Orden som används kring krig har debatterats grundligt genom åren. Den enes terrorist kan vara den andres frihetshjälte.

På samma sätt som det påverkar vår uppfattning om deltagarna i krig att kalla dem olika namn är det också väldigt viktigt vad vi kallar själva krigen (till exempel ”amerikanska inbördeskriget” kontra ”nordstatarnas aggressionskrig”). Att hänvisa till Assads ”tillslag” på den syriska oppositionen är att be om hjälp, uppmärksamhet och fördömande från omvärlden. Att kalla konflikten för ett fullskaligt ”inbördeskrig”, som media har gjort på sistone, är att antyda något helt annat. Utan att prioritera någon av de två beskrivningarna är det värt att titta närmare på exakt vad den senare betyder.

Inbördeskrig definieras i allmänhet som krig mellan två eller flera grupper inom en specifik nationalstat. I fallet Syrien är de två huvudaktörerna den syriska regeringen och oppositionen. Oppositionen är en komplex kropp i sig själv, och består av många olika grupper som icke desto mindre är förenade av sin önskan att avsätta den nuvarande regeringen.

En och annan lärd person har menat att staten måste vara en av parterna för att det ska räknas som inbördeskrig, men i praktiken beror det helt och hållet på vilket perspektiv man har. För att återigen ta det amerikanska inbördeskriget som exempel så såg där båda parter sig själva som staten – det var själva grunden för konflikten. Historiker som John Keegan menar att flera andra förhållanden måste finnas innan ett krig kan anses vara ett inbördeskrig – bland annat användande av uniformer – men hans åsikter är i minoritet.

Egenskaperna hos inbördeskrig har förändrats väsentligt sedan 1900-talet. De senaste 100 åren har inbördeskrigen ökat både i kvantitet och i varaktighet. Resultatet är, paradoxalt nog, att de har blivit både mer och mindre betydelsefulla.

Å ena sidan pågår många blodiga inbördeskrig i bortglömda hörn av världen utan att de flesta människor inte fäster större uppmärksamhet vid dem. Å andra sidan är de utomstående aktörerna en karakteristisk egenskap hos de moderna inbördeskrigen. Vapnen kommer från land X; det kommer stöd från land Y; land Z hotar att med invasion om inte allt är löst till december. Att kalla en specifik konflikt för inbördeskrig tycks också rättfärdiga en känslomässig distans – ”det är deras strid, varför ska vi lägga oss i?” – liksom dolda operationer (à la kalla kriget) från utländska observatörer.

I fallet Syrien har benämningen inbördeskrig blivit vanligare de senaste månaderna. Fredsorganisationen FN var en av de första som tillämpade termen i juni, och den tycks nu användas utan att något kommenterar det.

Varför skulle då detta ha någon betydelse? Våld är våld, och jag tvivlar starkt på att syriska civila ligger sömnlösa över vad internationella policynördar använder för begrepp på deras hemska dagar och nätter.

Det faktum att internationella aktörer slänger sig med ordet kan emellertid vara betydelsefullt för Syriens framtid. Ta Assads uttalande nyligen om att han kommer att ”leva och dö” i Syrien. Denna retorik kommer som ett svar på erbjudanden från David Cameron med flera om att låta honom komma till deras länder om han ber om ett eld-upphör. Assads kommentar är i praktiken ett användande av begreppet inbördeskrig mot västvärlden. Det understryker att det är en rent syrisk konflikt och att ingen annan behöver ingripa. Samtidigt rapporterade Time nyligen att president Obama, efter sitt omval, redan får frågor om han planerar att förändra sin Syrienpolitik – eller, för att återvända till vårt favoritbegrepp, ingripa i inbördeskriget där.

Så krigssemantik är inte bara semantik. När ni följer situationen i Syrien, var uppmärksamma på varje ord och exakt vilken dess betydelse är.