Detta är den sista delen av Gao Zhizengs brev som skrevs efter att han klarat sig igenom omänsklig tortyr i kinesiskt fängelse. Läs del” target=”_blank”>del 2 här.
…Efter att ha torterats i flera dagar förlorade jag ofta medvetandet och känslan för tiden. Jag visste inte hur lång tid som hade gått. En grupp av dem förberedde sig på att tortera mig igen.
Då kom en annan kille in och klandrade dem. Jag kunde höra att det var en biträdande direktör från Peking PSB. Jag hade sett honom många gånger förut. Jag tyckte att han verkade vara en bra människa.
Jag kunde inte se honom eftersom mina ögon fortfarande var svullna. Hela min kropp var sönderslagen och oigenkännlig. Han lät arg på grund av mitt tillstånd. Han hittade en läkare för att ta hand om mig. Han sade att han var bestört och förvånad. Han sade: ”Denna tortyr representerar inte kommunistpartiet!”
Jag frågade honom, ”Vem har gett order om detta?”
Han svarade inte. Jag bad om att bli hemskickad eller till och med bara skickad tillbaka till fängelset. Han svarade inte. Han tog mina torterare tillbaka in i rummet och tillrättavisade dem. Han beordrade dem att köpa kläder till mig och att ge mig en filt och mat. Han sade att han skulle göra sitt bästa för att antingen få mig tillbaka till fängelset eller hem.
Så snart den biträdande direktören hade gått, började Wang förbanna mig. ”Gao, hur kan du ens drömma om att åka till fängelset? Nej, det är alltför lätt. Du kommer inte att ha någon chans att göra det så länge KKP fortfarande är vid makten. Tänk inte ens på det.”
Samma kväll transporterades jag till en annan plats, jag visste inte var eftersom jag återigen hade en svart huva över huvudet. I ytterligare 10 dagar torterades jag där ständigt.
En dag satte de återigen en huva på mig och satte mig i ett fordon. Mitt huvud tvingades in mellan benen och jag var tvungen att stanna kvar på det sättet mer än en timme. Lidandet var mer än jag kunde stå med, och jag ville dö.
Efter ytterligare en timme, på en ny plats, togs huvan bort. Fyra av de fem som torterat mig innan var inte där. Men jag såg samma grupp av den hemliga polis som brukade följa efter mig.
Från och med då upphörde den fysiska tortyren, men känslomässig tortyr fortsatte. Jag fick beskedet att den 17:e kommunistpartikongressen hade börjat och att jag var tvungen att vänta på de högre myndigheternas åsikt om mitt fall.
Några tjänstemän kom för att besöka min cell vid den tidpunkten. Deras inställning var mjukare och jag hade också möjlighet att tvätta ansiktet och borsta tänderna.
Vissa tjänstemän föreslog mig att jag skulle använda mina skriftliga färdigheter till att förbanna Falun Gong i stället, och att jag kunde ta hur mycket betalt som helst för detta. Jag sade att det inte är ett tekniskt problem utan ett etiskt problem.
”Så om det är för svårt, skriv då artiklar där du berömmer regeringen och du kan fortfarande begära vad du vill i lön”, föreslog de.
Slutligen sade de, ”Om du skriver det vi vill och att du har behandlats väl efter fängelset och att du lurats av Falun Gong och Hu Jia, då kommer saker att gå bra. Hur kan du annars finna ett slut på ditt lidande? Tänk på din fru och dina barn.”
I utbyte så skrev jag en artikel som sade att regeringen behandlade min familj väl. I den artikeln förklarade jag att jag skrev ett öppet brev till den amerikanska kongressen för att jag hade lurats av Falun Gong och Hu Jia.
Innan jag släpptes för att få komma hem, fördes jag dock till staden Xian. Jag fick ringa Geng He (min fru). På dagen för mitthöstfestivalen bad myndigheterna mig att ringa min fru och trösta henne eftersom hon höll en protest och hade försökt begå självmord på grund av regeringens behandling av vår familj.
Innehållet i samtalet var bestämt av myndigheterna. (Senare fick jag reda på att min frus svar också var koreograferade.) Jag kunde vid den tidpunkten fortfarande inte öppna ett av mina ögon och eftersom samtalet spelades in så fick jag veta att jag skulle förklara det med att det var från en självförvållat sår.
I mitten av november 2007, efter att jag kommit hem, fick jag reda på att mitt hus grundligt sökts igenom igen utan att ett enda dokument eller husrannsakningsorder hade framställts. Under de mer än 50 dagarna av tortyr hade jag haft många konstiga känslor. Till exempel, ibland kunde jag verkligen höra ”död” och ibland kunde jag verkligen höra ”liv”.
På tolfte och trettonde dagen av min kidnappning, när jag återigen delvis kunde öppna mina ögon, såg jag att min kropp var i ett fruktansvärt skick. Inte en enda kvadratcentimeter av min hud var normal. Det fanns blåmärken och skador överallt.
Varje dag när jag satt fängslad var upplevelsen av ”att äta” inte som den brukar. Närhelst jag var på gränsen till att svälta kunde de sätta upp ett stycke ångat bröd och erbjuda det till mig. Om jag sjöng en av de tre berömda revolutionära kommunistpartisångerna så kunde jag få lite bröd.
Min djupaste önskan var att jag ville leva tills det inte längre var möjligt. Min död skulle bli smärtsam och kvalfull för min fru och mina barn, men samtidigt ville jag inte smutsa ner min själ. Men i den miljön har mänsklig värdighet inte någon styrka. Om du inte sjunger dessa sånger så kommer du att fortsätta få svälta och de kommer att fortsätta att tortera dig, så jag sjöng.
När de använde samma taktik för att pressa mig att skriva artiklar för att attackera Falun Gong, så gjorde jag inte det. Men jag kompromissade genom att skriva mitt uttalande som sade att regeringen inte hade kidnappat och torterat mig och att de behandlade min familj väl. Jag skrev under det dokumentet.
Under dessa 50 dagar begicks ännu mer fruktansvärda hemskheter än vad jag har skildrat här. Dessa onda handlingar är inte ens värd en historisk dokumentation av någon mänsklig regering. Men dessa uppgifter kommer att ytterligare göra det möjligt för oss att tydligt se hur långt KKP:s ledare är villiga gå när det gäller KKP:s onda brott mot mänskligheten för att skydda sitt olagliga monopol på makten! Dessa onda handlingar är så smutsiga och vidriga så jag vill inte ens nämna dem just nu och kanske aldrig kommer att nämna dem i framtiden.
Varje gång jag torterades hotades jag upprepade gånger alltid med att om jag senare yppade vad som hade hänt mig så skulle jag bli torterad igen, men fick jag höra att ”den här gången kommer det att hända framför din fru och dina barn.”
Den långe, starke mannnen som drog i mitt hår upprepade detta om och om igen under de dagar jag torterades. ”Din död är säker om du delar detta med omvärlden” sade han. Detta upprepades flera gånger. Dessa brutala, våldsamma handlingar är inte rätt. De som utförde dem, de själva, visste detta tydligt i sina hjärtan.
Slutligen vill jag säga några ord som inte kommer att bli så populära hos vissa. Jag vill påminna de så kallade globala ”goda vännerna” och ”bra partners”, så kallade av KKP, att den ökande graden av brutalitet och kyla mot det kinesiska folket av KKP är en direkt följd av eftergifter från både er och oss (vårt eget kinesiska folk).
Skrivet den 28 november 2007, i mitt belägrade hem i Peking, och som får lämnas ut till det internationella samfundet den 9 februari 2009.
Detta brev publicerades första gången av the China Aid Association. Epoch Times är tacksamt över att få använda China Aids översättning, vilken Epoch Times har redigerat. Gao Zhisheng gav brevet titeln; ”Dark Night, Dark Hood and Kidnapping by Dark Mafia – My account of more than 50 days of torture in 2007.”
Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/11777/
Gao Zhishengs öppna brev:
Ett öppet brev till Kinas nationella folkkongress
Sluta förfölj människor som tror på frihet och förbättra ert band med det kinesiska folket
Varför en av Kinas toppadvokater bröt med kommunistpartiet
Hyllad kinesisk advokat lämnar Kinesiska kommunistpartiet
Gao Zhisheng öppna brev till USA: s kongress
