Kina har utgjort en ekonomisk lockelse för västerlänningar i åtskilliga år. Pengar och varor flödar över gränserna. Men någon verklig vänskap och respekt har inte vuxit fram. Det blir mycket uppenbart när landets nya högste ledare Xi Jinping, som intog befattningen den 14 mars, gör sina första utlandsbesök.
Dessa görs hos den gamle förebilden och grannen Ryssland samt de afrikanska länderna Tanzania, Sydafrika och Kongo-Brazzaville.
Kosan styrdes inte till USA, världens fortfarande viktigaste nation såväl politiskt som ekonomiskt, vilket kunde verka logiskt. Västeuropa var inte heller intressant.
När det kommer till kritan har Kina inte så många riktiga vänner att åka till när man ger sig ut i världen för att stärka sin internationella position.
De länder som tar emot den färske kommunistledaren tillhör Kinas få bundsförvanter i världen. Kina har haft god hjälp av afrikanska länder i sin strävan att skaffa sig en maktposition i FN och andra internationella sammanhang.
I en intervju med radiostationen Sound of Hope konstaterade kommentatorn Li Shanjian att Kina och Ryssland har liknande ideologier och identiska uppfattningar i kontroversiella diplomatiska frågor.
– [Kommunist-]partiets värderingar och ideologi accepteras faktiskt inte av den globala huvudströmmen. Därför har Kina på många sätt blivit isolerat. Och även om Rysslands kommunistparti har kollapsat har den nuvarande regimens ideologi fortfarande mycket gemensamt med Kinesiska kommunistpartiet, sade Li Shanjian.
Även om Kina och Ryssland inte alltid varit bästa kompisar så har länderna varit lierade i fråga om att stoppa internationella interventioner mot såväl den syriska regimen som andra folkfientliga regimer i Mellanöstern.
Det är inte humanitära hänsyn som driver på Kinas engagemang i Afrika, inte heller behovet av mineraler och naturresurser, utan behovet att skaffa sig strategiskt viktiga allierade, poängterade Li Shanjian:
– Medan den kinesiska befolkningen saknar skolbussar och drabbas av dåligt konstruerade byggnader ger partiet pengar till afrikanska länder för att vinna deras stöd och stärka sin internationella ställning i Förenta Nationerna.
Xi Jinping har inte visat några tecken på att vilja förändra det politiska systemet och enpartistyret. Enligt Li Shanjian hoppas han fortfarande kunna upprätthålla kommunistpartiets maktposition och skaffa landet en starkare ställning i världen.
Trots att få eller inga västländer betraktar dagens Kina som en vän hörs inga protester mot det faktum att ett kommunistparti fortfarande innehar makten i världens folkrikaste och ekonomiskt näst största nation. Detta är både skamligt och märkligt.
Det sägs att man får säga nästan vad som helst i dagens Kina, så länge man inte ifrågasätter kommunistpartiets maktinnehav. Det är synnerligen oroande om inte ens andra länders ledare vågar ifrågasätta det förhållandet. Även den som innehaft makten i mer än 60 år måste till slut lämna den ifrån sig.
I en essä i Svenska Dagbladet den 23/3 redogör den förre Kinaambassadören Börje Ljunggren för en lång rad böcker om det samtida Kina och dess möjligheter. Olika scenarier målas upp där militära, ekonomiska, politiska, tekniska, internationella och andra aspekter tas med. Frapperande nog innehåller inget av dem möjligheten att kommunistpartiet försvinner från makten. Det är den enskilt viktigaste förutsättningen för att Kina ska kunna gå en ljusare och mera mänskligt gynnsam framtid till mötes.
Förhoppningsvis kommer frågan om ett fritt Kina, utan kommunistpartiet, snart upp på den internationella dagordningen.
