loading(Foto: Getty Images)
(Foto: Getty Images)
Opinion

Kinas räddningspaket på fyra biljoner yuan är missledande

Hu Shaojiang för Epoch Times

Kinas premiärminister Wen Jiabao offentliggjorde nyligen till hela världen att regimen skulle lansera ett stimulanspaket med ett värde på fyra biljoner yuan (cirka 586 miljarder dollar) som åtgärd för den växande finanskrisen.

USA:s ekonomiska skala, där finanskrisen började, är sex gånger större än Kinas ekonomi, ändå är den amerikanska regeringens räddningspaket på 700 miljarder dollar bara 1,2 gånger större än Kinas.

När man jämför omfattningen på finanskriserna i USA och Kina och storleken på de båda ländernas räddningspaket verkar det som att den kinesiska regeringen är mer angelägen om att rädda marknaden och önskar arbeta effektivare än den amerikanska.

Uttrycket ”fyra biljoner yuan” har blivit en paroll som människorna har börjat upprepa när de pratar om den kinesiska regimens ekonomiska räddningsplan. Om någon söker efter ”fyra biljoner yuan” med vilken internetsökmotor som helst skulle tusentals träffar visa sig. Till exempel finns artiklarna ”Finans- och penningpolitik lanserat samtidigt” och ” räddningsplan på fyra biljoner för inhemska behov” på den kinesiska nyhetstidningen Xinhuas hemsida och ”Elva finansorganisationer diskuterar räddningsplanen på fyra biljoner” på Shanghai Securities nyhetswebbplats.

Mitt inne i en sådan enorm världsomfattande finansiell kris har nyheten om Kinas ”räddningsplan på fyra biljoner” naturligtvis blivit fokus på både de finansiella och politiska arenorna i hemlandet och utomlands.

Världsbankens president, IMF:s chef, finansministrar och centralbankernas chefer i G20-länderna har alla  i sina tal på årsmötet i Brasilien applåderat den kinesiska regimens storskaliga räddningsplan. Aktiemarknaderna i Shanghai och Shenzhen har också stigit på grund av nyheten. Man kan säga att Kinas räddningsplan har fungerat som en marknadsstimulans.

Men någon som har bara lite kunskap om ekonomi skulle tycka att den här ”räddningsplanen på fyra  biljoner yuan” framkallar misstänksamhet.

Första frågan är källan till pengarna. Trots att regeringen aldrig har förklarat varifrån de fyra biljonerna skulle komma, om vi analyserar Kinas nuvarande ekonomiska styrka är det inte svårt att se de kinesiska myndigheternas oförmåga att få fram pengar i den storleksordningen inom de närmast kommande två åren.

Kina är ett utvecklingsland. Förra årets BNP var 24,5 biljoner yuan medan inkomstskatteintäkterna per år i Kina är cirka 5 biljoner (735 miljarder dollar). Detta presumtiva anslag (på fyra biljoner) är lika med 16 procent av Kinas BNP och 80 procent av dess inkomstskatteintäkter.

Å andra sidan är de föreslagna anslagen i USA lika med endast 5 procent av fjolårets BNP och 28 procent av skatteintäkterna. Om den kinesiska regimen dessutom strikt följer och tillämpar befintliga finanslagar och regler för att hantera det nationella budgetunderskottet har de inget sätt att få fram pengarna överhuvudtaget.

Den andra faktorn som ger upphov till tvivelaktighet är varför Kina skulle behöva så mycket pengar för deras ekonomiska räddning? Den största sambandet mellan finans- och penningpolitiken är att storleken på investeringar skulle svara för årets BNP. Med andra ord, om anslagen på fyra biljoner yuan är legitima skulle det årets BNP öka med 16 procent på toppen av fjolårets eller 6 procent årligen över de nästkommande två åren.

Utöver den till synes stigande ekonomiska tillväxten skulle den årliga tillväxten bli 14 procent under de nästkommande två åren. Om detta är sant, i stället för att vara ett räddningspaket skulle de ”fyra biljonerna” bli ett ekonomiskt stimulansprogram.

Baserad på detta är det inte svårt att se den kinesiska regeringens ”räddningspaket på fyra biljoner” som en kampanj för att stimulera finansmarknaden. Enligt förklaringarna från statstjänstemännen på den nationella utvecklings- och reformkommissionen har kinesiska myndigheter endast råd med 1,1 biljoner yuan för tilläggsinvesteringar och ändå är man hoppfull på att generera de fyra biljonerna yuan från samhället.

Jag finner det högst tveksamt att kinesiska myndigheterna överhuvudtaget har råd med ens 1,1 biljoner yuan. Om en ökning av budgetunderskottet är oundvikligt skulle det vara svårt att hämta investeringar från samhället. Dessutom skulle personliga investeringar vara förtryckta på grund av den så kallade ”crowding out effect” som skulle ha en negativ påverkan på Kinas ekonomiska system och verkningskraft. (”Crowding out effekt” innebär en situation där statens omfattande upplåning från kapitalmarknaden suger upp tillgången på riskkapital på den privata marknaden.)

De kinesiska statsmediernas sensationsskapande av ”räddningsplanen på fyra biljoner” är ett försök att missleda den allmänna opinionen. Det är mycket farligt för en regering att styra ekonomin genom att missleda befolkningen. Så fort en stor avvikelse byggs upp mellan regeringens faktiska beteende och förväntningarna på (stimulansplanen) kommer effekten på ekonomin vara katastrofal.

För övrigt har den ”högsta auktoriteten” på dessa frågeställningar, Nationella folkkongressens finans- och ekonomikommission, varken haft något att göra med ett sådant viktigt beslut eller gjort något för att rätta till den missledande propagandan.

Läs artikeln på kinesiska:

http://www.epochtimes.com/gb/8/11/15/n2330537.htm

Mest lästa

Rekommenderat

loading(Foto: Getty Images)
(Foto: Getty Images)
Opinion

Kinas räddningspaket på fyra biljoner yuan är missledande

Hu Shaojiang för Epoch Times

Kinas premiärminister Wen Jiabao offentliggjorde nyligen till hela världen att regimen skulle lansera ett stimulanspaket med ett värde på fyra biljoner yuan (cirka 586 miljarder dollar) som åtgärd för den växande finanskrisen.

USA:s ekonomiska skala, där finanskrisen började, är sex gånger större än Kinas ekonomi, ändå är den amerikanska regeringens räddningspaket på 700 miljarder dollar bara 1,2 gånger större än Kinas.

När man jämför omfattningen på finanskriserna i USA och Kina och storleken på de båda ländernas räddningspaket verkar det som att den kinesiska regeringen är mer angelägen om att rädda marknaden och önskar arbeta effektivare än den amerikanska.

Uttrycket ”fyra biljoner yuan” har blivit en paroll som människorna har börjat upprepa när de pratar om den kinesiska regimens ekonomiska räddningsplan. Om någon söker efter ”fyra biljoner yuan” med vilken internetsökmotor som helst skulle tusentals träffar visa sig. Till exempel finns artiklarna ”Finans- och penningpolitik lanserat samtidigt” och ” räddningsplan på fyra biljoner för inhemska behov” på den kinesiska nyhetstidningen Xinhuas hemsida och ”Elva finansorganisationer diskuterar räddningsplanen på fyra biljoner” på Shanghai Securities nyhetswebbplats.

Mitt inne i en sådan enorm världsomfattande finansiell kris har nyheten om Kinas ”räddningsplan på fyra biljoner” naturligtvis blivit fokus på både de finansiella och politiska arenorna i hemlandet och utomlands.

Världsbankens president, IMF:s chef, finansministrar och centralbankernas chefer i G20-länderna har alla  i sina tal på årsmötet i Brasilien applåderat den kinesiska regimens storskaliga räddningsplan. Aktiemarknaderna i Shanghai och Shenzhen har också stigit på grund av nyheten. Man kan säga att Kinas räddningsplan har fungerat som en marknadsstimulans.

Men någon som har bara lite kunskap om ekonomi skulle tycka att den här ”räddningsplanen på fyra  biljoner yuan” framkallar misstänksamhet.

Första frågan är källan till pengarna. Trots att regeringen aldrig har förklarat varifrån de fyra biljonerna skulle komma, om vi analyserar Kinas nuvarande ekonomiska styrka är det inte svårt att se de kinesiska myndigheternas oförmåga att få fram pengar i den storleksordningen inom de närmast kommande två åren.

Kina är ett utvecklingsland. Förra årets BNP var 24,5 biljoner yuan medan inkomstskatteintäkterna per år i Kina är cirka 5 biljoner (735 miljarder dollar). Detta presumtiva anslag (på fyra biljoner) är lika med 16 procent av Kinas BNP och 80 procent av dess inkomstskatteintäkter.

Å andra sidan är de föreslagna anslagen i USA lika med endast 5 procent av fjolårets BNP och 28 procent av skatteintäkterna. Om den kinesiska regimen dessutom strikt följer och tillämpar befintliga finanslagar och regler för att hantera det nationella budgetunderskottet har de inget sätt att få fram pengarna överhuvudtaget.

Den andra faktorn som ger upphov till tvivelaktighet är varför Kina skulle behöva så mycket pengar för deras ekonomiska räddning? Den största sambandet mellan finans- och penningpolitiken är att storleken på investeringar skulle svara för årets BNP. Med andra ord, om anslagen på fyra biljoner yuan är legitima skulle det årets BNP öka med 16 procent på toppen av fjolårets eller 6 procent årligen över de nästkommande två åren.

Utöver den till synes stigande ekonomiska tillväxten skulle den årliga tillväxten bli 14 procent under de nästkommande två åren. Om detta är sant, i stället för att vara ett räddningspaket skulle de ”fyra biljonerna” bli ett ekonomiskt stimulansprogram.

Baserad på detta är det inte svårt att se den kinesiska regeringens ”räddningspaket på fyra biljoner” som en kampanj för att stimulera finansmarknaden. Enligt förklaringarna från statstjänstemännen på den nationella utvecklings- och reformkommissionen har kinesiska myndigheter endast råd med 1,1 biljoner yuan för tilläggsinvesteringar och ändå är man hoppfull på att generera de fyra biljonerna yuan från samhället.

Jag finner det högst tveksamt att kinesiska myndigheterna överhuvudtaget har råd med ens 1,1 biljoner yuan. Om en ökning av budgetunderskottet är oundvikligt skulle det vara svårt att hämta investeringar från samhället. Dessutom skulle personliga investeringar vara förtryckta på grund av den så kallade ”crowding out effect” som skulle ha en negativ påverkan på Kinas ekonomiska system och verkningskraft. (”Crowding out effekt” innebär en situation där statens omfattande upplåning från kapitalmarknaden suger upp tillgången på riskkapital på den privata marknaden.)

De kinesiska statsmediernas sensationsskapande av ”räddningsplanen på fyra biljoner” är ett försök att missleda den allmänna opinionen. Det är mycket farligt för en regering att styra ekonomin genom att missleda befolkningen. Så fort en stor avvikelse byggs upp mellan regeringens faktiska beteende och förväntningarna på (stimulansplanen) kommer effekten på ekonomin vara katastrofal.

För övrigt har den ”högsta auktoriteten” på dessa frågeställningar, Nationella folkkongressens finans- och ekonomikommission, varken haft något att göra med ett sådant viktigt beslut eller gjort något för att rätta till den missledande propagandan.

Läs artikeln på kinesiska:

http://www.epochtimes.com/gb/8/11/15/n2330537.htm

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024