Sveriges största kvällstidning Aftonbladet gav nyligen plats för en kulturartikel om den kinesiska kulturföreställningen Shen Yun, som uppvisade åtskilliga faktafel.
Det är beklagligt att tidningen gör sig till plattform för osakliga påhopp och illa underbyggd journalistik.
Eftersom Epoch Times nyhetsutbud nämndes i artikeln finns det anledning att korrigera de mest uppenbara felaktigheterna i fråga om detta.
Det stod att Epoch Times ”… varvar nyhetsbyråmaterial med propaganda”. I den svenska versionen av Epoch Times har det inte förekommit TT-material sedan 2007 och den engelskspråkiga utgåvan upphörde med Reutersmaterial vid det senaste årsskiftet.
Epoch Times publicerar nyheter. Både snabba händelsenyheter och fördjupande analyser om vad som sker i samtliga bebodda världsdelar. Kina intar en viktig plats i rapporteringen. Tack vare reportrar inne i landet och snabba översättare till andra språk (bland annat svenska) kan vi ge kunniga rapporter i ämnen som är känsliga för den kinesiska regimen. Det kan röra sig om oroligheter på den kinesiska landsbygden, miljöförstöring, förtryck av uigurer och tibetaner och förföljelsen av Falun Gong, liksom om människorättsadvokaten Gao Zhisheng. Av begripliga skäl kan det i debatten höras synpunkter från den kinesiska regimen som går ut på att dessa obekväma sanningar är propaganda, men det är alltså frågan om normal nyhetsrapportering.
I Aftonbladets artikel står att Epoch Times, liksom tv-kanalen NTDTV, ”länge hävdat att falungong-anhängare hålls i koncentrationsläger och blir bestulna på organ”. Skribenten Martin Aagård menar att rapporteringen om detta vilar på ostadig grund. De båda kanadensarna David Matas, advokat, och David Kilgour, före detta parlamentsledamot, har kommit fram till att anklagelserna om att det pågår en storskalig organstöld i Kina, med kopplingar till arbetsläger och transplantationssjukhus, är riktiga. De har också gett ut rapporten ”Bloody Harvest: The killing of Falun Gong for their organs” (Blodig Skörd: dödandet av Falun Gong-utövare för deras organs skull”) i flera uppdaterade versioner och de nominerades i år till Nobels fredspris för sina undersökningar av organstölderna.
Detta är tillräckligt goda belägg för att frågan ska tas på allvar av det internationella samfundet, som bör kräva att Kina lägger korten på bordet.
I artikelns sista mening har författaren en poäng när han skriver: ”Att utkräva verklig rättvisa av denna stat [Kina] är en av 2000-talets stora utrikespolitiska utmaningar.” Att då, som han gör i större delen av artikeln, strö spydigheter och rena felaktigheter omkring sig gagnar ingen. Vi behöver hjälpas åt för att kunna skapa rättvisa i Kina.
