Experter räknar med att Kanadas ursprungliga befolkningsgrupp år 2050 kommer att stå för en tredjedel av befolkningen i de två provinserna Manitoba och Saskatchewan.
Barnafödandet har minskat i de båda provinserna och problemet beräknas bli ännu större, då generationen som idag föder barn närmar sig pensionsåldern.
Provinsernas unga, växande ursprungsbefolkning kan däremot komma att fylla ut bebisunderskottet.
Historikern Bill Waiser tycker att detta är ironiskt eftersom man inte räknade in ursprungsbefolkningen när Saskatchewan 1905 skrev ett ”utkast för framgång”.
– 1905 ansågs urinvånarna inte vara en del av Saskatchewans framtid. Man förväntade sig faktiskt att de skulle försvinna.
I dagsläget har Saskatchewan en åldrande vit landsortsbefolkning och en växande ung ursprungsbefolkning i städerna, säger Waiser. Trots att det är skillnader mellan dessa två samhällen så har det inte alltid varit så.
För hundra år sedan var jordbrukare beroende av urinvånarna för att överleva.
– Vi har glömt de band vi en gång hade, säger han.
Guy Lonechild, chef för Federation of Saskatchewan Indian Nations, är väl medveten om vilka möjligheter den skiftande demografin innebär.
Den stora delen vit befolkning i Saskatchewan och Manitoba kommer snart att vara beroende av ursprungsbefolkningen på ett sätt de inte varit de senaste hundra åren. Det kommer att krävas att alla personer samarbetar för att förverkliga dessa möjligheter, säger han.
– Om urinvånare och inflyttade inser att det är mer som binder dem samman än som skiljer dem åt, skulle dess livskvalitet och framtid bli bättre.
Historieprofessorn Jim Miller menar att framtiden, precis som historien, avgörs av huruvida urinvånare och nutidsbefolkning kan samarbeta.
– Jag tror att nyckeln är att skapa en miljö där förhållandena är ömsesidigt fördelaktiga, säger han.
Statistiken säger att ursprungsbefolkningen i Manitoba och Saskatchewan var omkring 14 procent år 2001. Ungefär 25 procent av barnen var urinvånare.
Studier visar att ursprungsbefolkningen i genomsnitt är yngre, har högre arbetslöshet, lägre inkomster och bor trängre än den vita befolkningen. De har även lägre utbildning, men det har varit en märkbar förbättring i åldersgruppen mellan 25 och 64 år de senaste åren.
Utbildning är nyckeln till ett framtida välstånd i provinserna, menar experter. Båda provinserna vill se att fler indianer utexamineras.
Viktigt i sammanhanget är att de vita förstår relationen och det avtal som finns mellan ursprungsbefolkningen och de vitas Kanada, säger Miller.
– Vårt ägande av rättigheter och mark skulle inte ha någon legitimitet utan avtalen.
Man lägger tyngdpunkt på allmän utbildning i den frågan. Det är viktigt att alla förstår att de lever med avtal som kommer att påverka dem så länge Kanada existerar. Om kvarhängande spår av rasism ska kunna elimineras så är den förståelsen avgörande.
– Men det kommer att krävas mer än utbildning om Manitoba och Saskatchewa ska blomstra, säger Lonechild; även en avsevärd investering ska till.
– De unga i indianbefolkningen som utexamineras från universitet ger stora möjligheter till förändring, säger han.
För att de ska kunna tas tillvara måste de ha kapital att tillgå, och affärer, praktik och mentorer. Att jobba med befintliga affärer är bra, men att skapa sina egna affärsrörelser och nå bortom cykliska beroenden är mycket mer önskvärt.
Det är viktigt, säger Lonechild, att indiansamhällena försöker förhindra att ungdomarna hamnar i social misär.
– Vi måste göra mycket mer än att se till att de får en bra utbildning… vi måste se till att våra urinvånare är på rätt väg och begrundar sin allmänna hälsa. Det innebär samhällsengagemang, deltagande i sporter, att förstå den traditionella kulturen och fokus på ett livslångt lärande. Vi har ett stort jobb framför oss. Vi måste se allvarligt på utmaningen och koncentrera oss på att visa vägar (för ungdomen) att hålla sig borta från trubbel, säger han.
