Kinas lansering av sitt första hangarfartyg fångade världens uppmärksamhet under 2012. Med ett upprustat ryskt fartyg skulle Kina genomdriva sina omfattande anspråk på Sydkinesiska sjön, spekulerade observatörer, men att pressa Liaoning till handling var avlägset.
Tidigare denna månad införde Kina ett mer effektivt vapen för att hävda sina territoriella anspråk – ett kryssningsfartyg med tusentals turister. Utplacering av en turistbåt tillsammans med många andra fartyg för att etablera sina anspråk i Sydkinesiska sjön har gett en ny innebörd till Kinas anspråk på en ”fredlig utveckling.”
Sedan 1950-talet har kinesiska kartor visat nio långsträckta linjer längs kusten av Kina och Sydostasien för att markera sin territoriella kontroll. Ansträngningen med att förklara innebörden hos den U-formade linjen rann ut i motsägelsefulla och förvirrande uttalanden.
Även om de är avsedda som en suverän gräns, togs linjerna inte på allvar. Men under 2009 framlade Kina kartan till FN som en markering av dess ”obestridliga suveränitet.” Kinas agerande sedan dess har inte lämnat några tvivel om att de högsta nivåerna av den kinesiska regeringen betraktar den U-formade linjen som en legitim, fastställd, maritim gräns.
En rad incidenter med sina sydostasiatiska grannar, innefattande kinesiska fiske- och patrullfartyg samt högröstade krav från folket, har ökat allmänhetens medvetenhet i juli 2010 då USA:s utrikesminister Hillary Clinton uppmanade Kina att lösa tvisten på ett fredligt sätt.
Kina svarade med att förstärka sina resurser och ta fram ett smörgåsbord av maritima myndigheter: Maritime Safety Administration, the Fisheries Law Enforcement Command, the State Oceanic Administration, and China Marine Surveillance. Man förde även in Kinas kustbevakning under ministeriet för offentlig säkerhet och maritima myndigheter på provinsiell nivå, särskilt vid ön Hainan – vid sidan av flottans och flygvapnets snabba tillväxt.
Kinas första hangarfartyg fick mycket uppmärksamhet, men för närvarande är det en utbildningsplattform, inte en operativ militär tillgång. De finns även maritima poliser i olika skepnader.
Tillväxten hos denna styrka beskrivs av The Los Angeles Times Pekingkorrespondent: Till exempel har den kinesiska militären sedan år 2000 överfört elva tidigare krigsfartyg till Marine Surveillance Agency som har byggt 13 egna fartyg och har planer på ytterligare 36. The Fisheries Law Enforcement Command tog nyligen över ett tidigare krigsfartyg utrustat med en landningsplats för helikopter. Dessa nya fartyg används flitigt. US Pacific Command uppskattar att antalet långdistanspatruller inom den kinesiska maritima polisen i Sydkinesiska sjön har tredubblats sedan 2008.
Som James Fanell, kapten i amerikanska flottan, påpekade i en artikel i Times, ”den skärpta kinesiska havsövervakning har inget annat syfte än att trakassera andra nationer till att ge efter för Kinas utökade anspråk.” De har klippt av ekolodskablar för vietnamesiska bogserare, gripit och terroriserat sydostasiatiska fiskare, trakasserat amerikanska örlogsfartyg och, vid ett tillfälle, ställt upp en barriär för att befästa Kinas exklusiva kontroll. Dessa icke-militära kinesiska fartyg är inte utrustade med militära vapen men demonstrerar sin styrka med vattenkanoner och änterhakar, och sprider frustration och en känsla av hjälplöshet bland Kinas grannländer.
Kina må ha skjutit sig själv i foten strategiskt, men inte taktiskt. Sydostasiatiska länder saknar förmågan att matcha Kinas kustbevakning och militär, såväl på som ovanför vattnet. Resursgapet ökar för varje månad. Krasst uttryckt så kan kinesiska maritima brottsbekämpande myndigheter brotta ner andra länder i Sydostasien på rygg som de vill – utom möjligen de vietnamesiska militära posteringarna.
Samtidigt har USA länge förklarat att de inte tar ställning till territoriella anspråk i Sydkinesiska sjön, på grund av två principer: bevarande av internationella farleder i området som en ”global allmänning” och föresatsen att lösa territoriella tvister utan att använda militärt våld. Genom att använda obeväpnade styrkor för att genomdriva krav, utnyttjar Kina sårbarheten i USA:s ståndpunkt.
Kinas inflytande över Sydostasien har en stor ekonomisk komponent. Så sent som på 1990-talet var USA och Japan viktiga ekonomiska partners i Sydostasien. Inte nu längre – Kina har gått förbi dem båda i fråga om att vara största handelspartner i området – medan ländernas investeringar fortsätter att öka snabbt. Systemet går utöver att bara exportera varor, tjänster och pengar.
Med frihandelsavtalet mellan den asiatiska frihandelsorganisationen Asean och Kina som utgångspunkt har Kina förhandlat fram en uppsjö av ekonomiska avtal med regionen, inklusive en rad infrastrukturprojekt som förbinder Sydostasien med det inre södra Kina. Kinesiska företag bygger imponerande järnvägar, vägar, och nätverk av vattenvägar samt elnät och kraftledningar och hamnar – allt för att koppla samman Sydostasien och Kina till en integrerad ekonomisk enhet. Det krävs inte så mycket skarpsinne för att föreställa sig hur dessa kopplingar och relaterade beroenden kan användas som en strategisk hävstång och att störa andra regionala band. Vid Asean:s utrikesministermöte 2012 i Kambodja, uppstod en tvist när Filippinerna insisterade på att avsluta den gemensamma kommunikén med hänvisning till Kinas agerande i Sydkinesiska sjön.
Den kambodjanska ordföranden vägrade och mötet upplöstes i bitterhet. Kambodjanska tjänstemän gjorde klart att de agerade som svar på en efterfrågan från Kina, med hot om allvarliga ekonomiska konsekvenser om Phnom Penh inte uppfyllde deras önskan. I själva verket visade Peking möjlighet att inlägga veto mot varje enad ståndpunkt i Asean gällande Sydkinesiska sjön.
Kinas lansering av ett turistkryssningsfartyg i de omtvistade vattnen medför en annan utmaning till området. Ingen av Kinas sydöstliga grannar skulle våga skjuta på ett fartyg som befinner sig på deras eget territorium om båten är fylld med civila turister.
Det kan hävdas att Kinas beslut att demaskera sina territoriella avsikter i Sydkinesiska sjön skulle vara ett strategiskt misstag. Det skapade uppståndelse i Sydostasien, särskilt i stater som har egna anspråk på området – Vietnam, Brunei, Malaysia, Filippinerna och även Indonesien. Det innebar även att USA fokuserat på Asien, i form av uttalanden från försvarsministern om att amerikanska styrkor skulle omplaceras till Asien och att de omfördelningarna skulle vara skyddade från budgetnedskärningar.
Regeringarna i Vietnam, Filippinerna, Singapore och Indonesien har offentligt fortsatt att stärka säkerhetssamarbetet med Förenta staterna. En region som en gång varit avslappnad och välvilligt inställd gentemot Kina har nu blivit alltmer på sin kant.
Sydostasiens strategiska framtid och dess maritima gränser är varken klara och tydliga eller förutsägbara. Kina har, på ett skamlöst sätt som saknar stöd i internationell lag, stakat ut territorium som landet historiskt inte kontrollerat. Hur tvivelaktiga anspråken än kan te sig har Kina utnyttjat dem som hävstång för att göra dem till en allvarlig strategisk utmaning för regionen och USA.
Marvin Ott är expert i offentlig politik vid Woodrow Wilson International Center for Scholars och adjungerad professor och gästforskare vid Johns Hopkins University. Med tillstånd från YaleGlobal Online. Copyright © 2013, Yale Center for the Study of Globalization, Yale University.Översatt från engelska: www.theepochtimes.com/n3/15854-winning-without-a-fight-in-the-south-china-sea/?utm_source=rss&utm_medium=rss&utm_campaign=winning-without-a-fight-in-the-south-china-sea
