Eftersom den här filmen baseras på en bok av samma författare som ligger bakom romanförlagan till ”The Notebook” (Nick Cassavetes, USA, 2004), var mina förväntningar på detta romantiska drama ganska höga. Det visar sig dock att Hallström saknar den nödvändiga fingertoppskänsla som krävs för att göra filmer av detta slag.

Jag tycker drama är den genre som lämpar sig bäst för det romantiska temat. De starka känslorna får bäst utrymme i en film som handlar om relationer, vilket dramafilmer gör i grund och botten. Detta är som tydligast i ”The Notebook”, som är en av senare års bästa romantiska filmer; trots att den bara är sex år gammal räknas den redan som en klassiker. Cassavetes film utspelar sig under flera år, men filmen känns ändå intensiv. Och den är sentimental så det står härliga till. Men det är ju ett romantiskt drama, så det känns som detta är på sin plats.

Det är ofrånkomligt att ”The Notebook” och ”Dear John” jämförs med varandra. Inte bara på grund av att det är samma författare som skrivit romanförlagorna, utan även för att temat är detsamma; fattig pojke möter rik flicka, men kärleken stöter på förhinder. Det finns så klart ett antal skillnader. Den största rent temamässiga skillnaden är att medan ”The Notebook” till stora delar utspelar sig på 1940-talet, utspelar sig ”Dear John” under 2000-talet. Den mest påtagliga skillnaden mellan de två filmerna är dock regin. Cassavetes film känns intensiv; det är de starka känslorna som gäller. Och hans karaktärer känns mångbottnade och djupa. I Hallströms film känns det som att regissören försökt få med så mycket han bara kunnat från boken, och att han valt att fokusera på fel saker. Det läggs till exempel en massa tid på att visa Johns (Tatum) förhållande till sin far (Jenkins). Jenkins är i och för sig väldigt bra i sin roll, men med tanke på att det romantiska temat inte utvecklas särskilt mycket, hade man kunnat slösa mindre tid på far-son-temat. 

Bra regissörer får ut det bästa av sina skådespelare. Mediokra regissörer får knappt ut något. Ryan Gosling och Rachel McAdams, huvudrollsinnehavarna i ”The Notebook” fick igång sina karriärer tack vare sina prestationer i filmen. Jag tror inte samma sak kan sägas om Tatum och Seyfried, som har huvudrollerna i ”Dear John”. Inte för att de är dåliga skådespelare, utan för att Hallström inte gett dem utrymme att jobba med sina karaktärer. Och detta är ju synd med tanke på hur duktig Seyfried är när hon får lite utrymme. I ”Mamma Mia!” (Phyllida Lloyd, USA/Tyskland, 2008) kan vi se hennes karismatiska sida och i ”Chloe” (Atom Egoyan, USA/Kanada/Frankrike, 2009) får vi bevis på att hon kan vara precis lika karismatisk utan att varken le eller sjunga. 

Som svensk känns det nästan obligatoriskt att man ska gilla Lasse Hallström. Men jag har aldrig tyckt om hans filmer. Det verkar som att han aldrig får något djup i dem, även om jag tyckte att ”Casanova”(USA, 2005) var en väldigt underhållande film. Vill man se ett bra romantiskt drama tycker jag att man ska se ”The Notebook” en gång till, för ”Dear John” är en ganska tråkig historia.