loadingTusentals arbetslösa flockas på en arbetsmarknadsmässa i Hefei, i östkinesiska provinsen Anhui i februari i år. Nedgång på bostadsmarknaden kommer att medföra arbetslöshet och försvagning inom andra ekonomiska sektorer som är beroende av fastighetsmarknaden. (Foto: STR/AFP/Getty Images)
Tusentals arbetslösa flockas på en arbetsmarknadsmässa i Hefei, i östkinesiska provinsen Anhui i februari i år. Nedgång på bostadsmarknaden kommer att medföra arbetslöshet och försvagning inom andra ekonomiska sektorer som är beroende av fastighetsmarknaden. (Foto: STR/AFP/Getty Images)
Opinion

Kinas ekonomi står inför oundvikligt misslyckande

Tianlun Jian

Kinas ekonomi har på senare tid drabbats av en ekonomisk nedgång. Den har inte kommit som någon överraskning för de ekonomer som haft ögonen på landets övergripande ekonomiska politik. Kinas ekonomiska reformer i slutet av 1970-talet skapade ett system som oundvikligen skulle leda till misslyckande.

Två principer har utgjort kärnan i Kinas ekonomiska politik. Man har, för det första, förlitat sig på investeringar och export, som, för det andra, stötts av konstgjort låga räntor.

Den kinesiska regimens och utländska investerares stora investeringar i infrastruktur och tillverkningskapacitet har varit en avgörande drivkraft bakom Kinas bruttonationalprodukt (BNP).

Investeringarnas andel av BNP ökade från 35,1 procent år 2000 till 48,4 procent år 2011. I kontrast minskade investeringarnas andel av andra länders BNP generellt till att ligga i spannet 15 och 29 procent. Enkelt uttryckt: i andra länder köper och säljer folk produkter. I Kina bygger regimen saker.

De omfattande investeringarna har delvis sporrats av konstlat låga låneräntor. När inflationen räknats bort låg räntorna på noll eller var till och med negativa. Gratis pengar alltså.

Pengarna som statsbankerna lydigt tillhandahållit, har plöjts ner i infrastrukturprojekt, fastigheter och andra stora industriprojekt. Men det finns gränser för hur många broar, järnvägar och jättelika transformatorspolar som kan användas produktivt.

Stålsektorn kan producera 900 miljoner ton stål om året, vilket överskrider efterfrågan med cirka 160 miljoner ton. Kapaciteten har drivits upp med 50 procent, eller 300 miljoner ton, sedan 2008. Till följd av överkapaciteten gick en tredjedel av stålföretagen med förlust under årets första sju månader.

Det betyder emellertid inte att tillverkningen har stoppats. Stålleveranser står för åtta procent av BNP och en neddragning av stålproduktionen skulle kraftigt försämra de ekonomiska siffrorna. Därför går stålverken fortfarande för 95 procent av sin kapacitet och tillverkar produkter som ingen köper.

Den största överkapaciteten finns troligen i Kinas solenergisektor. På grund av felaktiga stimulansåtgärder har det enligt vissa bedömare producerats 20 gånger mer solpaneler än vad landet behöver, och dubbelt så många som världsmarknaden efterfrågar.

Överproduktion plågar även andra områden, såsom tillverkningsindustri, gruvdrift, aluminium, järnmalm, cement med mera. Ytterligare tillväxt inom dessa skulle bara förstöra välståndet. Resurser förbrukas av investeringar med liten produktiv nytta och som inte genererar meningsfulla pengaflöden.

Allt detta har möjliggjorts av extremt låga låneräntor. Statsägda företag i behov av mycket pengar kan låna så mycket de vill till låg kostnad. De som sparar sina pengar – familjer och arbetare – subventionerar systemet med sina bankdepositioner.

De har ett alternativ: fastigheter. För de flesta är fastighetsinvesteringar det enda möjliga om de vill ha en anständig avkastning på pengarna, som är högre än den stegrande konsumentprisinflationen.

Fastighetsinvesteringarna uppgick år 2011 till 13 procent av Kinas BNP och intäkter från markförsäljning utgjorde 30 till 50 procent av lokalregeringarnas omsättning.

Systemet har också skapat spökstäder, som Ordos i Inre Mongoliet. Av tv-stationen Al-Jaeera kallad ”Kinas tomma stad”. I ett reportage visades stora ödsliga shoppingcentra och mängder av obebodda bostäder.

När arbetslösheten i vissa områden ligger på 30 procent och priserna ofta är i otakt med den vanlige kinesens förmåga att spendera, blir det problem på bostadsmarknaden och många fastighetsutvecklare får slå igen. Nedgång på husmarknaden ökar arbetslösheten och drar med sig ekonomiska sektorer som är beroende av fastigheterna.

Låga låneräntor, höga levnadsomkostnader för vanligt folk och det faktum att resurserna kontrolleras av industrier med nära kopplingar till staten, betyder att det genomsnittliga kinesiska hushållet får lägre konsumtionsförmåga.

Sålunda minskade konsumtionens andel av Kinas BNP mellan 1990 och 2011 från 47 till 34 procent. I USA utgör konsumtionen ungefär 70 procent av BNP.

Den ekonomiska modell som Kina så länge förlitat sig på fungerar inte längre. Mer investeringar ger mindre tillbaka och många gånger förstör de helt enkelt välståndet.

Den enda vägen framåt är att konsumtionens andel av BNP ökar. Det kräver emellertid att man rättar till de störningar i det ekonomiska systemet som skapats kring familjer och fraktioner i det Kinesiska kommunistpartiet, som gör enorma förtjänster på det nuvarande arrangemanget.

Om det inte görs avsevärda reformer, i betydelsen fundamentala förändringar av landets ekonomiska tillväxtmodell, kommer systemet att implodera, sprängas sönder inifrån.

Med rapportering av Pingping Yu.

Tianlun Jian skriver regelbundet om kinesisk ekonomi och fungerar som Epoch Times rådgivare i ekonomiska frågor. Han driver bloggen: Chineseeconomictrend.blogspot.com

Översatt från engelska.

Mest lästa

Rekommenderat

loadingTusentals arbetslösa flockas på en arbetsmarknadsmässa i Hefei, i östkinesiska provinsen Anhui i februari i år. Nedgång på bostadsmarknaden kommer att medföra arbetslöshet och försvagning inom andra ekonomiska sektorer som är beroende av fastighetsmarknaden. (Foto: STR/AFP/Getty Images)
Tusentals arbetslösa flockas på en arbetsmarknadsmässa i Hefei, i östkinesiska provinsen Anhui i februari i år. Nedgång på bostadsmarknaden kommer att medföra arbetslöshet och försvagning inom andra ekonomiska sektorer som är beroende av fastighetsmarknaden. (Foto: STR/AFP/Getty Images)
Opinion

Kinas ekonomi står inför oundvikligt misslyckande

Tianlun Jian

Kinas ekonomi har på senare tid drabbats av en ekonomisk nedgång. Den har inte kommit som någon överraskning för de ekonomer som haft ögonen på landets övergripande ekonomiska politik. Kinas ekonomiska reformer i slutet av 1970-talet skapade ett system som oundvikligen skulle leda till misslyckande.

Två principer har utgjort kärnan i Kinas ekonomiska politik. Man har, för det första, förlitat sig på investeringar och export, som, för det andra, stötts av konstgjort låga räntor.

Den kinesiska regimens och utländska investerares stora investeringar i infrastruktur och tillverkningskapacitet har varit en avgörande drivkraft bakom Kinas bruttonationalprodukt (BNP).

Investeringarnas andel av BNP ökade från 35,1 procent år 2000 till 48,4 procent år 2011. I kontrast minskade investeringarnas andel av andra länders BNP generellt till att ligga i spannet 15 och 29 procent. Enkelt uttryckt: i andra länder köper och säljer folk produkter. I Kina bygger regimen saker.

De omfattande investeringarna har delvis sporrats av konstlat låga låneräntor. När inflationen räknats bort låg räntorna på noll eller var till och med negativa. Gratis pengar alltså.

Pengarna som statsbankerna lydigt tillhandahållit, har plöjts ner i infrastrukturprojekt, fastigheter och andra stora industriprojekt. Men det finns gränser för hur många broar, järnvägar och jättelika transformatorspolar som kan användas produktivt.

Stålsektorn kan producera 900 miljoner ton stål om året, vilket överskrider efterfrågan med cirka 160 miljoner ton. Kapaciteten har drivits upp med 50 procent, eller 300 miljoner ton, sedan 2008. Till följd av överkapaciteten gick en tredjedel av stålföretagen med förlust under årets första sju månader.

Det betyder emellertid inte att tillverkningen har stoppats. Stålleveranser står för åtta procent av BNP och en neddragning av stålproduktionen skulle kraftigt försämra de ekonomiska siffrorna. Därför går stålverken fortfarande för 95 procent av sin kapacitet och tillverkar produkter som ingen köper.

Den största överkapaciteten finns troligen i Kinas solenergisektor. På grund av felaktiga stimulansåtgärder har det enligt vissa bedömare producerats 20 gånger mer solpaneler än vad landet behöver, och dubbelt så många som världsmarknaden efterfrågar.

Överproduktion plågar även andra områden, såsom tillverkningsindustri, gruvdrift, aluminium, järnmalm, cement med mera. Ytterligare tillväxt inom dessa skulle bara förstöra välståndet. Resurser förbrukas av investeringar med liten produktiv nytta och som inte genererar meningsfulla pengaflöden.

Allt detta har möjliggjorts av extremt låga låneräntor. Statsägda företag i behov av mycket pengar kan låna så mycket de vill till låg kostnad. De som sparar sina pengar – familjer och arbetare – subventionerar systemet med sina bankdepositioner.

De har ett alternativ: fastigheter. För de flesta är fastighetsinvesteringar det enda möjliga om de vill ha en anständig avkastning på pengarna, som är högre än den stegrande konsumentprisinflationen.

Fastighetsinvesteringarna uppgick år 2011 till 13 procent av Kinas BNP och intäkter från markförsäljning utgjorde 30 till 50 procent av lokalregeringarnas omsättning.

Systemet har också skapat spökstäder, som Ordos i Inre Mongoliet. Av tv-stationen Al-Jaeera kallad ”Kinas tomma stad”. I ett reportage visades stora ödsliga shoppingcentra och mängder av obebodda bostäder.

När arbetslösheten i vissa områden ligger på 30 procent och priserna ofta är i otakt med den vanlige kinesens förmåga att spendera, blir det problem på bostadsmarknaden och många fastighetsutvecklare får slå igen. Nedgång på husmarknaden ökar arbetslösheten och drar med sig ekonomiska sektorer som är beroende av fastigheterna.

Låga låneräntor, höga levnadsomkostnader för vanligt folk och det faktum att resurserna kontrolleras av industrier med nära kopplingar till staten, betyder att det genomsnittliga kinesiska hushållet får lägre konsumtionsförmåga.

Sålunda minskade konsumtionens andel av Kinas BNP mellan 1990 och 2011 från 47 till 34 procent. I USA utgör konsumtionen ungefär 70 procent av BNP.

Den ekonomiska modell som Kina så länge förlitat sig på fungerar inte längre. Mer investeringar ger mindre tillbaka och många gånger förstör de helt enkelt välståndet.

Den enda vägen framåt är att konsumtionens andel av BNP ökar. Det kräver emellertid att man rättar till de störningar i det ekonomiska systemet som skapats kring familjer och fraktioner i det Kinesiska kommunistpartiet, som gör enorma förtjänster på det nuvarande arrangemanget.

Om det inte görs avsevärda reformer, i betydelsen fundamentala förändringar av landets ekonomiska tillväxtmodell, kommer systemet att implodera, sprängas sönder inifrån.

Med rapportering av Pingping Yu.

Tianlun Jian skriver regelbundet om kinesisk ekonomi och fungerar som Epoch Times rådgivare i ekonomiska frågor. Han driver bloggen: Chineseeconomictrend.blogspot.com

Översatt från engelska.

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024