Den första ettbarnsgenerationen i Kina närmar sig 30-årsåldern. Att ta hand om sina åldrande föräldrar är ofta en utmaning för denna generation.
En person som nyligen publicerade ett inlägg på en webbsida, vilket senare har återpublicerats på nästan tiotusen kinesiska internetsidor, uttrycker sin åsikt om vad som kan hända när man växer upp i en ettbarnsfamilj efter 1980:
”Äldreomsorgsbördan är som ett stort berg på varje ettbarnsfamiljs axlar. Under barndomen fick vi njuta av oerhört mycket uppmärksamhet från våra föräldrar. Men som vuxna kommer vi att få lida mest av alla. När vi är i 30- och 40-årsåldern, kommer våra föräldrar att vara ganska gamla, och vi kommer att vara den mest utbrända gruppen på den här planeten.”
Vid slutet av 2009 var 12,5 procent, eller fler än 167 miljoner kineser, över 60 år och omkring 19 miljoner var över 80 år.
Omkring 9,4 miljoner hade inga resurser för att ta hand om sig själva.
På grund av ettbarnspolitiken, som implementerades för 30 år sedan, består många familjer numera av ett barn, två föräldrar och två farföräldrar respektive två morföräldrar.
Utan ett välfärdssystem genom statliga pengar för de äldre, har kinesiska familjer traditionellt sett varit beroende av sina barn och barnbarn som stöd när de blir äldre. I dag har detta blivit en tung börda för det enda barnet som förväntas att ställa upp emotionellt, fysiskt och ekonomiskt för så många som sex äldre personer.
Dessutom tvingas många unga vuxna att söka arbete i andra städer, vilket innebär att deras sjuka föräldrar eller farföräldrar inte har någon som tar hand om dem.
En studie gjord Kinas Forskningscentrum om åldrande visar att nästan hälften av de äldre i städer bor inte tillsammans med sina barn. Till och med på landsbygden ligger siffran på omkring 40 procent.
Många föräldrar känner sig lika stressade som sina barn av den obalanserade familjedynamiken. De vill ofta inte lägga bördan på sina barn när de blir sjuka. Som ett resultat kan det leda till ensamhet och fysiska svårigheter.
Det pensionerade paret Wang från Hubeiprovinsen bor ensamma. De har två döttrar. En av dem har flyttat till Shenzhen för att arbeta och har egen familj som hon måste stödja. Den andra dottern lever utomlands och har svårt att hälsa på.
Herr Wang säger att det han oroar sig mest för är att bli sjuk då hans hälsa inte är bra. För några år sedan gick han igenom en hjärtoperation. Förra gången han fick en hjärtattack berättade han inte det för sin dotter som bor utomlands, för att inte oroa henne för mycket. Trots att dottern från Shenzhen kunde komma och hälsa på hade hon bara möjlighet att stanna en månad.
Xu är i 70-årsåldern och bor ensam i Jiangxiprovinsen. Hennes make avled för två år sedan och hennes enda barn bor i Kanada. Samtidigt som hon blir äldre säger hon att det blir allt svårare att kunna utföra sina grundläggande vardagssysslor, inklusive att handla. Det enda hon ser fram emot är samtalet som hon får från sin son en gång i veckan.
Enligt en artikel i Changjiangs dagblad, säger de intervjuade i en enkätundersökning gällande äldreomsorg att 60 procent av dem inte vill vara beroende av sina barn. Vissa stadsbor har flyttat in på statliga äldreboende. Men det finns inte platser för alla.
Tianjin i nordösta Kina, en av de största städerna i Kina, erbjuder 306 socialservicebyråer 26 423 sängar till äldreomsorg samtidigt som det finns mer än 100 000 äldre som är handikappade. En anställd på ett statligt äldreboende sade att de vanligen har två års väntetid. De kan endast ta in nya när de boende där flyttar eller dör.
Tianjin är bara ett exempel. Det samma gäller för alla stora städer i Kina.
De senaste åren har pilotbostadsprogram byggts för äldre i Peking, Shanghai, Tianjin och andra stora städer. Men den sociala servicen som är förknippad med dessa program täcker inte behoven. Endast 55,1 procent av de äldre i städer och 8,2 procent av de äldre på landsbygden, bor i områden där det finns äldrevårdsprogram i form av hemtjänst.
LEDARE: Vi måste prata om Kinas tysta massmord