Epoch Times har i flera artiklar det senaste året rapporterat om ett nära och uppenbarligen växande samarbete mellan New York-politikern John Liu och representanter för den kinesiska regimen, samt organisationer med nära band till det Kinesiska kommunistpartiet (KKP). Detta leder till frågan om hur bra denne politiker kan företräda väljarnas intressen.
Vid ett första betraktande kan det verka långsökt att en regering på andra sidan jorden skulle bry sig om att påverka lokalpolitiker i staden New York. Eller att någon så välutbildad och känd för att representera minoritetsintressen som John Liu skulle låta sig påverkas. John Liu har bland annat kandiderat till chefsrevisor i New York.
Men när detta sätts i ett större sammanhang blir det mer begripligt. Kontexten består inte bara av ett växande samröre med vad som fortfarande är en av världens mest repressiva regimer. Det är också en regim som även tidigare har blandat sig i den demokratiska processen utanför sina gränser, och som utnyttjar sina relationer till utländska politiker och ämbetsmän för att få dem att förstöra rättigheterna för dem kommunistpartiet ser som sina fiender.
När det numera är lika vanligt med skyskrapor, ipods och börshandel i Peking och Shanghai som i New York och San Fransisco, är det lätt att glömma att Kina fortfarande styrs av en leninistartad auktoritär regim som inte accepterar oliktänkande, och som hängivet utövar en omfattande kontroll över människors liv, och framför allt de politiska valen, hos det kinesiska folket.
Det är fortfarande ett land där en man nyligen sattes i fängelse i 13 år för att ha försökt starta ett politiskt parti (vem?), där tiotusentals politiska och religiösa samvetsfångar hålls inspärrade i fängelser, arbetsläger och mentalsjukhus.
Det är fortfarande ett land där Högsta domstolens nya chefsdomare, tillsatt 2008, är partiveteran och ”apparatchik” (innehavare av ämbete i egenskap av partiföreträdare), utan juridisk examen.
Det är fortfarande ett land där journalister anställs och avskedas i förhållande till hur de följer direktiven om partipropaganda.
Det är också ett land, vilket Financial Times nyligen påminde världen om, där vad som påminner om Stasipolisens Östtyskland, där makthavarna fortfarande håller arkiv med personliga filer för varje medborgare, filer som följer dem genom hela livet och som avslöjar varje politiskt ”felsteg”.
Men bortom KKP:s förtryck inne i Kina finns det annat som är av kanske lika stor vikt för förståelsen av kontexten kring John Liu. Det är partiets aggressiva försök att slå omkull demokratiska värderingar och processer utomlands.
En allt vanligare form för det är att partiföreträdare utnyttjar relationer till utländska tjänstemän, främst ekonomiska relationer, för att få dem att kränka yttrande- och mötesfrihet för dem som uppfattas på något sätt hota KKP:s grepp om makten på hemmaplan. Chen Yonglin, före detta kinesiska diplomat som hoppade av till Australien 2005, vittnade om att partiet internt talade om dessa grupper som ”de fem gifterna”: demokratiaktivister, tibetaner, uigurmuslimer, Falun Gongutövare, och förespråkare för Taiwans självständighet.
På senare år har det funnits åtskilliga exempel på hur medlemmar av dessa grupper utsatts för censur, polisbrutalitet och andra former av godtyckliga bestraffningar, av myndigheter i länder som annars är kända för att respektera demokratiska rättigheter. Föga förvånande har många av dessa händelser sammanfallit med besök från högre kinesiska ämbetsmän. 1999 tog Londonpolisen banderoller och flaggor från personer som protesterade mot förtrycket i Tibet under ett besök av kommunistpartiets dåvarande ledare Jiang Zemin. Den använde också skåpbilar för att avskärma Jiang Zemin från demonstranterna. En utredning av Scotland Yard kom senare fram till att handlingarna var olagliga.
2002 hindrade de isländska myndigheterna hundratals Falun Gong-utövare, som skulle delta i en stillsam demonstration i samband med ett besök av Jiang Zemin, att komma in i landet. Det innefattade även instruktioner till personalen på Icelandic Air om att hindra vissa passagerare att gå ombord på sina flygplan. I december 2005 kom den nationella ombudsmannen fram till agerandet hade varit lagstridigt.
Lite närmare i tid, november 2008, då det kinesiska sändebudet Chen Yunlin besökte Taiwan för att sluta en rad avtal om transportlänkar och livsmedelssäkerhet använde lokal polis tuffa metoder för att hindra individer från att ge uttryck för taiwanesers nationella identitet, kritik mot KKP eller förespråka frihet för Tibet.
Det som nämnts ovan är bara några exempel från en mångfald av händelser som belyser omfattningen av KKP:s användande av taktik, påtryckningar och uppmuntran för att vid olika tidpunkter provocera demokratiskt valda företrädare att hjälpa det att nå ut med förtrycket.
Mindre känd är omfattningen av KKP:s och dess diplomatiska representanter och utländska företrädares påverkan på demokratiska processer, även valresultat, utanför Kinas gränser.
En händelse som fick många att inse vilken betydelse Kinas investeringar i Afrika har på den demokratiska utvecklingen i regionen inträffade under 2006 års presidentval i Zambia. Kinas ambassad gav då en presskonferens där kandidaten Michael Sata utmanades att ”klargöra sin ståndpunkt” i fråga om Taiwan, efter att han gjort offentliga uttalanden om att ifall han blev vald, så skulle hans regering återupprätta diplomatiska förbindelser med landet.
Enligt den franska nyhetsbyrån AFP ska den kinesiska ambassadören ha sagt: ”Vi kommer inte att ha något att göra med Zambia om Sata vinner valet och erkänner Taiwan.” Underförstått innebar uttalandet ett hot om att halvera de investeringar som de senaste åren blivit så viktiga för Zambias ekonomiska utveckling.
En liknande händelse var när Zhang Zhigan, utbildningssekreterare vid Kinas konsulat i Chicago, 2004 skickade brev till ledarna för studentorganisationer i området. Breven informerade dem om ett ”viktigt uppdrag” som behövde utföras. Detta konstaterades i en undersökning utförd av World Organization to Investigate the Persecution of Falun Gong (WOIPFG), som också kunde redovisa en kopia av kommunikationen. Enligt WOIPFG var det meningen att studentorganisationerna skulle ”uppmana så många kinesiska studenter och vetenskapsmän som möjligt att skriva e-brev till sina respektive kongressledamöter och senatorer” med uppmaningen att inte stödja Taiwans dåvarande president Chen Shui-ban, som förespråkade självständighet. Zhang Zhigan bifogade också exempelbrev och kontaktuppgifter till representanterna för studenternas referens. Han satte till och med ett slutdatum för uppgiften. 20 mars skulle den vara genomförd och 16 mars skulle en rapport vara inlämnad.
Enligt WOIPFG finns det en slående ironi och försåtlighet i exemplet ovan. Representanter för en regim som inte valts av sitt lands befolkning, och som regelmässigt förnekar dem rätten att fritt uttrycka åsikter, försöker påverka och dra nytta av den demokratiska processen i andra länder för att gagna sina egna syften,
Det är i denna kontext händelser som John Lius kopplingar och stöd till organisationer som Fujian Association, eller hans vana att stå bredvid dem som attackerar Falun Gong, hellre än att stötta Falun Gong-utövarna, får en att höja på ögonbrynen. Det tycks vara tidiga symptom på att en demokratiskt vald offentlig företrädare följer kommunistpartiets linje framför de demokratiska principer och intressen han är stadgad att följa. Och det är något som de flesta västerlänningar säkert inte vill understödja.
