongoliet (1,5 miljoner kvadratkilometer) eller när Jiang Zemin skänkte norra gränsområdet till Ryssland (1 miljon kvadratkilometer).
Ett annat exempel är den ilska och raseri som en del kineser hyser gentemot CNN:s kommentator Jack Cafferty på grund av hans så kallade ”antikinesiska” kommentarer. I kontrast till det har de varit tysta när det gäller tillkännagivandet från KKP:s språkrör, nyhetsbyrån Xinhua, där det meddelades att från det och med 22 februari i år kommer att utfärdas ”temporära boendetillstånd” i Peking för att stärka säkerheten inför olympiska spelen. Utan ett sådant tillstånd kommer varje kines, som inte är permanent bosatt i Peking, att bli utslängd från staden, likt sopor. Det verkar som om dessa kineser inte har förstått att ett sådant tillstånd faktiskt är en allvarligare form av diskriminering av deras egna landsmän, vilkas enkla önskan bara är att få se olympiska spelen i Peking.
När Japan invaderade Kina under andra världskriget, resulterade det i tjugo miljoner dödsoffer. Nuförtiden blir många kineser fortfarande alldeles uppjagade och upprörda när de talar om Japan. Inte desto mindre har upprepade politiska rörelser ända sedan KKP övertog makten 1949 orsakat minst 80 miljoner kinesers onaturliga död. Fastän den dödssiffran är fyra gånger högre än det som japanerna orsakade, ignoreras det fullständigt av ”de arga kineserna” som verkar ha drabbats av en slags selektiv minnesförlust.
Många kineser var särskilt missnöjda med det synbara förräderi kejsarinnan Dowager Cixi av Qingdynastin begick, då hon gav ordern ”Tillfredsställ angriparna med allt vi har”, för att lösa De åtta nationernas allierade armés invasion, år 1900. Jämfört med vad KKP har gjort sedan det tog över makten är dock Cixis förseelse endast toppen av ett isberg. Enligt en nyligen skriven artikel av den kinesiske ekonomen Zuo Dapei, ”Kinesiska banker har blivit utländska investerares superbankomater”, har försäljningen av tretton kinesiska banker och försäkringsbolag till internationella investerare, till väldigt låga priser, orsakat förluster uppgående till mer än en biljon yuan (880 miljarder kronor) i nationella tillgångar, bara under 2006. Inför ett sådant förräderi har ”den arge kinesen” återigen låtsats vara blind.
När fakta, likt de som presenteras ovan, förs fram i ljuset kan vi inte låta bli att känna oss djupt oroade över vårt lands framtid. Många människors tänkande är kanske inte rationellt nog att analysera och förstå all fakta innan de gör sina bedömningar. Vissa verkar lida av schizofreni och ventilerar sina känslor i ”patriotismens” namn. Andra kanske bara vill behaga KKP i förhoppning om egna politiska vinster. Om ”de arga kineserna” inte egentligen bryr sig om Kinas framtid eller sina landsmäns välgång har inte deras ”patriotism” någon konstruktiv mening alls. Istället kan den endast skada nationen.
Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-4-28/69880.html
