Europaparlamentets pris, ”Sacharov-priset”, för kamp för mänskliga fri- och rättigheter år 2008, tilldelas den kinesiska människorättsaktivisten Hu Jia. Diktaturens män i Peking har reagerat nervöst och med skamlöst öppna försök till inblandning i EU:s inre angelägenheter.

Hu sitter i fängelse i Kina. Han hade tidigare kontakt med EU-parlamentet om situationen i Kina om den svåra situationen i landet för de mänskliga rättigheterna. Kort därefter fängslades han av de kinesiska myndigheterna och dömdes sedan till tre och ett halvt års fängelse.

Priset till Hu Jia, för hans oförvägna arbete att förbättra de mänskliga rättigheternas ställning i Kina, och för upprättandet av rättssäkerhet, har en prestige världen över som inte står långt efter Nobels fredspris. Priset har tidigare delats ut till legendariska människorättsaktivister såsom Aung San Suu Kyi (1990), Wei Jingsheng (1996), Alexander Dubcek (1969) och Nelson Mandela (1988).

KKP:s strategiska offensiv

Beslutet om att tilldela Hu Jia priset var enhälligt i parlamentet. Reaktionen från diktaturens män i Peking på valet av pristagare var givetvis lika förutsägbar som alltid. Strategin i ledningen för Kinas kommunistiska parti har varit, och är alltmer, att avvisa all kritik mot Folkrepubliken Kina som ”inblandning i Kinas interna angelägenheter”. Det gör man dels genom att ”diskret” peka på Kinas stora ekonomiska intressen i Europa. Och den stat eller de institutioner som inte vill förstå den ”vinken” utsätts sedan för också politiskt ”sofistikerade” påtryckningar. Enskilda företag som exporterar på Kina har ofta full förståelse för behovet av ”ickeinblandning” i Kinas förtryck av mänskliga rättigheter (”Vi är här enbart i egenskap av affärsmän; affärer och politik hör inte ihop”) och utgör på så sätt i praktiken en påtryckargrupp i EU:s länder – och i Bryssel har företagen tusentals lobbyister enbart med uppgiften att påverka EU-tjänstemän och ledamöter av EU:s parlament.

Öppen inblandning i EU-staternas förhållanden

Trots det verkade det den här gången som att det inte gick att stoppa diskussionen i parlamentet om att ge priset till Hu Jia. När det stod klart för diktaturens män i Peking inledde man en serie av olika påtryckningar mot olika nivåer inom EU för att få bort Hu som kandidat. Men i vart fall var EU-parlamentets medlemmar kallsinniga till påtryckningarna (läs: Kinas inblandning i ALLA EU-medlemmarnas statsbildning), och snarast än mer beslutsamma att fullfölja valet av Hu Jia.  Det sista, närmast patetiska försöket, strax före parlamentets val, var när Kinas EU-ambassadör skickade ett brev till parlamentet med en kraftig varning inför att ge Hu Jia priset. Det skulle i så fall ”oundvikligen skada det kinesiska folket än en gång till och föra med sig allvarliga skador i Kinas relation med EU”.  Det här uttalandet är typiskt för Kinas hållning för att försöka vidmakthålla sina egna ”intressen”.  Till USA i den innevarande finanskrisen (men då förstås högst inofficiellt uttalad) kan sådant tänkas ha stor ”impact”: Kina har ju ett gigantiskt innehav av dollar – vars användning på ett ”oförsiktigt” sett skulle ytterligare kunna påverka turbulensen på Wall Street… Vi kan då lätt förstå, vilken ”impact” som Kina har i andra, mer ekonomiskt direktstyrda områden, såsom ett antal stater i Afrika, där Kina öppet plundrar folkens naturtillgångar. I sådana lydstater kan man inte ostraffat ha synpunkter på mänskliga rättigheter innan någon politisk kommissarie vid någon av Kinas departement för ”Foreign Affairs” lufter på telefonluren och omedelbart avstyr det hela.

Vilken kompetens har KKP att föreslå pris för mänskliga rättigheter?

Maktens män i Peking misslyckades ändå med att avstyra ett för dem misshagligt val av pristagare för mänskliga rättigheter, trots att de OCKSÅ officiellt, i ett tonläge som diplomatiska sammanhang närmast motsvarar vrålet, fick det lika kortfattade som distinkta svaret, på valet av Hu från Parlamentets talesman, Hans-Gert Pöttering: ” Priset utdelas i Strassbourg och inte i Peking” Och för det fick Pöttering stående applåder av parlamentets medlemmar.

Det kinesiska kommunistpartiets medlemmar vill anse att de är tränade i dialektik. Men i den logiska dialektikens konst hamnar de ständigt i motsättningar. Ty vad har ett parti, som upphöjt frånvaron av mänskliga rättigheter till dogm, för möjlighet eller ens rätt, att ha en uppfattning om de mänskliga rättigheterna? Ett gammalt svenskt ordspråk lyder: ”Ta fast tjuven! ropade tjuven”. Och det har förstås stor aktualitet i synen på KKP och dess diplomatiska hantlangare.

KKP:s diplomatiska offensiv utomlands

Till sist några ord om de kinesiska representanternas aktivism vid konsulat och ambassader i Europa. Informellt arbetar Kina med övertalning, lockande erbjudanden om investeringar som morötter att etablera verksamheter i Kina. ”Störande moment” såsom Falun Gong-utövarna (som påstås vara ”politiska”), eller andra ”störmoment” (det kan gälla något så oskuldsfullt som traditionell kinesisk teater), närradiosändningar där regimen i Kina diskuteras, utställningar på samma tema etcetera, dessa kritiseras först internt med krav på censur, och sedan offentligt och öppet – trots att yttrandefrihet, åsiktsfrihet och tankefrihet är tillåten inom hela EU-området. Men de kinesiska ämbetsmännen väljer ändå konfrontation, och ibland en mycket offentligt demonstrerad sådan. Varför? Uppenbarligen därför att Kina i dag är en av världens ekonomiskt mäktigaste stater, nästan i paritet med USA. Och i morgon, när Kina kommer att gå om USA i ekonomiskt hänseende – vad kan vi då förvänta oss?

Lär av historien!

Hitlertyskland under perioden 1935-1943 (”Storhetstiden”) uppvisar ett likartat interventionistiskt beteende som Kina av i dag. Beskickningarna världen över förvandlades till propagandacentraler med uppgift att värva tyskvänliga affärsmän, akademiker och politiker för sin ”sak”.  Det ”Tredje riket” föll visserligen ihop 1945, och politiken att etnisk ta död på de judiska medborgarna (fel ”ras”) hade rest nästan hela Europa mot det närmast industriella massmördandet, och de många koncentrationslägren. Ibland frågar jag mig: har vi inte lärt något av historien? Svaret är förstås nej! Vi tror att demokratin är given en gång för alla. Och vi förmår därför heller inte att se en skrämmande parallell med vad som nu händer i Kina (och indirekt hos oss alla i Europa). Europaparlamentets pris till Hu Jia gör mig därför ändå en smula hoppfull om framtiden: Vi är inte beredda att sälja solidaritet med människor, vare sig de nu befinner sig i Kina eller annorstädes, för varuexport. På kort sikt kan vår solidaritet ”kosta” en hel del. På längre sikt berikar den både oss, och de som nu lider mest. I annat fall får vi finna oss i att leva som ständiga ynkryggar och opportunister!

Jag hyllar därför Europaparlamentet och dess pristagare Hu Jia för den nödvändiga kampen för mänskliga fri- och rättigheter!

Jan Åberg

Aktiv i medborgarrättsrörelsen Charta 2008