En i taget bredde eleverna ut sina verk framför lärare Tu, och väntade på vad han skulle säga. – Ditt ”le” [ett kinesiskt sammansatt tecken] är alltför utspridd, toppen och botten harmoniserar inte. Den här är bättre, sade han och pekade på tecknet nedanför ”le” , men ändå inte. Var försiktig nu, du har gjort detta misstag många gånger, och jag har påmint dig flera gånger redan. Du kommer att göra bättre ifrån dig nu.
Eleven, en universitetsprofessor som i decennier tecknat kinesisk kalligrafi, hukade vid sitt verk och nickade till sin lärares kommentarer. Han rullade ihop sitt verk och flyttade sig ur vägen för nästa person.
– För att kunna skriva kalligrafi måste du kultivera ditt hjärta. Endast på detta sätt kommer det du skriver stå i samklang med det du har inne i dig, sade Tu med en suck.
Medan han såg på sina lärlingar, en efter en sade Tu:
– Ni måste helt enkelt ha den här sortens inre beslutsamhet.
Tu Chungkao är en av Taiwans mest hyllade kalligrafer som 1982 tilldelades de prestigefyllda priserna, Wu Sanlian och Zhongshan. Han började med kalligrafi i 20-årsåldern efter en kort utflykt i kinesiskt måleri. När han som konstnär skulle skriva sitt namn på duken, tyckte Tu alltid att hans namnteckning såg fruktansvärd ut. Det dröjde inte länge förrän han bestämde sig för att fokusera på kalligrafi ett tag, för att förbättra namnteckningen. Sedan dess har han skrivit kalligrafi och har i flera årtionden haft utställningar runt om i Taiwan och hans verk säljs över hela världen.
Denna framstående grupp av lärare kommer till Tus lägenhet för ett möte var tredje månad. Där får de råd och undervisning av mästaren, och har diskussioner om en eller annan aspekt av kalligrafin. De är 13 till antalet varav endast en är kvinna, de flesta är lärare eller konstnärer från hela Taiwan. Till exempel, en professor i teoretisk konst, en professor i historia, och den ledande kalligrafen vid Taiwan:s prestigefyllda National Palace Museum, de har alla varit Tus elever i årtionden.
Tu med sitt hoprullade papper pekar på ett av elevernas arbeten och förklarar vad som kan förbättras i kalligrafin. (Foto: Matthew Robertson/ Epoch Times)
1985 tänkte Tu att han skulle välja ut de mest ”kraftfulla” av hans elever för att bilda den här gruppen, och de har samlats fyra gånger per år sedan dess. Med några års mellanrum arrangerar de en utställning av sina verk, och har gjort det fem eller sex gånger nu. Innan jag fick delta i mötet var jag tvungen att besöka Tus pågående kalligrafiutställning, som presenterats i lokala medier, för att få en idé om vad för sorts saker de skulle tala om.
Ämnet för den här dagen var ”En undersökning av hur fenomenet kalligrafi håller på att förvandlas till en form av nutidskonst” en föreläsning som gavs av Huang Chihyang.
Han hade hållit det här föredraget tidigare, antagligen inför en akademisk publik. Alla lampor var släckta, och raden av fönster längs den ena sidan kastade skuggor in i rummet. Två porslinsskålar av tvättade små tomater ställdes fram, och varje deltagare hade en liten pappersmugg med te. Någon delade, som referens, ut kopior av två stora, inbundna volymer av forntida kalligrafi texter, som sida efter sida med tabeller visade de olika versionerna och förändringarna hos tecknen, från deras äldsta former till idag. Pappret var tunt. Ibland under föredraget bläddrade deltagarna i böckerna och studerade några av symbolerna intensivt.
Lin, universitetslektorn i teoretisk konst, rynkade pannan i koncentration och drog snabbt ett kinesiskt tecken i luften bredvid boken med pekfingret.
Männen och kvinnan i rummet representerar några av de viktigaste personerna på nutidens kalligrafiscen i Taiwan, men de är inte de enda. Liksom lärare Tu, håller andra berömda lärare sina egna möten, och varje kalligrafilärare deltar även i andra möten. Vissa möten kan ha hundratals deltagare, medan andra är mindre formella än mötet hos Tu. Var och en av Tus elever har i sin tur sin egen grupp med elever. Om läraren är bra, kan denne livnära sig på det.
Metoder för att utveckla sin kompetens i kalligrafi inkluderar de ovan nämnda där läraren ser på elevernas arbeten och ger feedback. Vid andra tillfällen visar läraren direkt med pensel och papper för en elev eller en grupp av elever. En grundläggande princip för den här konstarten är uthållighet. Eleverna förväntas kopiera tusentals sidor för att försöka efterlikna den kinesiska kalligrafin från forntiden, såsom Wang Xizhi, Yan Zhenqing och andra. Legenden berättar att den förstnämnde svärtade ner sin damm utanför hemmet efter att ha tvätta sin borste i det så många gånger.
Det finns också ett antal skrifter som man kan specialisera sig på. De skiljer sig tillräckligt från varandra i form och stil, att kan man skriva den ena på ett oklanderligt sätt, garanterar ingalunda att man kan skriva den andra. De uppfanns under Kinas långa historia.
I dessa dagar lärs inte kalligrafi ut så mycket längre i Taiwans skolor, om ens överhuvudtaget. För åratals sedan fanns det obligatoriska klasser i ämnet, och åratals dessförinnan, hade alla endast en pensel att skriva med. Nu kanske vissa taiwaneser växer upp utan att ens hålla i en. De som vill lära sig kalligrafi måste leta reda på en lärare, betala för undervisningen och vandra den långa och mödosamma vägen. Trots detta finns det fortfarande. De flesta universitet har vanligtvis en kalligrafiklubb för sina studenter och en lärare som kan vägleda dem, inte olikt Tu och hans vuxna elever.
Den unga damen deltar i en kalligrafikurs vid National Chengchi University i Taipei. Kalligrafikurser lockar fortfarande unga taiwaneser och utlänningar. (Foto: Epoch Time)
Alla kineser lär sig att skriva tecken när de växer upp, men att ha introducerats för kalligrafi vid unga år värderas högt. De som bara skriver med blyerts- och kulspetspenna får svårigheter när de börjar med penseln i medelåldern.
Många kommer ändå fortfarande för att lära sig. Kalligrafi är en vanlig sysselsättning bland pensionerade lärare, förklarade en säljare i en kalligrafibutik för mig. En del lärare som inte har gått i pension skriver också, och de kan även uppmuntra sina elever att öva kalligrafi, till exempel genom att följa med en grupp elever till en butik och hjälpa dem att köpa sakerna. Det finns fortfarande hundratals lugna butiker som är fyllda med papper, böcker, färg, penslar och andra tillhörande saker i Taipei.
Rökelsen brinner och det mjuka mässandet av buddhistiska skrifter från cd-spelaren bärs stilla runt i lägenheten. Tu sitter vid sitt skrivbord, klädd i Tangdynastins klädstil och tränar stillsamt Yü Yujens kalligrafi, på en lång, tunn pappersark.
Jag satte mig och väntade tills han var färdig. Han lade ner sin pensel, tittade mig rakt i ögonen och sade:
– Kinesisk kalligrafi är den förnämsta yttringen av den kinesiska civilisationen. Det är den blomma som vuxit upp ur Kina: s jord.
Senare under vårt samtal drog han tre cirklar med en linje ovanför dem, tecknade snabbt ned symbolerna för buddhismen, konfucianismen och taoismen inuti. De är jorden i den kinesiska kulturen, förklarade han. Sedan ritade han en spirande blomma, dess rötter sträckande sig ner i de tre lärorna.
– Blomman var kalligrafin, och de tre lärorna dess jord, och hörnstenarna i den kinesiska civilisationen, sade han.
Han talade också om modern konst, och om inflytandet från väst på den kinesiska civilisationen och kalligrafin. Trots den inneboende konflikten i att styra den forntida kalligrafipenseln till samtidens konstformer har det gjorts. Det var inte förrän på 50-talet, säger han, som inflytandet från modern konst började bli synligt. Sedan dess har förhållandet varit att öst kopierat mycket från väst, och den gamla penseln anpassas till nutida former, hur mycket som än spjärnas emot.
Moderna verk utgör basen för de flesta utställningar och samlingar nu, och inhöstar de högsta priser på auktioner. Vid konstskolorna favoriseras dock den traditionella stilen fortfarande, och bland alla de som studerar kalligrafi är det fortfarande den traditionella som är eftersökt. Lin kommenterade att alla moderna konstnärer ändå behöver ha en viss grund i de klassiska stilarna, annars får de svårt att bli erkända.
Alla lärare var ganska eniga om läget för kalligrafin i Taiwan i dag. Det utövas i mycket mindre utsträckning än tidigare, det tas mindre initiativ för att få den yngre generationen intresserade, och det har mer eller mindre ställts utanför samhället. Många tror inte att det är nödvändigt eller viktigt. Varför är det så, frågade jag Tu:
– På grund av datorer. Knapparna ”på” eller ”av” i en dator har ersatt penselns ”bara lite”, ”lite mer på”, ”mycket på”, sade han, och ritade en tjock, en tunn, en vågig, en rak, och andra penseldrag av mångskiftande slag på en papperslapp för att visa sin poäng.
Jag frågade honom om vad som kommer att hända i framtiden, med tanke på den rådande situationen. Han satt mittemot mig vid bordet, och just då plockade han med en rökelsesticka, i ett försök att stoppa ner den i en liten metall hållare, men slutade och tittade omedelbart upp. Han sade, och hans ögon lyste upp:
– Oroa dig inte! Så länge de kinesiska tecknen finns, kommer det definitivt att finnas människor som skriver dem!
Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/14172/
