Om historien kunde betraktas som ett iscensatt drama skulle säkert konungen Jie inneha rollen som den mest brutale härskaren i det forna Kina.

Jie, den siste kungen av Hsia-dynastin var paranoid. Han levde ett otyglat och extravagant liv efter att ha blivit landets förste härskare. Född talangfull inom både litteratur och krigskonst verkade han senare tro att makten givits till honom för att missbrukas, och att förmögenheten som tilldelats honom utan vidare kunde slösas bort. Han kunde sända trupper för att eliminera en hel by om han kände sig det minsta osäker på bybornas trofasthet. Han gillade att visa upp sin obarmhärtiga sida för folket genom att låta omåttliga arkitektoniska projekt fortgå, även om en vida spridd svältkatastrof attackerat hans kungarike.

Under tiden visade han inga försök att kontrollera sina vällustar. Enligt sin passion arrangerade han oanständiga fester som kunde hålla på i flera dagar och nätter i palatset. När en rättfärdig hovman försökte råda honom att återuppbygga en kungs värdighet, mördade han honom offentligt för att tysta ner andra ämbetsmän.

I stället för häst och vagn, föredrog Jie att åka runt på sitt folks ryggar.

Han hävdade att hans gudomliga rätt att regera skulle förbli lika länge som solen lyste upp världen. Påståendet gjordes välkänt och det var vanligt att folk svor åt solen. En populär folksång fick refrängen: “Glädjes, glädjes vi åt mörkret, vi ser verkligen fram emot jordens undergång!”

Ingen historiker förvånas över att Hsia kollapsade under Jies styre och att en ny dynasti, Shang, kunde byggas upp av en mycket mer ärofull regent från sydost i mitten av 1600-talet f.Kr. Efter 12 nedstigande kungar i ätten, dök emellertid ytterligare ett exempel på en ondskefull kung upp och kom till makten, vilken senare även avslutade Shang-dynastins öde.

I den kinesiska litteraturen har ordet “Jie” efter Hsia-dynastin även fått innebörden att vara grym, obarmhärtig och brutal men egentligen hade ordet ursprungligen betydelsen att vara hög, lång och helig.