• Titel: Järnladyn
• Produktionsår: 2011
• Produktionsland: Storbritannien/Frankrike
• Originaltitel: The Iron Lady
• Regi: Phyllida Lloyd
• Medverkande: Meryl Streep, Jim Broadbent, Alexandra Roach, Olivia Colman m fl.
• Kommer ut: 120704

Meryl Streep vann sin tredje skådespelaroscar för denna film. Detta var hennes sjuttonde nominering, så man kanske tror att hon vann bara för att det kändes fel att ge henne så många nomineringar utan att låta henne vinna. Detta är dock inte fallet. I rollen som Margaret Thatcher överträffar Streep till och med sig själv.

För bara ett par veckor sedan skrev jag om ”J Edgar”(Clint Eastwood, USA, 2011). Även den filmen handlar om en politisk figurs liv. I denna artikel skrev jag att jag för det mesta avskyr biopics (filmer som handlar om en verklig människas liv). Men eftersom jag nu återigen skriver en positiv recension om en film som handlar om en verklig människas liv, antar jag att jag måste ändra denna generalisering. Det kanske är mer rätt att säga att görs filmen av rätt person och framför allt om rätt person, kan det ju bli riktigt bra. 

Filmen handlar alltså om Margaret Thatchers politiska liv. I filmens början får vi följa en något senil Margaret Thatcher(Streep), som för det mesta går hemma och har konversationer med sin döda make. Sedan får vi, genom tillbakablickar, följa henne från det att hon tar sig från en relativt enkel bakgrund och in på universitetet, där hon utmanar männen med sitt intellekt. Hon visar sig vara en tuff böna, som inte låter någon av karlarna sätta sig på henne. Och talar de ner till henne för att hon är kvinna, får de svar på tal. Med denna attityd beger hon sig in i politikens värld, vilket har varit hennes mål sedan tidig ålder. Hon ansluter sig till Englands konservativa parti och till allas häpnad bestämmer hon sig för att ställa upp i valet till premiärminister, som hon alltså vinner. Hon var sedan premiärminister i England under lågkonjunkturen på 80-talet. Som medlem av det konservativa partiet, menade hon att det bästa man kunde göra för folket var att hjälpa dem genom att ge dem möjlighet att hjälpa sig själva. Detta var inte särskilt populärt när folk började förlora sina jobb. Hon hatades av många för sin tuffa attityd.

Innan jag såg filmen undrade jag om det verkligen kunde vara så kul att se en film om en kvinna som ansågs vara så kall; jag trodde att det skulle bli som en kvinnlig version av Gordon Gekko från ”Wall Street”(Oliver Stone, USA, 1987). Och även om många kanske tycker att Gekko är det tuffaste som 80-talet hade att erbjuda, tycker jag varken om honom eller filmen. Det visar sig dock att jag var helt ute och cyklade i mina spekulationer. För regissör Lloyd målat upp en komplex och förvånansvärt varm bild av den så kallade järnladyn. 

Streep har alltså varit oscarnominerad sexton gånger tidigare och vunnit två gånger. Det hör alltså till det vanliga att Streep skaffar en ny dyr klänning att ha på galan bara för att gå lottlös därifrån. Jag kände dock på mig att detta var det år hon skulle vinna sin tredje statyett. För hon överträffar, som sagt, sig själv i rollen som Margaret Thatcher. Som vanligt har hon fått till rösten, dialekten och kroppsspråket perfekt. Det som gör denna rollprestation bättre än hennes andra, är att regissören, Lloyd, var i toppform när hon gjorde denna film, och att manuset är bättre än genomsnittet. Det finns en scen i vilken den gamla senila Thatcher talar med sin läkare och lär honom ett och annat om karaktär. Den scenen gav mig rysningar.

Streeps insats hamnar lätt på topplistan över kvinnliga rollprestationer. Det är en intressant historia om en politisk figur. Och även om jag inte är särskilt intresserad av Margaret Thatcher som politisk ledare, väcker Streep mitt intresse så till den milda grad att jag till och med beundrar Thatcher i slutet av filmen. Det är dock inte den de stora händelsernas film. Så vill man ha en film med intriger, konspirationer eller hjältar och skurkar borde man kanske ta en annan film. Annars rekommenderar jag denna film varmt.