loadingFoto taget i Xinjiang i juli 2009. (Foto: Epoch Times)
Foto taget i Xinjiang i juli 2009. (Foto: Epoch Times)
Opinion

Kina bättre på att hindra information än Iran

Ethan Epstein

Upproren i Irans huvudstad Teheran i juni och i den kinesiska Xinjiangregionen i juli uppvisar en rad likheter. I båda fallen slog en icke demokratiskt vald regim ned på demonstranter som förde fram berättigad kritik. Flera tiotals obeväpnade privatpersoner dödades. Nu, några månader senare, sker återigen liknande händelser i de båda länderna: Regimerna avrättar dem som arrangerade demonstrationerna. 

Trots likheterna har de västerländska mediernas reaktion varit tämligen olika i de båda fallen. I juni, när oroligheterna startade i Teheran, publicerade amerikanska New York Times, Washington Post och Wall Street Journal 109 artiklar om våldet i Iran, flera av artiklarna hamnade på förstasidan, Xinjiangupproret däremot fick inte lika mycket uppmärksamhet i samma tidningar.

Skillnaden syntes inte bara i traditionell press. Den populära bloggaren Andrew Sullivan blev en central källa till information om upproret i Iran. Huffington Post bevakade händelserna med en glöd den tidningen annars bara visar när det gäller foton på kändisar i bikini. Ingen av dessa sajter hade mycket att tillägga om slakten på uigurerna i Xinjiang.

Jag upptäckte detta också personligen. Jag bodde och arbetade som reporter i Shanghai när uigurupproret började och det gick inte att hitta någon amerikansk redaktör som var intresserad av artiklar om upploppen. Twittermeddelanden från Iran ansågs däremot vara tillförlitlig och värdig journalistik. När avrättningarna nu sker är inställningarna de samma. 

Det finns flera orsaker till dessa skillnader i bevakning. Västerlänningar är mycket oroliga för att Iran skaffar kärnvapen. Medierna känner därför ett ansvar att fokusera på det landet och hur dess regering sköter sig. Dessutom ansågs det valresultat som låg bakom upploppet ha betydelse för Irans kärnvapenprogram.

Amerikanernas rädsla för Kinas militära strävanden har däremot undertryckts i flera år, med argument som att Peking kallar upprustningen en ”fredlig resning”.

Upproret i Iran skedde på ett sätt som fick folk i andra länder att känna att de aktivt stödde det. Genom att organisera och distribuera information om upploppen på det sociala nätverket Twitter kände många att de kunde bidra, åtminstone med ett musklick, till de demokratiska strävandena i Iran. 

Uigurerna i Xinjiang lever i ett område som är betydligt mindre tekniskt utvecklat än Teheran och hade inte tillgång till samma resurser. Dagen då upploppen startade i Xinjiang var både Twitter och Facebook blockerade i Kina, och förblev så under hela den tid som oroligheterna varade. 

Kina passar heller inte in i den enkla mall för gott och ont som gjorde upploppen i Iran så fascinerande. Kina är ett motsägelsefullt land. Mycket har utvecklats de senaste decennierna, miljoner har lyfts ur fattigdom och skaffat sig privat egendom. Men de enskildas medborgerliga rättigheter är fortfarande kraftigt begränsade och få eller inga demokratiska reformer har genomförts. Demokratin är betydligt sämre utvecklad i Kina är i Iran.

Det som drabbade uigurerna visar att Peking fortfarande är villigt att sätta in militära styrkor mot obeväpnade civila. Men den iranska regimen kan, till skillnad från Kinas, inte visa på några motsvarande framsteg. Och rapporter om repressiva mullor mot liberala studenter är verkligen tacksamma att sprida. 

På ett  sätt har det faktum att Kina är en mer genomgripande repressiv stat än Iran bidragit till att  det inte rapporterades lika mycket om uigurernas uppror. Inte bara sociala medier blockerades. Även utländska journalister hindrades resa till Xinjiangprovinsen. Turismen till den delen av landet, som redan tidigare var belagd med kraftiga restriktioner, stoppades helt. De kanaler som spred nyheterna från Iran fanns inte tillgängliga i Kina. 

Detta bådar illa för liberaler i både Iran och Kina. Peking märkte att det gick relativt bra att stoppa information om landets ”inre angelägenheter” och Teheran, som mötte omfattande internationella fördömanden för sitt agerande, kan försöka ta till sig Kinas förhållningssätt.

Den stora uppmärksamhet som västerländsk press och befolkning visade protesterna i Iran var ett värdefullt exempel på internationalism och solidaritet. Låt oss hoppas att gränserna för västerlänningars omsorg fortsätter att vidgas, med eller utan Twitters hjälp.

Ethan Epstein är skribent från Portland, Oregon, i USA

Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/24977/

Mest lästa

Rekommenderat

loadingFoto taget i Xinjiang i juli 2009. (Foto: Epoch Times)
Foto taget i Xinjiang i juli 2009. (Foto: Epoch Times)
Opinion

Kina bättre på att hindra information än Iran

Ethan Epstein

Upproren i Irans huvudstad Teheran i juni och i den kinesiska Xinjiangregionen i juli uppvisar en rad likheter. I båda fallen slog en icke demokratiskt vald regim ned på demonstranter som förde fram berättigad kritik. Flera tiotals obeväpnade privatpersoner dödades. Nu, några månader senare, sker återigen liknande händelser i de båda länderna: Regimerna avrättar dem som arrangerade demonstrationerna. 

Trots likheterna har de västerländska mediernas reaktion varit tämligen olika i de båda fallen. I juni, när oroligheterna startade i Teheran, publicerade amerikanska New York Times, Washington Post och Wall Street Journal 109 artiklar om våldet i Iran, flera av artiklarna hamnade på förstasidan, Xinjiangupproret däremot fick inte lika mycket uppmärksamhet i samma tidningar.

Skillnaden syntes inte bara i traditionell press. Den populära bloggaren Andrew Sullivan blev en central källa till information om upproret i Iran. Huffington Post bevakade händelserna med en glöd den tidningen annars bara visar när det gäller foton på kändisar i bikini. Ingen av dessa sajter hade mycket att tillägga om slakten på uigurerna i Xinjiang.

Jag upptäckte detta också personligen. Jag bodde och arbetade som reporter i Shanghai när uigurupproret började och det gick inte att hitta någon amerikansk redaktör som var intresserad av artiklar om upploppen. Twittermeddelanden från Iran ansågs däremot vara tillförlitlig och värdig journalistik. När avrättningarna nu sker är inställningarna de samma. 

Det finns flera orsaker till dessa skillnader i bevakning. Västerlänningar är mycket oroliga för att Iran skaffar kärnvapen. Medierna känner därför ett ansvar att fokusera på det landet och hur dess regering sköter sig. Dessutom ansågs det valresultat som låg bakom upploppet ha betydelse för Irans kärnvapenprogram.

Amerikanernas rädsla för Kinas militära strävanden har däremot undertryckts i flera år, med argument som att Peking kallar upprustningen en ”fredlig resning”.

Upproret i Iran skedde på ett sätt som fick folk i andra länder att känna att de aktivt stödde det. Genom att organisera och distribuera information om upploppen på det sociala nätverket Twitter kände många att de kunde bidra, åtminstone med ett musklick, till de demokratiska strävandena i Iran. 

Uigurerna i Xinjiang lever i ett område som är betydligt mindre tekniskt utvecklat än Teheran och hade inte tillgång till samma resurser. Dagen då upploppen startade i Xinjiang var både Twitter och Facebook blockerade i Kina, och förblev så under hela den tid som oroligheterna varade. 

Kina passar heller inte in i den enkla mall för gott och ont som gjorde upploppen i Iran så fascinerande. Kina är ett motsägelsefullt land. Mycket har utvecklats de senaste decennierna, miljoner har lyfts ur fattigdom och skaffat sig privat egendom. Men de enskildas medborgerliga rättigheter är fortfarande kraftigt begränsade och få eller inga demokratiska reformer har genomförts. Demokratin är betydligt sämre utvecklad i Kina är i Iran.

Det som drabbade uigurerna visar att Peking fortfarande är villigt att sätta in militära styrkor mot obeväpnade civila. Men den iranska regimen kan, till skillnad från Kinas, inte visa på några motsvarande framsteg. Och rapporter om repressiva mullor mot liberala studenter är verkligen tacksamma att sprida. 

På ett  sätt har det faktum att Kina är en mer genomgripande repressiv stat än Iran bidragit till att  det inte rapporterades lika mycket om uigurernas uppror. Inte bara sociala medier blockerades. Även utländska journalister hindrades resa till Xinjiangprovinsen. Turismen till den delen av landet, som redan tidigare var belagd med kraftiga restriktioner, stoppades helt. De kanaler som spred nyheterna från Iran fanns inte tillgängliga i Kina. 

Detta bådar illa för liberaler i både Iran och Kina. Peking märkte att det gick relativt bra att stoppa information om landets ”inre angelägenheter” och Teheran, som mötte omfattande internationella fördömanden för sitt agerande, kan försöka ta till sig Kinas förhållningssätt.

Den stora uppmärksamhet som västerländsk press och befolkning visade protesterna i Iran var ett värdefullt exempel på internationalism och solidaritet. Låt oss hoppas att gränserna för västerlänningars omsorg fortsätter att vidgas, med eller utan Twitters hjälp.

Ethan Epstein är skribent från Portland, Oregon, i USA

Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/24977/

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024