Klädtillverkare i Guangdongprovinsen i Kina har problem med en betydande minskning i orderingång och osålda lager. Kina håller på att förlora sin status som hela världens fabrik till länder i Sydostasien, på grund av den försämrade ekonomin och ökade kostnader.

Chen, chef på ett företag som handlar med kläder i Guangzhou, förklarade deras situation:

– Vår orderingång har minskat med minst 30 procent mot förra året. Försäljningspriserna har gått ner, men arbetskraftskostnaderna har ökat med omkring 20 procent, så vi har sett en betydande minskning av vinsten, sade han.

Kinas klädtillverkare upplever en tillbakagång, enligt Chen. Han sade även att den inhemska försäljningen minskar, och som ett resultat av det har många fabriker fått säga upp folk i stor skala.

Ökade kostnader på grund av inflationen har försatt tillvekningsindustrin i ett farligt läge. Ekonomer anser att den här inflationen i råvaror och löner beror på den lössläppta penning- och finanspolitiken som utformats för att bekämpa den ekonomiska krisen såväl som att upprätthålla Kinas förhållande till dollarn.

På orten Dalang, i staden Dongguan i Guangdongprovinsen, ligger en grupp fabriker, som utgör det största distributionscentret för ullprodukter. Här har företagen svårt att betala ut de anställdas löner.

– Vanligen ligger en grundlön på 2 500 yuan. Erfarna arbetare och chefer tjänar mellan 3 500 och 5 000 yuan, sade Xiao Qiang, som äger en stickningsfabrik i Dalang.

Han tillade att det inte går bra för hans företag.

Orderingången från västvärlden har minskat, och konkurrensen mellan fabrikerna i området har hårdnat.

– Ibland vill jag inte ta en order, för att priset är för lågt. Många av dem använder datorer i tillverkningen. Om du inte vill ta en order, så kommer någon annan snart att plocka upp den.

För att klara sig i den nya, hårda konkurrensen måste företag skära ner på löner och säga upp folk. Xigye Knitting Co., som är en av Dalangs äldsta fabriker, hade vid ett tillfälle 1 300 anställda, men har bara 500 kvar.

Xingye tappade 50 procent av sin orderingång jämfört med förra året, vilket är en mycket större nedgång än krisåret 2008, enligt China Securities Journal, en statlig affärstidning.

Liknande situationer finns inom andra tillverkningsindustrier och på andra platser. I Dongguan gick leksakstillverkaren Guanyue i konkurs i juli, enligt Southern Metropolis Daily, en relativt liberal tidning i Guangzhou. Den nuvarande ägaren, Ai Lize, köpte fabriken av Asiens rikaste man, Li Ka-shing, 2008.

Det är inte bara kinesiska aktörer som lämnar marknaden. Adidas meddelade nyligen att man stänger sin fabrik i Suzhou i slutet av året, enligt Wall Street Journal. Dessutom har 300 underleverantörer till Adidas fått veta att kontrakten inte kommer att förnyas, enligt International Finance, en statlig kinesisk tidning.

Enligt brittiska Daily Telegraph hävdade Adidas att de betalade de kambodjanska arbetare som gjorde företagets produkter till London-OS 130 dollar, motsvarande 825 yuan, i månaden. Detta ligger långt under de 3 000 yuan man har betalat arbetarna i Suzhou, enligt Securities Daily.

Den här skillnaden ligger bakom att länder som Bangladesh, Vietnam, Burma, Kambodja och Indien nu är de länder som stora västerländska företag vänder sig till för klädtillverkning.

Det är dock inte bara västerländska företag som flyttar produktionen. Statliga kinesiska medier rapporterade att även kinesiska klädmärken nu flyttar tillverkningen från Pärlflodsdeltat till Sydostasien.

Låga kostnader och låga löner är fördelarna med Sydostasien, enligt Xiaoyu Jing, VD på Licancheng Garment Corporation i Zhongshan, Guangdongprovinsen. Enligt henne får arbetarna i Vietnam och Kambodja mellan en fjärdedel och en femtedel av kinesiska arbetares lön.

Dessutom är även råmaterialet billigare i Sydostasien. I Kina kostar bomull 19 800 yuan per ton, vilket är 5 000 yuan mer än den importerade bomullen från Sydostasien.